Från MET-aviisi, Kallioinen 13.9.1997 av Fil. dr. ERIK WAHLBERG
När Tornio (Torneå) omtalas första gången vid namn på 1300-talet, fanns inget gemensamt språk i riket, utan var och en talade sitt eget bygdemål. I medeltidens skolor undervisades endast latin. Varje landskap hade sin egen lag och en gemensam landslag kom till först omkring 1350. Det svenska riket var endast ett slags förbund av skilda landskap, som hade en gemensam konung.
Under Birger Jarls tid på 1250-talet erhöll först Lybeck och senare Hamburg handelsprivilegier och då började tyska köpmän och hantverkare bosätta sig i de svenska städerna. Med dem kom det lågtyska språket till Sverige.
Omkring 1280 började tyska bergsmän bryta kopparmalm i Falun och järnmalm i Bergslagen. Även dessa hade lågtyska som språk. När smedsönerna Olaus Petri (Olov Pettersson) 1493-1552 och Laurentius Petri (Lars Pettersson) 1499-1572 lärde sig språket i sin hemstad Örebro, hade språket redan då fått stark påverkan från det lågtyska språket. När Olaus år 1526 översatte Nya Testamentet på sitt språk och kallade det svenska, då blev Örebromålet svenskt skriftspråk. År 1541 utkom hela bibeln på svenska, Biblia, Thet är All then Helgha Scrifzt på Swensko.
Den 20 augusti 1537 skrev Michael Agricola från Vittenberg till konung Gustav Vasa, att han hade påbörjat översättningen av Nya Testamentet till finska språket. Michael Agricola var född i Pernaja socken i Egentliga Finland och han hade den socknens mål såsom modersmål. Den 2 december 1543 bad han om lov och bistånd av konung Gustav Vasa att utgiva ur trycket Nya Testamentet på finska språket. Den 12 november 1544 utkom ur trycket Michael Agricolas bönbok (Ruokoskirja) på finska präntat i Stockholm av Amund Lauritzon. Innan Michael Agricola avled den 9 april 1557 i Kuolemajärvi på Karelska näset, hann han översätta till finska Psaltaren (ur trycket 28.8.1555) samt profeterna Haggai, Sakarja och Malakias (ur trycket 9.8.1552).
Den 21 november 1555 utgav Gustav Vasa en skrivelse på finska till inbyggarna i Nyslotts län (Savonlinna). År 1642 utkom hela bibeln på finska. Men karelare, savolaxare, tavaster samt kvänernas eller kajanernas ättlingar av Österbotten och Västerbotten förvandlades icke till finnar, därför att den finska bibeln blev även deras kyrkobibel.
År 1619 utkom den första boken på lapska eller samernas språk. År 1550 utkom bibeln på danska språket. Denna brukades även i Norge. Först 1819 fingo norrmännen en egen bibel på norska språket. När norrmännen hade den danska bibeln som kyrkobibel, voro de för den skull inga danskar.
Först under 1600-talet uppkom i Sverige en särskild klass av ämbetsmän och tjänstemän, som började bruka det svenska skriftspråket såsom talspråk och då uppkom den så kallade herrskaps-svenskan såsom talspråk. Talarna av detta språk började kalla de folkliga bygdemålen för bondska, ofta i nedsättande betydelse. Till exempel hade Gustav Vasa roslagsmål eller upplandsbondska såsom modersmål.
Ända tills dess Elias Lönnroth blev professor i finska språket vid Helsingfors universitet 1853-1863, fick det äldsta finska skriftspråket med traditioner från Michael Agricolas tid från 1500-talet förbliva i det stora hela kvar vid det gamla. Men Elias Lönnroth och hans efterföljare försökte skapa ett nytt skriftspråk, som en del människor kalla för oiketa suomea. Ättlingar till ämbetsmännen och tjänstemännen i östra rikshalvan av Sverige, som blev till Storfurstendömet Finland eller nuvarande republiken Finland, hade herrskapssvenskan såsom hemspråk. Adolf Ivar Andersson lanserade uttrycket "Svenskar får vi inte vara, ryssar vill vi inte bli, låt oss då vara finnar".
De som tidigare aldrig hade varit finnar blevo nu så kallade "aitosuomalaisa" (äktfinnar) och som började kalla oss, som talade meänkieli för "Länsipohjan suomalaiset" (Västerbottens finnar). De började även uppträda som våra andliga och kulturella förmyndare och gjorde spe av vårt sätt att tala, eftersom meänkieli inte var oikeata suomea.
Det är dessa storfinnar som har döpt om Kyllinvainio i Pello, öster om Torneälven till Kyllinkeidas. Namnet i Kyllinvainio syftar på Kyllin hemmanets gamla gårdsgärde eller inägor, alltså en kulturterm. Storfinnarna ha utövat lika mycket kulturvandalisering som storsvenskarna i Tornedalen, när de egenmäktigt döpte om byarna längs järnvägen, en synnerligen kränkande handling gentemot den inhemska befolkningen, som talade meänkieli, som absolut inte är vare sig Norrbottensfinska eller tornedalsfinska. Vi vill under inga förhållanden omyndigförklaras varken av storsvenskar eller storfinnar. Vi kunna själva handhava vårt eget språk och vår egen kultur.
Eftersom vi icke hava en egen skriven historia från äldre tid, så är språket och ortnamnen ovärderliga källor för utforskning av vår äldre historia. Tornedalens historia är ännu icke skriven av oss själva. Det är storfinnar och storsvenskar som hittills har skrivit vår historia på ett sätt som passar dem själv.
Ur svensk synvinkel voro kvänerna helsingar och därför översattes kainulainen med helsing och Kainuunkylä till Helsingby. När Österbottens inland Kainuu blev känt för svenska myndigheter använde de den ryska formen varför fästningen vid Uleträsk (Oulunjärvi) blev Kajaneborg och staden Kajana. Vid sin kröning i Uppsala den 15 mars 1607 antog Karl IX titeln "de lappars i Nordmarken och kajaners konung".