Enontekis lagtima Tingslag den 22 februari 1803

§ 52

S. D. Anmälte Krono ländsman Abraham Rechart, att drängen Nils Andersson Jusu i Suontavaara på 13:de året gammal, som varit i tjänst hos Lappen Olof Hendriksson Niva, uti december månad sistlidne år, funnits död i skogen vara 1/8 dels mil ifrån Nivas kåta; Begärande att Härads Rätten härav ville undersöka och om Nils Andersson Jusus begravning fått förordna.

Olof Hendriksson Niva tillstädes förklarade att Nils Andersson Jusu var klädd i en lappmudd och en vadmals kolt då han ungefär middagstid hade begivit sig till skogen att eftersöka Nivas renar, varvid Niva skulle resa till Kengis marknad; men som han dröjt så länge borta, har Niva på ett annat håll begivit sig till skogen att söka renarna, men som renarna själva kort därpå kommit till kåtan, så har Nivas hustru Sigrid Pehrsdotter, ropat honom hem, dit han återvänt strax därpå anträdd resan till Kengis marknad och vad han senare därifrån fått höra att Nils Andersson funnits död i skogen.

Nivas hustru Sigrid Pehrsdotter berättade att sedan mannen avrest, har hon den dagen icke eftersökt Nils Andersson, utan förmodat att han då renarna icke träffats nära kåtan, begivit sig till Nils Johansson Idivuoma, då han icke haft sin kåta långt därifrån.

På följande dagen hade hon väl i skogen eftersökt Nils ANdersson; men icke funnit honom, varför hon tredje dagen om morgonen begivit sig till Nils Johansson Idivuomas kåta, där han icke heller anträffats.

Vid återkomsten därifrån, då hon gått en annan väg, har hon blivit varse att Nils Andersson legat död; varför hon genast gått tillbaka och tagit Nils Johansson Idivuoma medkommit samt besett honom, utan att tecken till någon våldsam medfart å honom funnits, liket blivit från skogen hemkört.

Nämndeman Nils Johansson Idivuoma intygade att Sigrid Pehrsdotter på tredje dagen efter det Nils Andersson begivit sig till skogs, om morgonen kommit till honom och efterfrågat Nils Andersson, samt då hon fått höra att han icke varit där, så har hon åter begivit sig hem, men kort därpå återkommit med berättelse att hon funnit Nils Andersson död liggande i skogen; varefter Idivuoma på hennes anmodan följt henne til det ställe var Nils Andersson funnits död, då Idivuoma erfarit att han ej hunnit 1/8 mil ifrån gården; att han gått på skidor utan annan stig och att han lämnat skidorna på vägen och gått därifrån ungefär två famnar och tagit sig framstupa på snön med ena handen under ansiktet och en vargskinns vante därunder, samt den andra varå hansken varit under magen; Havandes Nils Andersson varit klädd uti en renskinns mudd och en vadmals kolt och på honom ej funnits någon åkomma, som givit anledning till våldsam medfart; ävensom Idivuoma utredde att några spår efter människor icke ledd till det ställe där Nils Andersson funnits död.

Varom Herr Kyrkoherde Välbetrodde och Höglärde Eric Grape i vår utgivna bevis att Nils Andersson gjort någon början med läsning samt i lifstiden icke varit känd för några oarter, utan med tjänstfuldighet gått sina föräldrar och husbönder tillhanda, så Beslöts:

Emedan ingen anledning må att Nils Andersson själf avsläckt sig livet och dessutom intygas med att han i livstiden sig beskedligen sig uppfört; ty finner Härads Rätten intet hinder med mindre Nils Anderssons lik med vanliga kyrko ceremonier må begravas; som afsades.