Idre domen

 

....RENNÄRINGSLAGSTIFTNINGEN

Rätten till renskötsel regleras i rennäringslagen (1971:437; efter ändringar omtryckt i lag 1993:36).

När rennäringslagen trädde i kraft upphörde lagen (1928:309) om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige att gälla. Före 1928 års lag hade renbetesrätten

reglerats i lagar av år 1886 och år 1898.......

.....

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland

eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

9

 

för samerna avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits till

utvidgning av dessa fjäll.

6 §: För renskötseln finns samebyar.

Mark som anges i 3 § första stycket 1 fördelas i områden mellan samebyar i

särskilda byområden. Byområde kan även omfatta mark som anges i 3 § första

stycket 2.

Om särskilda skäl föreligger, kan del av byområde vara gemensamt för samebyar.

 

7 §: Indelning i byområden göres av länsstyrelsen.

Indelningen skall göras så, att områdena blir lämpade för sitt ändamål med hänsyn

till betestillgång och övriga omständigheter......


 

Sid. 20

Förutom lagen var det kungörelser i form av byaordningar som reglerade samebyns (lappbyns)

renskötsel. I byaordningen för 1929 som gällde intill 1946, stipuleras det att same-

byarna i länet var skyldiga att flytta utanför renbetesfjällen senast den 15 november

varje år. Samebyn kunde annars vitesföreläggas.

 

1946 tog en ny byaordning vid med ungefär samma lydelse men tidpunkten för

utflyttning var satt till den sista november.

 

 

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

21

 

Samebyn menar att lagstiftningen och byaordningarna samt den övervakning

som lappfogden hade att göra utgör en bekräftelse på att en verklig vinterbetesrätt

utanför renbetesfjällen existerade. 

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

Av Zachrissons argument för samisk kultur återstår ingenting. Åtskilliga av föremålen i de förvikingatida insjögravarna indikerar däremot nordisk etnicitet. I det nuvarande forskningsläget kan man inte tolka materialet på annat sätt än att det är vad det ser ut att vara, dvs lämningar efter en gravlagd nordisk befolkning.

 

Fastighetsägarna har vidare anfört.

 

Redan av Inger Zackrissons beskrivning framgår att .naturligtvis skidade man allmänt norr om norrlandsgränsen.. Av Valfrid Larsson i sammanställning av uppgifter om samer i Jämtlands och Härjedalens historia (underaktbilaga 240, sidan 52 ff) framgår att skidränning förekom allmänt, bl a vid jakt.

 

Valfrid Larsson skriver.

 

De äldsta synliga vittnesbörden om jakten ha djurbildens form och stamma från

förhistorisk tid. Det första skriftliga ingår i den rymliga gränshandlingen från mitten

av 1200-talets andra hälft, där vi höra talas om jämtarnas jakträtt i Finnmarken nitton

raster norrut från Ström. Den bestämmes närmare med orden .ät veida dyr ok

ikorna.. Vad som avses är dels storvilt av hjortsläktet, särskilt den matnyttiga älgen,

dels den för sitt skinn eftersökta ekorren, och veida omsluter alla slag av jakt eller

fångst. Redan här står betydelsen av denna näringsgren klart tecknad. Den framhävs

också genom det jämtska landskapssigillet från tiden omkring 1300 med dess

stiliserade inramning av en ekorrjakt i skog.

 

Källorna till jaktens historia äro sparsammare än ifråga om fisket. För Härjedalens

del saknas de praktiskt taget. Vad Jämtland beträffar ha i all synnerhet två aktstycken,

skilda av mer än två århundraden, anspråk på uppmärksamhet. De gälla båda huvud-

former av älgjakten och refereras lämpligen i ett sammanhang. Det äldre, ett kunga-

brev 1301 till Jämtland och Rainda, hade framkallats därav att .somliga män.

i Jämtland mot gammal sedvänja sökt lägga hinder för såväl älgskytte som skid-

ränning efter älg. Urkunden är bevarad i en något bristfällig avskrift, men vad

 

 

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

122

konung Håkon svarat på de alltså framburna klagomålen är fullt klart: han vill icke

tillstädja sådana avsteg från den gamla seden och förbjuder samtidigt, att utfärderna

utsträckas till Norge, .vårt rike., utöver gällande skick och bruk. Den andra åsyftade

källan är ett brev från jämtarna till Fredrik I 1530, där det förekommer en punkt i

samma ämne. Det står i vår lagbok, heter det, att älgar skola hava frid för de män som

löpa på skidor i allt Jämtland. Nu ha emellertid några tagit för vana att gå till fogden

och skaffa sig lov att .vedhe (= veida) diur oppo skidh., vilket länder hela landet till

skada. Fogdarna böra förbjudas att lämna sådant tillstånd; det strider, hävdar

allmogen, mot landets lag och de privilegier som fordom givits av konung Magnus

och blivit stadfästa av senare regenter i Norge. Synbarligen alltså en fullständig

omkastning av rättsreglerna vid medeltidens utgång, en helt ny ordning men

uppfattad som mycket gammal.

 

Det fanns olika intressen vid älgjakten. Skidränningen, hetsjakten i vinterföre och

helst när skaren låg lämpligt tunn, hindrade det tunga villebrådet att slita sig undan

sina förföljare, var en urgammal och omtyckt fastän ganska barbarisk idrott för

nordiska bönder. Den utgjorde vad man har kallat .veidekulturens. aktivaste rörliga

form. Något helt annat var att ordna älggårdar och utsätta giller på passande ställen

i skogsmarken, avvaktande fångstens resultat.

 

I fråga om fångstgropar har fastighetsägarna hänvisat till två utlåtanden av Valfrid

Larsson, vilka återfinns i underaktbilagorna 350 och 242.

 

Underaktbilaga 350 innehåller en genomgång av uppgifter om fångstgropar i

domböcker för Hammerdals tingslag och för Undersåkers tingslag, och Valfrid

Larsson uttalar som sammanfattning sin uppfattning att fångstgroparna ej bör

anses tyda på någon tidig förekomst av samer i dessa fjälltrakter, eftersom det

finns belagt att bönder anlagt fångstgropar i området.

 

Innehållet i underaktbilaga 242 är en utredning av frågan om fångstgropar vid

Dörrsjöarna, Glen och i trakten av Hundshögen. Utredningen innehåller följande.

 

 

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

123

Stadling, Fallgropar för vildren i Jämtland och Härjedalen, Fornvårdaren IV,

Uppsala 1931.

 

Kommentarer.

 

Fångstgropar vid Dörrsjöarna och sjön Glen.

 

Fångstgropar i trakten av Hundshögen, däribland en tätt intill Arån på dess östra

strand samt på den sydöstra sluttningen av Illkallshögen mellan Visjöbäcken och

fjället.

 

Dessa fångstgropar var belägna på Hundshögen, som var omgiven av kronoavrads-

land, eller på kronoavradslanden Arådalen (Oviken 21) eller Gläin (Undersåker-

Oviken, kartbilaga 1, blad 2 och 3). Dörrsjöarna nyttjades under kronoavradslandet

Bugårdsbodarna med Dörrsjön (Oviken 23). Dessa fångstgropar var alltså belägna

inom område som sedan gammalt varit under bönders och bofastas nyttning. Enligt

utrönta uppgifter kom Hundshögen och i sammanhang därmed liggande fjäll inte

under lappars nyttning förrän först 1734-1750 (Undersåker-Oviken III sid 49-55).

Därav bör framgå, att dessa fångstgropar nyttjats av bofasta och bönder för fångst

av vildren eller älg. För bofasta i eller invid fjälltrakter var vildrenen ett minst lika

begärligt jaktbyte som älgen.

 

Stadling nämner, att dylika fångstgropar hade samband med den boskapsskötande och

jordbruksidkande befolkningen, och anger med exempel från Norge (Tinn i Tele-

marken och Randland), att vildrensfångst hade sådan ekonomisk betydelse att vid

skifte mellan arvingar rätt till vildrensfångst kunde jämföras med gården (sid 369,

370).

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

129

under den danska tiden erhållit frihetsbrev på två fjäll eller fjällområden, nämligen

»Dronneris», Trondfjället, och ett litet fjäll därintill, kallat »Hittefjäll», Hittingsfjället.


 

Detta är, såvitt författaren kunnat finna, de första faktiska uppgifter vi äga om de

svenska lapparnas utbredning och bosättning i de södra fjälltrakterna, huruvida

Mårten och Tomas Jonson äro de första nomader, som flyttat norrifrån till dessa

fjällområden, är däremot svårt att avgöra.

 

Jan Mårtensson, som enligt 1663 års jordebok skattade för Saris fjäll, hade nu lämnat

detta distrikt, vilket i stället övertagits av Blind-Nils Jonsson. Lapplänsmannen, som

tillfrågades var detta Saris fjäll var beläget, kunde, märkligt nog, icke ge något

bestämt besked därom, men han trodde dock att det låg i Härjedalen och att lapparna

kallade det »Selfsen» fjäll. Han meddelade också, att detta fjäll låg endast en halv mil

från den trakt, där bönder hade sina fäbodar. Av allt att döma är Saris fjäll liktydigt

med Särvfjället och de nämnda fäbodstället är detsamma som den nuvarande byn

Särvsjö, belägen tre mil norr om Hede kyrkby………


 

År 98 nämns samer för första gången i skrift hos den

romerske historieskrivaren Tacitus. Han kallar dem fenni, en latinisering av finnar,

den västnordiska benämningen på samer. Därefter omtalas .finnar. eller .skridfinnar.

fortlöpande i källorna. .Skrid-. är det nordiska ordet .skrida. (à skidum), att gå på

skidor. Den äldsta beskrivningen av tama renar finns i den beskrivning av samer i

Nordnorge, som den norske stormannen Ottar gav på 800-talet. Några västnordiska

skrivna källor från 1100- och 1200-tal . då Härjedalen hörde till Norge . talar om

samer i södra och sydöstra Norge. Det är de två äldsta östnorska .kristinn réttr.,

kristenrätter, i Eidsivathingslag som gällde för det inre Oppland, då omfattande

Hedmark, Raumarike, Hadeland och Guldbrandsdalen, och Bogarthingslag för

kustområdena ner till Bohuslän, nedskrivna före år 1120. Den norska krönikan

Historia Norvegiae, nedskriven 1170-1190, behandlar förhållandena i sydöstra Norge.

Här beskrivs samerna med jakt och fiske, näverkåtor, färder efter ren, en ren med

tyglar avbildad på en shamantrumma m m. Snorre Sturlasson talar på 1200-talet om

samer ända ner mot Oslotrakten. När han använder ordet .Finnland. tycks han syfta

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

samiskt område mer allmänt (det nuvarande landsnamnet Finland betyder

antagligen Sameland). Han berättar om ett område djupt inne i .Finnland. som

kallas .Härdalarna., ett namn som inte kan återfinnas i nuvarande Finland. Det

anses därför troligen syfta på Härjedalen.


 

De äldsta boplatserna man känner i Norrland är från 6000-talet f Kr, några av dem

finns i Härjedalen. I Vikarsjösystemet är idag 108 stenålderslokaler kända, platser med

skörbränd sten eller avfall efter tillverkning av stenredskap. Fångstgropar finns, som i

tid kan vara från stenålder till nyare tid. Fem av platserna längs Vikarsjöarna har gett

föremål från tiden före 4000 f Kr, bl a i orörda kulturlager ovanför det översta strand-

haket. Slutledningen av detta blir att man i fackkretsar är ense om att Härjedalens

äldsta historia helt följer mönstret för den cirkumpolära stenålderskulturen i norra

Fennoskandia. Detta stora område har dock varit heterogent och omfattat många olika

grupper. I och med att de regionala skillnaderna nu alltmera börjat studeras når man

också säkrare kunskaper.

 

Yngre stenålder-bronsålder; 4000-500 f Kr. Fångstkulturen fortsätter. Fångst-

markens resurser nyttjades extensivt med säsongsbundna vistelser på olika boplatser

under en eller kanske ett par perioder inom en årlig cykel. Jakt, fiske och fångst var

basnäringar. Vinterboplatserna var belägna på väl vindskyddade platser intill en myr,

kallkälla eller mindre vattendrag. Under andra årstider tycks man ha bott på fiske-

boplatser. En typ av bostäder uppträder nu i Härjedalen. Det är s k skärvstensvallar,

dvs hyddbottnar, nu bestående av ringformiga, låga vallar runt en något försänkt

golvyta. Sådana finns registrerade på ett 40-tal platser i Norrlands inland från

Härjedalen och upp till trakten av Hornavan. De tillhör tiden 4000-2000 f Kr och var

troligen vinterbostäder. Slutledningen är att Härjedalen fortfarande är en typisk del av

det norrländska cirkumpolära kulturområdet som under periodens slut nu av vissa

arkeologer börjar kallas samiskt.


. I Sverige har tidigare funnits två raser av vildren, fjällvildren och

skogsvildren. Bägge utrotades på 1870-talet. Fjällrenens sista uppehållsområde i

Sverige var gränstrakterna Härjedalen-Dalarna, och skogsrenens gränsområde var

Härjedalen-Dalarna-Hälsingland. Fjällvildrenen hade en nordligare utbredning i

Eurasien än skogsvildrenen och fanns längs hela Skandinaviska halvöns inre.

Skogsvildrenen var ursprungligen utbredd över hela Finland och ett stycke in i

Norrbottens kust- och skogsland.


Orden skattelapp och skattefjäll säga kanske icke mycket för nutidens människor; måhända endast att samen betalade skatt för sitt fjäll. I äldre tider hade emellertid termen .skatte. en mycket bestämd betydelse. Den beteckande en jordnatur; övriga jordnaturer voro krono och .frälse.. Skillnaden mellan krono och skatte jord var, efter medeltidens slut, icke så mycket en skillnad i skattebörda; skatterna av de två jordnaturerna voro ungefär lika tryckande.

 

 Den låg i stället däri, att skattejorden ägdes av en privatperson, i regel av bondeståndet, medan kronojorden ägdes av kronan och brukades av en landbonde, ofta kallad kronobonde. En skattebonde var alltså en bonde, som själv ägde sin gård. En sådan gård gick i arv, kunde köpas och säljas, medan ett kronohemman innehades med landbolega, tidigare på vissa år,

senare på livstid. 

Några slag av kronohemman kunde innehas med ärftlig besittningsrätt. Nybyggen innehades sålunda redan på medeltiden med .stubbe- och röjselrätt.. Under nyare tid erhöllo vissa grupper av åbor på kronohemman ärftlig besittningsrätt, t.e.x åbor å rusthållshemman och s.k. augment- och fördelshemman. Först år 1789 erhöll kronohemmansinnehavare i allmänhet s.k. stadgad åborätt.


 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

245

Ett kronohemman kunde bli skatte genom .skatteköp.; det .köptes till skatte..

På samma sätt talade man om skatteägor, skatteskogar, skattefisken, skattekvarnar

o.s.v., alltid för att markera att det var fråga om objekt under enskild äganderätt.

Det kan därför inte anses betydelselöst, att man under 1600- och 1700-talen så genomgående använder termerna skattefjäll och skattelappar.

 

5.3 Svenskt material från tiden fram till 1640-talet. Sameparterna har åberopat viss skriftlig bevisning från 1500-talet och 1600-talet för att styrka att samerna på grund av urminnes hävd, som erkänts av staten, ägde de områden som de brukade i det dåtida Sverige eller i vart fall hade begränsade rättigheter till dem. 

Till en början kan nämnas en rad påbud och förklaringar från den centrala regeringsmaktens sida.

Däribland bör framför allt framhållas Gustav Vasas öppna brev d 20 sept 1551 för  birkarlar och lantköpmän, där han förbjuder dessa att göra wåre Siöfinner och Lapper på theris enskiljte fijske och landgrund som jn för theris Äger liggie något hinder eller förfång; hans försvarsbrev samma dag, där han förklarar sig ta lappar i

 

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

284

vissa områden av nuvarande Nordnorge och Finland i sitt skydd . närmast mot deras grannar i Ryssland ,med allt det dem tillkommer, .rörligit och orörligit.;

 

 Vidare Johan III:s brev d 10 juli 1584, där denne på begäran av lapparna i Sondowara by att få obehindrat och fritt för alla njuta, bruka och behålla sina ägor .som deras gambla och urminnes häfd är. uttalat, att dessa lappar och inga andra .måge och skola niuta, bruka, fika och fahra dhe ägor som ligga inom förbemälde Songomotka rå.; 

Karl IX:s öppna brev den 6 juni 1602, där han  i likalydande formuleringar som i Gustav Vasas försvarsbrev 1551  tar undersåtarna i lappmarken i sitt .Furstelige hägn.; 

Samt hans brev d 14 juni samma år, där han på motsvarande sätt tar lappar i

Kemi lappmark i sitt beskydd med bl a .huus, hem, ägor, närby och fjerran, rörligit och orörligit, inthet undantagandes af alt thet the äge.. . 

Vad för rättigheter som skyddas enligt de nu omtalade breven är visserligen inte alldeles klart. Handlingarna innebär dock att samerna från den centrala regeringsmaktens sida tillförsäkrats ett starkt skydd för sin rätt till de områden de av ålder innehade.


 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

285

Som nämnt har sameparterna i HD vidare åberopat en rannsakning som d 19 juni

1615 vid landsting i Torne socken hållits av en nämnd på 24 personer angående

beskyllningar som lappfogden Reinhold Steger framställt emot vissa birkarlar.

 

I anledning av en tvist om fiske i Ilur träsk, i vilken Steger uppträdde på samernas

vägnar, uttalade nämnden, att lapparna i .sundawaraby. hade .S. Konungh Johans

breff, så och Saligh Konungh Carls breff, att skole få bruke alt hwadh som ligger inom

deres Råå och Röör.; sedan man funnit Ilur träsk jämte några andra träsk ligga inom

.Songa notka deres råmärke., dömde nämnden träsken .undher Lapparne igen..

Sameparterna har särskilt framhållit att i domen åberopats Johan III:s brev av 1584

till stöd för samernas rätt och att detta måste ha kommit till Svea HovR:s kännedom,

eftersom även handlingarna om fisket blev ingivna till HovR:n i anledning av olika

anklagelser som samerna framställde mot Steger. Vidare har sameparterna hävdat att

rannsakningen var en s k konungsdom, som tillkommmit efter det att Gustav II Adolf

särskilt förordnat om rättegången och som i princip inte var överklagbar . något som

skulle ha gett den ett särskilt prejudikatvärde. . Domen om fisket får betraktas som en

ytterligare bekräftelse på den starkt skyddade rätt som samerna ägde till de områden

domen avser. Däremot lämnar den knappast stöd för generella slutsatser angående

samers rätt till brukad mark i andra fall.


 

Våran kommentar:

Det görs även här den felaktiga översättning att ordet lapp är liktydigt med nutidens same. Detta är en felaktig slutsats som vi även har visat tidigare i våra dokument. Vi kan med hjälp av släktforskning ända från 1500-talet visa vilka slags folk som bodde i de här områden.


 

I detta sammanhang bör också framhållas att visst domboksmaterial från nordliga

Sverige och Finland, redovisat främst av Prawitz i dennes utredningar i målet och av

Isak Fellman i arbetet Handlingar och uppsatser angående finska lappmarken och

lapparne, kan tyda på att samer(?) av lokala domstolar under 1600-talets senare del

närmast betraktades som ägare till mark som de innehade i dessa traker.

Som nämnt har man härvid fäst särskild vikt vid Johan

III:s brev av 1584, vilket skulle ha fått betydelse inte bara för 1615 års dom utan

också för senare rättspraxis. Till stöd härför har sameparterna framhållit att brevet i

sammandrag förekommit i ett av Mörner anträffat register över juridiska

bestämmelser, vilket upprättats för tiden fram till början av 1700-talet och varit

tillgängligt bl a i Svea HovR; i registret gick brevet att återfinna under uppslagsordet

.Lappar.. Vidare har framhållits att detta brev 1727 åberopats vid häradsrätten i

Enontekis, som intog det i sitt protokoll, samt att brevet också tillmätts betydelse i

Haukiniemimålet (6.1). Sameparterna har i detta sammanhang också påpekat, att

domstolar vid flera tillfällen hänvisat till Karl IX:s förut omtalade brev d 14 juni 1602.

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

Det åberopade materialet ger utan tvivel stöd för att samer(?) åtminstone i landets

nordligaste delar ansågs ha ett rättsskydd mot utomstående liknande vad som tillkom

skattebönder. Om de ansågs jämställda med skattebönder också i övrigt, exempelvis

med hänsyn till sin rätt att förfoga över områdena, är däremot oklart. Av den

åberopade skriftliga bevisningen tyder endast fullmakten för Jören Suan klart

på att samernas markanvändning skulle ha likställts med uppodling av marken.

Som förut framhållits (5.2), har huvudregeln för äganderättsförvärv genom bruk av

herrelös mark utan tvivel varit, att marken måste uppodlas. Trots detta får vid en

samlad bedömning av den nu redovisade utredningen övervägande skäl anses tala för

att det vid tiden för Brömsebrofreden var möjligt att, i fråga om sådan mark, förvärva

en motsvarighet till skattemannarätt genom att bruka marken för renbete, jakt och

fiske, utan att uppodla den. Det kan här framhållas att i senare rättspraxis urminnes

hävd ansetts under vissa förhållanden kunna grunda äganderätt, när markområden

väl inte uppodlats men dock nyttjats på det sätt som varit naturligt med hänsyn till

markens art (NJA 1932 s 314 och 1952 s 199).

Visserligen kan i varje fall Johan III:s brev ha varit känt för flera domstolar, men

såvitt utredningen visar har det spelat en roll bara i de trakter som brevet gällde.

 

Det förut redovisade materialet hänför sig väsentligen till de nordligaste lapp-

markerna. Man får räkna med att särskilda förhållanden här har påverkat

myndigheternas inställning till samernas rätt. Utredningen är bristfällig beträffande

levnadssättet hos samerna i dessa trakter, men sannolikt har de åtminstone delvis inte

 

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

291

varit fjällsamer utan förhållandevis stationära skogs- eller fiskesamer. Det är

närliggande att anta, att i varje fall uttalandena från Karl IX:s sida påverkats av en

utrikespolitisk strävan att säkra Sveriges innehav av del nordliga lappmarkerna och

utsträcka riket till ishavskusten. Inte minst sameparterna har understrukit det

expansiva syftet bakom Vasakungarnas samepolitik. Det synes stämma väl med denna

inställning att man här sökte göra samerna mera stationära genom löften om särskilda

förmåner på de områden som de brukade. Det är också möjligt att samisk landssed i

viss mån påverkat åtminstone domstolarnas bedömning; i dessa nordliga delar av

landet har samer i stor utsträckning deltagit i häradsrätterna som ledamöter i

nämnden.


Det är alltså tveksamt, vad som allmänt sett fordrades för att samer genom sin mark-

användning skulle förvärva en rätt motsvarande skattemannarätt. När de var fast

bosatta på området är det naturligt om det inte krävdes en lika markerad besittning i

övrigt; men när ett sådant kärnområde för besittningen saknades, får man anta att det

bruk som med dåvarande betraktelsesätt kunde jämställas med uppodling av landet i

princip måste ha varit intensivt, stadigvarande och väsentligen ostört av utomstående.

 

Det kan inte gärna ha ansetts tillräckligt för förvärv av stora fjällvidder, att bara en

mindre del av dem användes mera regelbundet. . Vidare får man utgå från att

någorlunda fasta gränser fordrades för det brukade området. När inte äganderätts-

anspråket framgick av utsatta gränsmärken, måste rimligen ha krävts att områdets

utsträckning klart framgick av terrängförhållandena. (Jfr Svea HovR:s dom d 5 maj

1683, omtalad av Kuylenstierna i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland

1917 s.186.)

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

299

Vad slutligen angår 1615 års dom från Torne socken, kan den inte , som same-parterna påstår, utgöra någon självständig grund för en samisk äganderätt till de jämtländska skattefjällen.

 

Inte heller sameparternas nu berörda tilläggsgrunder kan alltså anses medföra, att

samerna under åren närmast efter Brömsebrofreden ägde en mot skattemannarätt

svarande rätt till fjällen i fråga.

 

Däremot får det anses . såsom också staten i det väsentliga vitsordat . att samer

på skattefjällen omkring år 1645 på grund av sin långvariga användning av fjäll-

områdena hade en stark bruksrätt, som åtnjöt skydd hos domstolar och andra

myndigheter. Som framgått är det delvis oklart, vilka befogenheter de hade på sina

områden vid denna tid. De torde i vart fall ha haft rätt till renbete, fiske och jakt samt

till skogsfång för eget behov.

---------


FÖRARBETENA TILL DE TRE RENBETESLAGARNA

Förarbetena till 1886 års renbeteslag

 

Fastighetsägarna

Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid

Box 708

831 28 ÖSTERSUND

Storgatan 6 063-15 06 00 063-15 06 90

 

Måndag . fredag

09.00 - 12.00

13.00 . 15.00

 

Av lappallmogens svar på den tredje frågan som ställdes av KB, .Räcka icke de

nuvarande skattefjällen och kronan tillhörig mark till, utan behöves utvidgning till

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

238

enskildas ägor och, i så fall, hvilka?., framgår tydligt att utvidgning till enskildas

marker inte ansågs erforderlig. Denna tredje fråga är helt förutsättningslös och avser

utvidgning utan någon som helst begränsning till året-runt-marker.

 

Som framgår av kommunalstämman med Ovikens församling motsatte sig sockne-

männen att samerna .tillerkändes rättighet. att nedsätta sig på fyllnadsjordarna.

I protokollet antecknades.

 

Åtskilliga av socknemännen ansågo det billigheten fordrade att helt och hållet

godkänna kommitténs förslag, då deremot andra anförde att den skada, som genom

renskötselns bedrifvande förorsakas den bofasta befolkningen, icke är så ringa som

man så gerna vill antaga, att den närmast fjellen belägna skattejorden, som med få

undantag utgöres av de särskilda byarne och skifteslagen vid afvittringen tilldelad

fyllnadsjord, åtminstone den inom Oviken belägna, blifvit så högt uppskattad, att

rättvisan fordrade, att man åtminstone finge behålla denna jord fredad från

främmande intrång; att den skog och det bete som finnes å sådana trakter, vanligen

är så ringa, att, om lapparne tillerkändes rättighet att därå nedsätta sig, eller beta

sina renar, skulle, så snart skogen toge slut, vilket, äfven om den anlitades i

vidsträcktare mån än hittills, ovilkorligen skulle ske i en snar framtid, jordens

äfven nu ringa värde för egaren helt och hållet försvinna. Efter slutad diskussion

förklarades såsom stämmans enhälliga åsigt, att lapparne icke borde tillerkännas

rättighet att å enskild mark under vilken som helst årstid begagna sig af skog eller

bete eller derå bosätta sig för längre eller kortare tid; men borde komiténs förslag

i alla andra delar godkännas samt hafva företräde framför herr Farups.

 

Vare sig samer eller socknemän ansåg alltså rätt för samerna att nyttja enskildas

marker föreligga.

Enligt förslag till förordning angående svenska Lapparne och de bofaste, avgivet av

1883 års kommitté den 25 augusti 1883, § 1. Bihang till riksdagens protokoll år

1886 (underaktbilaga 180) äger lapparna rätt att vintertid .uppehålla sig med sina

renar icke allenast å de för dem afsatta land utan äfven å de trakter i öfrigt, de efter

gammal sedvana hitintills hafva besökt, och att der betjena sig af land och vatten till

underhåll för sig och sina renar..


De trakter, inom vilka fjällrenskötsel må drivas skola av konungens befallnings-

havande indelas i särskilda lappbyområden, för vilka, så vitt angår vår-, sommar-

och höstbetesland, bestämda gränser skola fastställas. Sådana gränser må ock

i den mån så prövas möjligt och lämpligt, fastställas beträffande vinterland.


 

Längre fram på sidan 103 under § 4 skriver kommittén.

 

Vad angår trakterna ovan odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt

inom renbetesfjällen i Jämtlands län utgår stadgandet ifrån att dessa trakter alltjämt

äro att betrakta som fjällapparnas egentliga hemvist och att dessa där skola äga

uppehålla sig under varje tid av året med sina renar.

Det av fastighetsägarna åberopade yttrandet av Lars Thomasson innehåller i huvudsak

följande.


 

Intensiv och extensiv renskötsel. Samekulturens förändring en långvarig process.

 

Fram till 1920-talet förekom allmänt s.k. intensiv renskötsel, kännetecknad av att renarna hölls i små hjordar, att de var rätt så tama, att man mjölkade vajorna och använde renen som både drag- och lastdjur samt att samerna levde nära renarna..

I Jämtlands län upphörde klövjningen, där den förekom, redan vid sekelskiftet och de relativt korta flyttningsvägarna (3-20 mil) jämfört med de betydligt mera vidsträckta flyttningarna för samerna i t.ex. Norrbottens län, har naturligt nog påverkat ett fastare boende året om för familjerna. Endast vintertid kan man samla renarna i mindre hjordar, där en familjegrupp eller en släktgrupp bildar en s.k. sita, ursprungligen ett slags flyttlag. 

 

Exempel på hur länge olika moment i den intensiva renskötseln dröjde sig kvar i respektive sameby lämnar Ernst Manker i sitt översiktsarbete De svenska fjällapparna, 1947.

 

Det är naturligtvis ett stort steg mellan den intensiva renskötseln när den var som mest typisk och dagens stordrift., där renarna vant sig mera vid bullret från helikoptern, skotrarna och motorcyklarna än tidigare vid människornas röster och hundarnas skall.


 

Den här utvecklingen går naturligtvis inte att återge på annat sätt än med några

gemensamt översiktliga utvecklingsdrag. De yttre förhållandena kunde nämligen

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

 

variera starkt mellan de olika samebyarna (tillgången till eller frånvaron av naturliga

geografiska gränser, tillräckliga .buffertområden. mot andra intressenter, graden

av exploateringar av varierande art i renskötseområdena etc.) Men också .inre

förhållanden. kunde markant skilja sig åt (sammansättningen av renskötselföretag,

för att låna en modern term, om samebyn omfattade en enda familj eller en enda släkt

med starkt gemensamt intresse eller flera näringsutövare utan större intresse-

emenskap, kanske t.o.m. i konkurrens med varandra, hur renägandet fördelat sig

mellan större och mindre renägare etc. etc.) En viktig faktor i alla sammanhang var

naturligtvis också förhållandet till den omgivande befolkningen. Också på den punkten

varierade naturligtvis förutsättningarna mellan olika samebyar för hur renskötseln

skulle utvecklas.

 

Samerna i Härjedalen och södra Jämtland har, tycks det, haft de svåraste problemen

att handskas med. Just i Härjedalen hade man under årtiondena kring sekelskiftet en

stark nedgångsperiod , då man tycks ha förlorat greppet över renhjordarna. I ett

yttrande från lappfogden till K.B. 29 okt. 1896 med anledning av vissa förhållanden i

Västerbottens län uppgav denne, att det inte fanns några .vildrenar. i Jämtlands län,

medan det däremot i södra länsdelen, .i provinsen Härjedalen, finns mer eller mindre

förvildade, i stor utsträckning omärkta renar som ströfva omkring i vildt tillstånd..

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

342

 

Vid några tillfällen skedde flyttningen även längre åt sydost till trakten av Klövsjö-

fjällen (Hede och Övre Ljungadalens kommuner), där man även betade renarna.

 

Olle Blind, Tranris lappby, 4 september 1957 (sidorna 134 och 135)

 

Blind har inflyttat från Norrbottens län till Tranris lappby år 1946 och har sedan dessvarit renskötande husbonde i denna lappby.

 

Alla år Blind tillhört Tranris lappby har flyttningen skett i en grupp, i första hand till Klövsjöfjällen och Skorvdalsfjället i Övre Ljungadalens och Hede kommuner. Färdleden till denna betestrakt har gått sålunda: Från Ljungris har man flyttat söderut till trakten av sjön Öjön (Övre Ljungadalens kommun) och vidare till Flatruet (renbetes-fjäll). I allmänhet har uppehåll här skett några dagar för skiljning och slaktning.

Från Flatruet har färden sedan gått vidare över Högrensvålen (Övre Ljungadalens kommun) och Lövkläppen (renbetesfjäll) till Henvålen (Hede kommun), där man låtit renarna beta en tid. Från trakten av Henvålen har man flyttat till Håsjövålen (Hede kommun), där renarna även betats, och därifrån till Oxsjövålen (Hede kommun) inom s.k. Klövsjöfjällen. Betning av renarna har därefter skett inom ett område, som sträcker sig från Oxsjövålen i norr till Skorvdalsfjället i söder, och denna betning har i allmänhet pågått återstoden av vintern. Återflyttningen till renbetesfjällen har skett samma väg som man kommit.

 

Två vintrar . år 1956 och något år dessförinnan . flyttade man vidare från Skorvdals-fjället västerut till Vikarsjöns (Hede kommun) södra ända samt betade renarna en tid

i Ljusnans dalgång mellan nämnda sjö och Linsells kyrkby (Svegs kommun).

 

Blind upplyser vidare att det vid renskiljningar och renslakt, anordnade av lappar i andra lappbyar, ofta förekommit att flyttningar av mindre renhjordar skett för renarnas återförande till lappbyns huvudhjord. Sådana flyttningar med renar ha ägt rum sålunda:


343

KONVENTIONSASPEKTER PÅ DEN I MÅLET AKTUELLA

RÄTTSFRÅGAN

 

......Laglighetskravet.

 

73. Europadomstolen har i stadgad praxis funnit att den främsta förutsättningen för att en äganderättsinskränkning skall vara tillåtlig, är det den är föreskriven i inhemsk lag. Europadomstolen anför genomgående att den andra meningen i första stycket i äganderättsstadgandet enbart tillåter ett berövande av egendom .under de förutsättningar som anges i lag, och i andra stycket anges att staterna har rätt kontrollera egendom genom införande av .lagar.. Vidare hänvisar Europadomstolen till:

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

350

.the rule of law. såsom en grundläggande princip i ett demokratiskt samhälle samt att denna princip genomsyrar samtliga rättigheter i konventionen. Lokutionen .lag. har samma autonoma innebörd oaktat var i konventionen termen återfinns.

 

74. Vidare anför Europadomstolen . likaledes i stadgad praxis . att det inte är

tillräckligt att det formellt föreligger rättsligt stöd i inhemsk rätt. Begreppet lag hänför sig även till kvalitén på lagen. Lagen skall bl.a. vara tillräckligt klar och förutsebar.

Den enskilde skall utifrån ordalydelsen i reglerna och andra rättskällor i rimlig utsträckning och i förväg kunna anpassa sitt agerande och i rimlig utsträckning förutse konsekvenserna och innebörden av en viss reglering . låt vara med hjälp av expertis.

 

75. Huruvida en inhemsk lag är tillräckligt förutsebar måste naturligtvis prövas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet sett i ljuset av de inhemska regler som är föremål för förutsebarhetsbedömningen. Här är det fråga om de interna bestämmelser som reglerar betesrättens geografiska omfattning . d.v.s. gällande Rennäringslagen som den tolkats av HD i Skattefjällsmålet och nu senast i Hovrätten för Nedre Norrland . är tillräckligt tydliga och förutsägbara; eller närmare bestämt, om gällande regler stadgar tillräckligt tydliga gränser så att renbetet kan drivas på ett ändamålsenligt och rationellt sätt.

 

76. Först skall noteras att det ofta förekommer . när Europadomstolen fäller på laglighetsrekvisitet . även andra omständigheter än enbart otydlig lag i sig. Ett exempel kan vara att det föreligger ett beslut eller en dom i nationell domstol som ger klaganden rätt, vilken sedermera inte verkställs (se Iatridis mot Grekland). Ett annat exempel är att inhemsk myndighet har uttalat att en viss åtgärd är olaglig (se exempelvis Raninien mot Finland). Ytterligare exempel är då parallella inhemska processer . som i sak nära ansluter till varandra . får svårförenliga utgångar (se Jokela mot Finland).

 

83. Behovet av att i lag reglera gränserna geografiskt torde ha stått helt klart redan

genom avgörandet i Skattefjällsmålet 1981, då HD uttryckligen undvek att ta ställning

 

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

353

till rättsläget i andra geografiska områden än de som var föremål for prövning i

målet. (Egentligen stod det klart redan genom förarbetena till 1886 års lag). Det torde

stått än mer klart genom ILO:s konvention nr 169 från den 27 juni 1989. Ändå dröjde

det fram till den 11 september 1997 före det att Regeringen tillkallade en särskild

utredare med uppgift att utreda frågan om Sverige kunde ratificera konventionen.

 

Denna avlämnade sitt betänkande i mars 1999 och betänkandet publicerades som

bekant i SOU 1999:25. Utredaren föreslog att en gränsdragningskommission tillsätts

för att fastställa vilka områden samerna traditionellt innehar respektive vilka områden

som samerna traditionellt nyttjar tillsamman med andra.. Det dröjde dock fram till

januari 2002 innan regeringen tillsatte en gränsdragningskommission för renskötsel-

området. I direktiven till kommissionen framgick också att gränserna var oklara samt

behovet att klargöra dem. Kommissionen skulle redovisa sitt arbete senast den 31 december 2004. Förlängd tid till 31 december 2005 meddelades genom direktiv 2004:141.

 

Kravet på proportionalitet.

 

88. Proportionalitetsprövningen måste i än högre grad än laglighetskravet avgöras

utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Det skall också tilläggas att den skall

göras oberoende av den inhemska regleringen i förevarande fall om urminnes hävd.

 

89. Europadomstolen upprepar genomgående att en inskränkning i egendomsskyddet måste förete en rimlig balans mellan det allmännas intressen och kravet på skydd för enskilda individers grundläggande rättigheter. Det måste föreligga rimlig proportionalitet mellan de företagna åtgärderna och de syften som eftersträvas.

 

116. Frågan har direkt och indirekt diskuterats i svenska rättskällor och doktrin. För det första är s.k. fördragskonform lagtolkning i förhållande till Europakonventionen helt erkänd i svensk rätt. Den började tillämpas av HD redan i slutet av 1980-talet.

I NJA 1992 s. 532 markerade HD att en fördragskonform tolkning skall tillämpas också i situationer, där förarbetsuttalanden och tidigare svensk praxis talar i en annan riktning. I förarbetena till Inkorporeringslagen noterades att en motstridighet mellan Europakonventionens bestämmelser och en föreskrift i annan lag, kan lösas enligt redan gällande principer så att resultatet blir att konventionsbestämmelserna får genomslag i rättstillämpningen.


 

Tingsrätten har i dom den 21 februari 1996, avsnitt 7.5, funnit att samebyarna på grundval av åberopade bestämmelser inte kan göra anspråk på att ha rätt till vinter-bete på fastighetsägarnas marker inom Härjedalens kommun.

 

Sedan samebyarna, genom sina ombud förbundsjuristen vid Samernas Riksförbund

Jörgen Bohlin och advokaten Fredrik Skagerberg, överklagat tingsrättens dom har de vid utveckling av överklagandet i inlaga den 19 december 1996, åberopat ILO:s

konvention nr 169 och att renskötselrätten skyddas av artikel 1 i första tilläggs-

protokollet.

 Hovrätten ogillade i beslut den 4 november 1997 yrkande från same-byarna om att fastighetsägarnas talan skulle avvisas. Samebyarna överklagade beslutet och anförde därvid bl a att hovrättens beslut stod i strid mot bestämmelserna i Europa-

konventionen. 

De åberopade särskilt artikel 6 om rätten till domstolsprövning och artikel 13 om rätten till ett effektivt rättsmedel. Högsta domstolen lämnade inte prövningstillstånd. Det kan här anmärkas att Bohlin var ombud för Könkämä och

38 andra samebyar i målet mot Sverige. Han torde således ha varit väl insatt i

rättsområdet.


 

Hovrätten har i dom den 15 februari 2002, redovisat inledande rättsliga bedömningar, vilka utmynnat i hovrättens slutsats: 

För att rätt till vinterbete på de omtvistade markerna skall anses ha uppkommit på grund av urminnes hävd måste enligt hovrättens mening krävas att utredningen med tillräcklig styrka talar för att samerna med åtminstone någon regelbundenhet ohindrade, dvs. utan invändning från andra rättsinnehavare, använt just de aktuella markerna eller delar av dem för vinterbete åt sina renar.. 

Efter genomgång av utredningen i målet uttalar hovrätten att denna inte

visat att det förekommit sådant vinterbete utanför renbetesfjällen som skulle kunna

grunda rätt till fortsatt bete på grund av urminnes hävd. Därefter uttalar sig hovrätten

om samebyarnas grund .Konventionsskyddade rättigheter och anför:  

Hovrätten har funnit att fastighetsägarna inte har någon skyldighet att på civilrättslig grund acceptera vinterbete på sina fastigheter. Det är då det allmännas ansvar, och inte enskilda

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

365

fastighetsägares, att på sätt samebyarna gör gällande tillse att den samiska

befolkningen tillförsäkras möjligheter att behålla och utveckla renskötselnäringen..


 

Samebyarna har överklagat hovrättens dom. Samebyarna har därvid som skäl för

prövningstillstånd åberopat bland annat, att det är av vikt för ledning av rätts-

tillämpningen att klargöra dels frågan om Sveriges folkrättsliga förpliktelser och

regeringsformen tillåter att domstolarna godtar ett sådant ingrepp i samernas näring

och kultur som följer av fastighetsägarnas ståndpunkt. Samebyarna har vidare

åberopat att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att klargöra inverkan av

internationella konventioner i tvister som den aktuella och utvecklat sin ståndpunkt.

Högsta domstolen har beslutat att inte meddela prövningstillstånd.


 

I sitt rättsutlåtande skriver advokat Södergren inledningsvis att .Handölsdalen m fl

samebyar givit in ett klagomål till Europadomstolen med anledning av den ovan

redovisade hovrättsdomen. Av ingressen i klagomålet framgår dels att Tåssåsens

sameby är en av parterna, dels att Södergren är ett av ombuden. Vad Södergren anför kan därför inte anses ha annan betydelse än som en ren partsinlaga.

 

Nedan kommenteras inlagan punktvis i enlighet med Södergrens disposition...

.........


 

(Här återges fastighetsägarnas kommentar till det andra avsnittet av Jan Södergrens utlåtande.)

 

Fastighetsägarna reagerar mot att Södergrens uttryckssätt .den inskränkning som

ett bifall till fastighetsägarnas yrkande skulle medföra.. Fastighetsägarna för en

negativ fastställelsetalan huruvida visst rättsförhållande består eller inte. Att den talan

över huvudtaget väcks beror på att samebyn hävdar rätt till renbete på fastighets-

ägarnas marker, något som fastighetsägarna bestrider. Eftersom tvist råder om detta

vill fastighetsägarna ha rättsförhållandet fastställt av domstol. Detta utgör ingen

inskränkning.

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

366

Södergen utgår från att samebyn har rätt till renbete. Det är ju det tvisten gäller.

Utlåtandet bygger således på helt felaktig utgångspunkt.

 

Renbetesrätt utgör i sig .egendom. i konventionsrättsligt hänseende.

 

Det vitsordas att samernas renskötselrätt utgör en nyttjanderätt som omfattas av

egendomsskyddet i grundlagen och konventionen.

 

Utöver vad som nyss sagts ovan vill fastighetsägarna anföra följande.

 

Södergren synes hävda att en fastställelsetalan avseende frågan om samebyn har en

betesrätt skulle innebära en inskränkning i just den omtvistade betesrätten. Han för på

nytt ett cirkelresonemang.

 

Södergren har i punkt 56 åberopat Europakommissionens beslut i fallet Könkämä och 38 samebyar (däribland Tåssåsens sameby) mot Sverige. 

Kommissionen konstaterar att den centrala frågan är huruvida samebyarna har en exklusiv rätt till jakt och fiske på renbetesfjällen, att denna fråga är tvistig mellan parterna, att liknande frågor prövades i Skattefjällsmålet och att .the Swedish courts would also appear to be competent to give a declaratory judgement on whether or not the Sami villages are holders under Swedish law of exclusive hunting and fishing rights in the areas concerned in the present case..

 

Därmed har Europakommissionen slagit fast att det först skall prövas, av svensk domstol, om samebyn har betesrätt enligt svensk rätt. Sedan samebyn uttömt de svenska rättsmedlen har samebyn möjlighet att framställa klagomål till Europa-domstolen, något som samebyn också gjort i anledning av renbetesmålet.

 

58. Lord Lester citerar i sin bok Europadomstolens avgörande den 6 mars 2003 I målet

Jasiuniene mot Litauen 40. .the Court recalls that the Convention does not guarantee, as such, the right to restitution of property. .Possessions. within the meaning of

Article 1 of Protocol No. 1 can be either .existing possessions. or assets, including

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

367

claims, in respect of which an applicant can argue that he has at least a .legitimate expectation. that they will be realised. The hope that a long-extinguished property right may be revived cannot be regarded as a .possession. within the meaning of Artide 1 of Protocol No.1; nor can a conditional claim which has lapsed as a result of the failure to fulfil the condition.. Uttrycket måste ses i det sammanhang det används.

 

Det saknar betydelse i förevarande mål.

 

Det av Södergen åberopade målet framgår av Danelius referat: .Europa-domstolen

fann att Beyeler hade varit ägare till tavlan., något som för övrigt framstår som

ostridigt i målet. Uttalandet motsäger således Södergrens slutsats och tyder tvärtom

på att klaganden skall styrka sin rätt.

 

59. Danelius redovisar kort vad målet (Pressos Compania Niviera med flera mot

Belgien) gäller på s. 381 och i SvJT 1996 s. 75. Av referaten framgår att klagandena

var ett stort antal rederier som fört talan i belgisk domstol om ansvar för felaktig

lotsning. Den belgiska kassationsdomstolen fastställde att huvudmännen, bl a den

belgiska staten, var ansvariga för felaktigheterna. Därefter införde staten en lag

varigenom huvudmännen, bl a staten själv, med retroaktiv verkan, friskrevs från

skadeståndsansvar. Även detta fall visar att klagandens rätt skall vara väl

dokumenterad.

 

60. Som framgår av föregående avsnitt delar inte fastighetsägarna Södergrens

uppfattning.

 

61. Tingsrätten måste självfallet beakta samtliga fakta i målet och ta ställning till om

rätt till renbete föreligger på just de omstämda fastigheterna. Det är alls inte tillräckligt

att erinra om generella uttalanden i en SOU, som inte lett till någon lagstiftning i

saken......

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

370

.....upprättade samebyarna markanvändningsplaner. Då omfattade samebyarnas anspråk

hela Norrbotten, hela Västerbotten, stora delar av Västernorrland och Jämtland hela Härjedalen och norra Dalarna. Enligt av Lantmäteriverket utförd arealmätning uppgick denna areal till ca 220 000 km2. 

Enbart under perioden 1960-talet till 1990-talet har således samebyarnas markanspråk ökat med mer än 40 %, från en tredjedel till hälften av Sveriges yta. Ökningen har naturligtvis i sin helhet avsett vinterbetesmarker.

 

För den händelse tingsrätten till någon del skulle finna att Södergrens uppfattningar

om rättsläget är riktig, så kan slutsatsen inte bli annan än att det i så fall är fastighetsägarnas egendomsskydd som inskränks av samebyarnas talan, och inte tvärtom.

 

67. Såvitt fastighetsägarna kan finna omnämner inte Danelius uttrycket .legitima

förväntningar.. Saken synes ha behandlats ovan under punkterna 58-59.

 

68. Påståendet bestrids.

 

69. Påståendena bestrids. Fastighetsägarna för ingen talan om .förbud. utan en talan om huruvida visst rättsförhållande består.

 

71. Fastighetsägarna kan inte se att Södergren i det tidigare anförda har något stöd för

påståendena under denna punkt.

 

72. Återigen, det är inte fråga om någon inskränkning i samebyarnas rättigheter.

Resonemanget och Danelius. kommentar, s. 58f, visar med all önskvärd tydlighet att

regeln inte avser en fastställelsetalan mellan enskilda rättssubjekt.

 

73. Fastighetsägarna vill erinra om att de av Södergren omnämnda artiklarna i

konventionen, vilka förtydligats i RF 2 kap. 18 §, behandlar under vilka förut-

sättningar någon kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon

enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna

inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose

angelägna allmänna intressen. Bestämmelserna är inte tillämpliga på förevarande mål.

75. Fastighetsägarna anser att tingsrätten och hovrätten på ett korrekt sätt redovisat gällande rätt, vilken i detta fall inkluderar de numera upphävda reglerna om urminnes hävd. Fastighetsägarna anser att bestämmelserna är tillräckligt tydliga och förutsebara.

 

Den frågeställning som Södergren anger är under alla omständigheter fel. Vad saken

gäller är om samebyn har rätt till renbete på bestämt angivna fastigheter, ingenting

annat.


 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

373

Rättsfallet belyser den frågeställning som Södergen tar upp i punkt 85 och visar tydligt

att om det skulle anses föreligga någon kränkning av artikel 1 i målet så är det i så fall en kränkning av fastighetsägarnas rättigheter, inte av samebyns.

 

81. SOU 2001:101 har tillkommit efter det att målet anhängiggjordes. Det har inte lett

till lagstiftning. Detta mål gäller bete med ren. Eventuell oklarhet om vad renskötsel-

rätten innebär saknar betydelse i målet, liksom hur renskötselrätten förhåller sig till

äganderätten. Den frågan synes vara begränsad till statlig mark. Tvisten i målet är inte

generell utan gäller huruvida en viss sameby, Tåssåsens sameby, har rätt till renbete på

vissa exakt angivna fastigheter. Av citatet beträffande gränsdragningskommissionen

framgår att det denna skall klarlägga inte är detsamma som var sameby kan ha rätt på

grund av urminnes hävd.

 

Reglerna om urminnes hävd infördes genom 1734 års lag.


 

Nuvarande 3 § rennäringslagen infördes första gången genom 1886 års renbeteslag.

Då innehöll bestämmelsen även uttrycket .hittintills., vilket markerade att det inte

var avsikten att områdena skulle kunna utökas efter lagens ikraftträdande. I 1882 års

förarbeten redovisades också utförligt var bete med ren förekom utanför åretrunt-

markerna. Materialet är åberopat i målet. Därutöver inges ovan, och åberopas Haars

karta (aktbilaga 58, bilaga A), på vilken 1882 års kommitté markerat eventuella

vandringsleder. Belägenheten av dessa överensstämmer med vad som redovisats i

målet. De berör inte omstämda fastigheter.

 

I 1898 års renbeteslag tog lagstiftaren bort uttrycket .hittintills. med motivering att det icke synts lämpligt, att vid tvist om sedvanerätt bevisningen ovillkorligen skall hänföras till tiden för 1886 års lags trädande i kraft. 

Den bofasta befolkningens rätt i detta hänseende lärer ock få anses behörigen tillgodosedd, om sedvanerättens godkännande i tvistiga fall göres beroende af samma bevisning, som enligt allmän lag kräfves för styrkande af urminnes häfd..


I förarbetena till 1928 års lag redovisas (prop. 1928:43 s. 71) ett yrkande om ett

.skarpare uppdragande av gränserna för det område, inom vilket den lapska

sedvanerätten skulle vara gällande.. 

Departemenschefen ansåg att yrkandet av praktiska skäl inte kunde vinna avseende och anförde: .Man torde således även framledes liksom hittills vara hänvisad till att låta frågan om sedvanerättens tillämplighet i tvistiga fall avgöras av domstol på grund av sådan bevisning, som enligt allmän lag kräves för styrkande av urminnes hävd.. 


Uttalandet har upprepats i förarbetena till 1971 års lag. Lagstiftaren har således övervägt möjligheterna att lägga fast en gräns men funnit att detta inte låter sig göras. 

 

Genom lagändring 1993 slogs fast i rennäringslagen att renskötselrätten grundas på urminnes hävd.


 

85. Fastighetsägarna delar inte Södergrens uppfattning. Fastighetsägarna har

anhängiggjort talan i egenskap av lagfarna ägare till angivna fastigheter. Samebyn

påstår att den har förvärvat en på urminnes hävd grundad rätt till bete med ren på

fastighetsägarnas marker. För den händelse Södergrens slutsatser skulle vinna

tingsrättens gehör kan inte fastighetsägarna komma till annan slutsats än att det är

fastighetsägarnas egendomsskydd som blir kränkt av samebyns talan och inte tvärtom.

87. Det går inte att göra den skillnad mellan fastighetsägare och samebyn som

Södergren gör. Om konventionen är tillämplig i målet så gäller den även för fastighetsägarna.


 

TINGSRÄTTENS BEDÖMNING

 

I detta mål är frågan om det föreligger en sedvanerätt enligt 3 § rennäringslagen för samebyn till vinterbete med ren på fastighetsägarnas skiften i Klövsjö och Rätan, det vill säga samma fråga som för andra områden prövades i renbetesmålet.

 

ÖSTERSUNDS TINGSRÄTT

Rotel 8

DOM

2005-08-08

T 977-04

 

376

89. Danelius. kommentar sidorna 58 och 59 är belysande. .Enligt artikel 1 i första

tilläggsprotokollet till konventionen får egendom frånhändas ägaren under förutsättning att ingreppet är lagligt och sker i det allmännas intresse.. Uttalandet visar att artikeln inte är tillämplig i förevarande fall när dels två enskilda intressen står emot varandra och dels inte är fråga om något ingrepp.

 

Danelius definierar principen enligt följande: .Många åtgärder som till sin typ är

konventionsenliga kan sålunda godtas endast om de är proportionerliga, det vill

säga om de står i rimlig relation till det intresse de är avsedda att tillgodose. Är de

oproportionerliga, och således mera långtgående än som framstår som rimligt

för detta ändamål, kan de däremot innefatta brott mot konventionen..

 

93. De olägenheter som kan uppstå för fastighetsägarna åskådliggörs av bl a

tingsrättens mål mellan tre av fastighetsägarna, alla självverksamma jord- och

skogsbrukare, i detta mål och samebyn angående skadestånd. Vid sammanträffande

med samebyn på plats i anledning av skadorna har den vitsordat att skadorna orsakats av deras renar men bestritt betalningsskyldighet under åberopande av rätt till renbete.

Samebyn har vidare förklarat att den, trots den överhängande risken för ytterligare

skador, avsåg att fortsätta låta sina renar beta i området eftersom det fanns bete kvar.


 

Skogsvårdsstyrelsen har besiktigat skadorna år 1998. Skadorna, som har värderats till kostnaden för plantering, uppgick då till sammanlagt ca 287 000 kr.


 

I 11 § nämnda kapitel stadgas .Det är urminnes hävd där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besutit, nyttjat och brukat haver, att ingen minnes, eller av sanna sago vet, huru hans förfäder, eller fångesmän först därtill komna äro..


 

Med nya jordabalkens ikraftträdande den 1 januari 1972 upphävdes bl. a. bestämmelserna om urminnes hävd.

 På de skäl tingsrätten anfört finner hovrätten att vinterbete efter utgången av 1971 ej kan grunda rättighet till följd av urminnes hävd. Den rätt som vid den nya jordabalkens ikraftträdande

3

redan tillkom någon på grund av urminnes hävd rubbas inte (6 § lagen (1970:995) om införande av nya jordabalken).


 

Mot bakgrund av innehållet i 1886 års lag, vari sägs att vinterbetesmarkerna omfattar de trakter samerna efter gammal sedvana hitintills besökt, har fastighetsägarna gjort gällande att det efter lagens ikraftträdande 1889 inte varit möjligt för samerna att grunda vinterbetesrätt på urminnes hävd till områden som inte redan brukades 1889. En sådan tolkning skulle dock innebära att lagstiftaren åsyftat att för samerna begränsa den då befintliga möjligheten att förvärva rätt på grund av urminnes hävd. En sådan avsikt går inte att utläsa ur förarbetena. Uttrycket .hitintills. har dessutom borttagits genom 1898 års lag och finns inte heller med i de senare lagarna.

Mot denna bakgrund utgår hovrätten vid sin bevisprövning från att även vinterbete efter 1889, utöver att betet kan ge indikationer om tidigare bruk, kan ge upphov till en rätt till sådant bete grundad på urminnes hävd.

 

Fastighetsägarna har vidare gjort gällande att, vid bedömningen om rätt till vinterbete uppkommit till följd av urminnes hävd, respektive sameby endast får åberopa den egna byns nyttjande och inte heller enskilda samers nyttjande före 1889, då samebyarna bildades, om inte dessa enskilda samer varit föregångare till den senare bildade sameby som åberopar nyttjandet.

 Hovrätten finner inte att same-byarna, genom att respektive sameby i målet hävdar vinterbetesrätt på respektive samebys påstådda vinterbetesmarker enligt markredovisningsplanerna, kan sägas ha begränsat sin talan till att endast åberopa den egna samebyns nyttjande. 

Någon sådan begränsning som fastighetsägarna hävdar följer inte heller av lagen. Av lagen följer däremot sedvanerätt på de marker där samer bedrivit renskötsel av ålder vissa tider av året. De första samebyarna, som då kallades lappbyar, bildades vid en tidpunkt då lagstiftaren ansåg att sedvanetrakter redan existerade, uppenbarligen på grund av nyttjande av enskilda samers renar, vilka sedvanetrakter fortsättningsvis skulle kunna nyttjas av lappbyarna.


 Av l § rennäringslagen följer att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen. 

Det är en annan sak att renskötselområdena av länsstyrelsen fördelas mellan de olika samebyarna. Detta är motiverat av näringsmässiga skäl, såsom förhindrande av överbetning. Vid prövningen i målet är följaktligen att beakta alla samers eventuella nyttjande av de aktuella markområdena, utan någon sådan begränsning som fastighetsägarna gjort gällande.

 

Fastighetsägarna har slutligen gjort gällande att gamla jordabalken inte självständigt kan grunda rätt till renbete till följd av urminnes hävd, då lagen inte är tillämplig vare sig på sådant nyttjande eller sådana marker som det är fråga om här i målet. Vad först gäller frågan huruvida rätt till renbete är en

4

sådan rätt som omfattas av reglerna om urminnes hävd är följande att säga. 

Av 15 kap. l § i gamla jordabalken följer att urminnes hävd kan åberopas även till stöd för annan rätt än äganderätt, nämligen för servituts- eller därmed likartad rätt.

 

 Urminnes hävd kan åberopas till stöd för rätt till t.ex. fiske, jakt och mulbete (se Undén, Svensk Sakrätt II, 4:e uppl. s. 141). 

Av de tidigare renbeteslagarna och nu gällande rennäringslag följer också att renskötsel-rätten, inkluderande rätten till vinterbete, grundas på urminnes hävd. 


Hovrätten anser alltså att rätt till renbete är en sådan rätt som omfattas av bestämmelsen om urminnes hävd i 15 kap. l § i gamla jordabalken. 

 

Vad sedan gäller påståendet om att reglerna om urminnes hävd inte är tillämpliga på sådana marker som det är fråga om i målet har fastighetsägarna åberopat undantagen från urminnes hävd i 15 kap. 2-3 §§ i gamla jordabalken. 

Av dessa följer att reglerna om urminnes hävd i princip inte är tillämpliga vid tvister grannarna emellan i en by (15 kap. 2 §) och inte heller när hävden avser områden som inte är avgränsade (15 kap. 3 §).

 Dessa bestämmelser infördes för att inskärpa byarnas karaktär av ägoenheter och värdet av gränser. Detta skedde mot bakgrund av att reglerna tidigare, före 1734 års lags ikraftträdande, hade tillämpats så att påstående om urminnes hävd gick före byggningabalkens bestämmelser om hur oskiftad mark skulle brukas och delas. 

Byarnas egna marker och de mellan byarna liggande områdena kunde därför naggas i kanten av inkräktare som slog vakt om sitt innehav genom att hänvisa till reglerna om urminnes hävd.

 

 Syftet med undantagsbestämmelserna var alltså att man ville hindra att byggningabalkens bestämmelser om hur oskiftade marker skulle delas sattes ur spel genom åberopande av urminnes hävd (se här Maria Ågren, Att hävda sin rätt, Synen på jordägandet i 1600-talets Sverige, speglad i institutet urminnes hävd, 1997, s. 222 f och Undén, a.a. s.138 ff). 

Undantagen i 15 kap. 2-3 §§ i gamla jordabalken kan enligt hovrättens mening inte anses tillämpliga på förhållandena i detta mål. Fastighetsägarnas invändningar i denna del kan därför inte vinna beaktande.


 

Sammanfattningsvis anser hovrätten alltså att frågan om samebyarna har vinterbetes-rätt på de aktuella markerna i första hand skall prövas enligt reglerna för urminnes hävd, att kvalifikationstiden för urminnes hävd kan löpa längst tillgången av 1971, att fastighetsägarnas marker inte är undantagna från reglerna om urminnes hävd, samt att varje sameby äger rätt att tillgodoräkna sig alla samers tidigare nyttjande i aktuellt avseende.

 

Enligt 15 kap. 4 § i gamla jordabalken gällde i fråga om bevisningen för urminnes hävd följande:

.Förebär någon urminnes hävd, som klandrad varder; vise då med gamla och laggillda brev och skrifter, eller trovärdiga män, de där om orten väl kunniga äro, och på ed sin vittna kunna, att de

5

varken själva veta, eller av andra hört, någon tid annorlunda varit hava. Gitter han det ej; vare då den hävd utan kraft och verkan.. 


 

Enligt förarbetena till 1928 års renbeteslag och rennäringslagen skall frågan om rätt till vinterbete gäller inom visst område i tvistiga fall prövas av domstol på grundval av samma bevisning som enligt allmän lag krävs för styrkande av urminnes hävd (se prop. 1928:43 s. 71

och prop. 1971:51 s.158).

Bevisbördan för att vinterbete ägt rum på fastighetsägarnas marker i en sådan omfattning att samebyarna har rätt till fortsatt vinterbete får således anses åvila samebyarna.


 

För att en rätt till vinterbete på de omtvistade markerna skall anses ha uppkommit på grund av

urminnes hävd måste enligt hovrättens mening emellertid därtill krävas att utredningen med tillräcklig styrka talar för att samer med åtminstone någon regelbundenhet ohindrade, d.v.s. utan invändning från andra rättsinnehavare, använt just de aktuella markerna eller delar av dem för vinterbete åt sina renar.

 

Fastighetsägarna har i detta mål inte gjort gällande invändningen om att reglerna om urminnes hävd inte är tillämpliga som grund för rätt till renbete. Vidare har fastighetsägarna förklarat sig godta att samebyn som kvalifikation för sedvanerätt till vinterbete i Klövsjö och Rätan får tillgodoräkna sig alla samers vinterbete med ren i området under den tid då en rättighet grundad på urminnes hävd kan ha uppkommit.

 

I konsekvens med denna ståndpunkt har fastighetsägarna gjort gällande att de äger tillgodoräkna sig protester mot renbete i området inte bara från de bofasta i socknarna Klövsjö och Rätan utan också från markägarna i Vemdalen.


 

Samebyn har i detta mål inte åberopat någon sådan på sedvana grundad betesrätt

som uppkommit enär renbete under lång tid utövats Okvalt, varvid besittningen av nyttjanderätten konfirmerats genom passivitet hos berörda fastighetsägare, vilken grund samebyarna åberopade i renbetesmålet. Däremot har samebyn nu gjort gällande, att dess rätt till bruk av marken för vinterbete inte bygger på 90 års bruk, att rätten inte heller upphör om den inte utövas under en period av 30 år och att ett förvärv av renbetesrätt genom sedvana fortgår även efter 1972, då jordabalken inte är tillämplig på en nomadiserande renskötsel.

Den bestämmelse i 3 § rennäringslagen som reglerar sedvanerätt till renbete är i sak identisk med motsvarande bestämmelser i de tre tidigare gällande renbeteslagarna. Dessa bestämmelser är geografiskt obestämda och därmed råder också en oklarhet om sedvanerättens utsträckning på marken.


 

I utredningen inför 1898 års renbeteslag uttalades att frågan om förekomsten av

en sedvanerätt skulle göras beroende af samma bevisning, som enligt allmän lag behöfves för

styrkande af urminnes häfd..

 I förarbetena till 1928 års renbeteslag (prop 1928:43 sidan 71) anges att frågan om sedvanerätt föreligger skall bedömas enligt de bevisregler som gäller för urminnes hävd. Denna regel för bedömningen av förekomsten av sedvanerätt till vinterbete med ren upprepades också i förarbetena till den nu gällande rennäringslagen (prop 1971:51 sidan 158).


 

Samma utgångspunkt för bevisprövningen om en sedvanerätt till vinterbete förelåg tillämpades både av tingsrätten och hovrätten i renbetesmålet, i vilket mål, som tidigare har nämnts, prövningstillstånd inte meddelades av Högsta domstolen.

 

Mot denna bakgrund kan enligt tingsrättens mening samebyns nyss nämnda invändningar inte beaktas i prövningen av målet.

 

Vidare kan Norsk Höyesteretts dom i Selbu-saken inte påverka bedömningen i detta mål, eftersom svensk rätt skall tillämpas i målet. Svenskt rätt skiljer sig för övrigt från norsk rätt i den fråga som är aktuell i detta mål.


 

Samebyn har, som framgått ovan, gjort gällande att det beviskrav som domstolarna

har tillämpat i renbetesmålet ställer samebyn inför en omöjlig uppgift i processuellt hänseende.

Tingsrätten skall nedan återkomma till frågan om beviskravet för att en sedvanerätt till vinterbete med ren föreligger är rimligt eller inte.

 

En ytterligare skillnad i förhållande till renbetesmålet i de av parterna åberopade rättsliga grunderna är att samebyn i detta mål åberopat, inte bara 1 kap 2 § sista

stycket regeringsformen (RF) och artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga

och politiska rättigheter, utan även artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen om mänskliga rättigheter, den av Sverige inte ratificerade

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolks rättigheter, samt artiklarna 6 och 13

i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

 

 

Samebyn har i frågan om konventionsrättsliga regler är tillämpliga i målet gjort gällande att 1 kap 2 § RF, artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och den av Sverige ännu inte ratificerade ILO-konventionen nummer 169 om ursprungsfolks rättigheter medför att käromålet skall lämnas utan bifall.

 

Samma fråga var, utan att samebyarna åberopat ILO-konventionen, föremål för prövning i

renbetesmålet. I hovrättens dom (sidan 64) uttalades följande i denna

fråga:

 

Det saknas anledning att ifrågasätta samebyarnas påståenden om att renskötseln är

ett centralt inslag i samernas traditionella levnadssätt och att tillgång till marker i Härjedalen utanför renbetesfjällen för vinterbete är en nödvändig förutsättning för renskötsel i dess nuvarande omfattning. Av l kap. 2 § sista stycket i regeringsformen följer att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. 

Den samiska befolkningen och den samiska renskötseln omfattas av denna bestämmelse.

 

 I enlighet med vad tingsrätten anfört avser dock åberopad bestämmelse i regeringsformen och även artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter förhållanden mellan den enskilde och det allmänna och sålunda inte förhållanden mellan enskilda. 

Hovrätten har funnit att fastighetsägarna inte har någon skyldighet att på civilrättslig grund acceptera vinterbete på sina fastigheter. Det är då det allmännas ansvar, och inte enskilda fastighetsägares, att på sätt samebyarna gör gällande tillse att den samiska befolkningen tillförsäkras möjligheter att behålla och utveckla renskötselnäringen. 

Frågan om ett bifall till fastighetsägarnas talan innebär att Sverige inte uppfyller sina folkrättsliga förpliktelser gentemot den samiska befolkningen är alltså inte relevant i detta mål utan får prövas i annat sammanhang.


 

Tingsrätten delar denna hovrättens bedömning.

Härutöver har samebyn i detta mål även åberopat artikel 1 i det första tilläggs-protokollet till Europakonventionen om mänskliga rättigheter samt artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen.

 

Artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen behandlar egendoms-skyddet och motsvarar 2 kap 18 § RF. Rätten till renbete är en sådan rättighet som åtnjuter skydd enligt dessa bestämmelser. Samebyn har i detta sammanhang gjort gällande att bestämmelsen i 3 § rennäringslagen om sedvanerätt till vinterbete är så oklar att laglighetskravet inte är uppfyllt, det vill säga kravet att en part med anlitande av juridiskt expertis i rimlig utsträckning skall kunna bedöma utgången av en rättegång.

 

Tingsrätten konstaterar emellertid att det i målet inte är fråga om samebyn skall berövas någon

rättighet utan att pröva om samebyn har någon rätt till vinterbete med ren på kärandeparternas

fastigheter. De i föregående stycke nämnda bestämmelserna kan därför inte påverka den materiella prövningen i målet. Tilläggas kan, beträffande laglighetskravet, att det i rättsligt avseende inte finns någon oklarhet i 3 § rennärings-lagen. Bestämmelsen om sedvanerätt till vinterbete på områden såvitt gäller Jämtland. Utanför renbetesfjällen innebär att sådan rätt föreligger i områden där vinterbete av ålder bedrivs. 

Förekomsten av rätt till vinterbete är alltså en bevisfråga. Laglighetskravet innebär inte att en part i en tvist med anlitande av juridisk expertis skall kunna med säkerhet förutse

bedömningen av en bevisfråga. Denna bedömning kan i många fall inte göras förrän all bevisning har upptagits vid huvudförhandlingen i ett mål. Bedömningen av om laglighetskravet är uppfyllt påverkas givetvis inte av hur omfattande bevismaterialet i ett mål är.


 

Vad härefter gäller artikel 13 i konventionen, som behandlar tillgången till inhemska rättsmedel för att hävda mänskliga rättigheter, kan tingsrätten inte finna att den överhuvudtaget har någon relevans i detta mål.

 

När det gäller tillämpningen av artikel 6 i Europakonventionen, som behandlar rätten till en rättvis rättegång, har samebyn gjort gällande att den är tillämplig i målet i två avseenden, nämligen följande:

 

Det beviskrav som hovrätten tillämpat är omöjligt; det finns i praktiken ingen möjlighet för samebyn att uppfylla detta beviskrav.

Tingsrätten konstaterar att artikel 6 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter är tillämplig i ett tvistemål mellan två enskilda parter om en civilrättslig rättighet.


Vad gäller beviskravet är det en vedertagen regel i svensk rätt, att den som påstår sig ha en rättighet till annans mark, äganderätt eller brukningsrätt, också har bevisbördan för detta påstående. I detta mål innebär denna bevisbörderegel att samebyn har att styrka att sedvanerätt till renbete föreligger.


 

Det kan i tvistemål, inte enbart sådana som rör rätt till bruk av mark, utan även

i mål av annat slag, till exempel skadeståndsmål, förekomma tvistefrågor för vilka förhållandena inte kan med säkerhet bestämmas. I sådana fall skall den part som har bevisbördan visa med tillräcklig styrka att förhållandena är sådana som parten påstår. Tingsrätten kan inte finna att en tillämpning av detta beviskrav kränker samebyns rättigheter enligt nämnda artikel 6.


 

Vidare kan en tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnader och den förlorande partens ansvar för motpartens rättegångskostnader inte påverka den materiella bedömningen av en tvist, i synnerhet inte en tvist mellan två enskilda parter om en civilrättslig rättighet. Ett motsatt synsätt skulle för övrigt utan tvekan kränka motpartens rättigheter enligt artikel 6.


 

Av det nu anförda följer att tingsrätten har att pröva detta mål på samma sätt som domstolarna prövade renbetesmålet. Tingsrätten har alltså att bedöma om samebyn med tillräcklig styrka har visat att samebyn har en sedvanerätt till vinterbete med ren på kärandeparternas fastigheter i Klövsjö och Rätan.

 

Parterna har i målet först redovisat bevismaterial avseende förhållandena före år 1500. Det materialet har i huvudsak också redovisats i renbetesmålet. Visst nytt material har tillkommit i detta mål.

 

Domstolarna har i renbetesmålet funnit att processmaterialet angående förhållandena före år 1500 inte visar att det funnits en samisk närvaro och kultur i Härjedalen och södra Jämtland under medeltiden.

14

Det vinterbete med ren som förekommit under 1900-talets första sju årtionden, fram till införandet av den nu gällande jordabalken, har uppenbarligen inte varit okvalt. Redan av det skälet kan vinterbete med ren i området under 1900-talet inte anses ha medfört att en sedvanerätt till nyttjande av markerna för renskötsel förvärvats av samebyn.


 

Den tidigare fastigheten Björnberget 1:1 ägdes före försäljning och fastighetsreglering av

Domänverket och senare av AssiDomän. Dessa ägare accepterade vinterbete med ren på fastigheten.

Som tingsrätten ovan har anfört beträffande de fastigheter vars ägare inte gör någon invändning mot vinterbete, finns det inte någon utredning som visar att detta bete förekom redan under 1800-talet.

Vinterbetet på Björnberget 1:1 får därför anses vara grundat på medgivande och inte på sedvanerätt.

Då förbehåll för rätten till vinterbete inte gjorts vid försäljningen skall området i fråga inte bedömas annorlunda än andra fastigheter i målet.

 

Tingsrätten finner av anförda skäl att käromålet skall bifallas.

 

Vid denna utgång skall samebyn svara för sina egna rättegångskostnader och ersätta fastighetsägarna för deras kostnader. Samebyn har förklarat sig godta det av fastighetsägarna yrkade beloppet.

 

HUR MAN ÖVERKLAGAR, se bilaga 6.

Överklagande senast den 29 augusti 2005.

Skrivelse med överklagade skall vara ställd till Hovrätten för Nedre Norrland men inges till

tingsrätten.

 

Lars-Olof Andersson     Göran Simonsson     Anders Aurel