Med ett undantag har samerna i Norge haft samma medborgerliga rättigheter som andra invånare i Norge, Sverige och (sedan 1809) Finland. Undantaget är förbudet i jordsalureglementet 1902 mot att sälja mark i Finnmarken till norska medborgare som inte har norska som modersmål. Förbudet upphävdes inte förrän med jordsalutillståndet 1965. Jag har inte kunnat se i något arkiv att förbudet har använts mot samer. Däremot användes förbudet mot kväner från 1902 och fyra-fem år framöver och kring 1920. Att språkklausulen från 1902 satte en officiell mindrevärdesstämpel på samers och kväners ställning som norska medborgare, råder det ingen tvivel om.
Så länge det fanns tillräckligt med vildren att jaga var det inte nödvändigt att gå över till tamrensskötsel i någon större omfattning.
Det är rimligt att knyta önskan om modern egendomsrätt till de kvänska invandrarna, som nog ville ha grund för slåtter- och åkerland.
Med tradition och sedvana bland folk innebar att «Man visste vilken mark och vilka slåtterplatser man själv hade, och vilka grannen nyttjade. Med detta som grund gick man inte in på andras nyttjandeområden i onödan.»
Såvitt jag kan förstå, har den nomadiserade rendriften alltid haft sitt största omfång i Sverige, i den delen av Lappland som gränsar mot Troms och norra Nordland. Därför är det inte av en tillfällighet som det första utkastet av Lappmarksplakaten 1751 blev gällande på svensk sida.
Under 1740-talet kom det mycket klagomål från samerna i fjälldistrikten, alltså i dagens «inre Finnmark», över att sjösamer med tamren trängde in på deras lavbete och vildrensfält om vintern.
Vid ca 1815 verkar det ha varit en utbredd uppfattning att renskötande samer och bofasta hade lika rätt till bete för sin boskap.
Väldigt många Kautokeinosamer valde att flytta till norra Sverige för att få tillgång till sommarbete i Nord-Troms.
Tillgången till skog, bete, fiske och jakt var nödvändig för att kunna överleva. Följdaktligen är det också utom all tvivel att de som bodde i finnmarken under denna period- i huvudsak samer, men också inflyttade norrmän söderifrån och kväner österifrån - har ansett att de hade rätt till att nyttja dessa tillgångar.
De som sedan länge hade uppehållit sig i ett område ville också ha förstarätten till att nyttja tillgångarna där. När nytt folk flyttade till området måste de ha lov av de som redan bodde där.
Den svenska ordningen med individuella lappskatteland har inte införts administrativt i de så kalla de fjälldistrikten innan 1751. Men utifrån de svenska tingsböckerna är det säkert att samebyarna Kautokeino, Avjovarre och Utsjoki med rättens hjälp fick gränser fastställda mellan samebyarna, att några familjer hade allmänt godtagen rätt till särskilda fiskevatten och att rätt till slåtter på älvuddar och myrar kunde hävdas för familjer.
De kvänska inflyttarna till Varanger bosatte sig helst tillsammans, vilket ledde till att det bildades kvänska byalag med stark inbördes sammanhållning. De kvänska inflyttarna omtalades som duktiga bönder som visste hur man nyttjade naturresurserna i sitt nya hemland. Med «kvänbyar» som bosättningsform kunde de lättare införa moderna driftsmetoder än om dom skulle haft spridda bosättningar.
Det var oundvikligt att det också tillkom konflikter, där motsatta uppfattningar om rätten till naturresurserna stod mot varandra. Det gällde framförallt förhållandet mellan renskötande samer och bönder, vare sig det var sjösamer eller inflyttade från södra Norge eller norra Finland.
Allemansrätten till förnybara naturresurser (hjortron, inlandsfisk, ripor) på statens mark brukades över hela Finland och med ständigt ökande antal brukare. Tillströmningen av hjortronplockare söderifrån mötte motstånd i finnmarken. Tilläggsparagraf 5a från 1977 reserverade rätten till hjortronplockning för kommunens egen befolkning, där byalagen kunde få egenrätt till «bestämda hjortronförekomster». Men en sådan egenrätt fick inte stå i strid med andras särrätt, som att renskötande samer kunde plocka hjortron överallt där de hade lov att förflytta sig med ren. Tilläggsparagrafen visar att regionala och lokala rättsuppfattningar med grundlag i traditionellt bruk kunde bli lovfästa, egenrätt för byalag och särrätt för renskötande samer.
Som avslutande kapitel i sin avhandling gav Sverre Tönnesen sina synpunkter på det ej kommande tillståndet, nämligen att Stortinget borde införa en särskild allmänningsförordning för finnmarken, med full egendomsrätt för den lokala befolkningen. Befolkningen i inre finnmarken anser sig ensamt berättigad till nyttjandet av alla naturresurser. Denna nyttjanderätt tillhör inte bara renskötande samer, utan också de samer som under långa tider har hämtat sin näring från dessa områden; ved, jakt fiske och boskapsskötsel.
Dessa siidor (=lappskatteland) var under svenska kyrkolag och världslig juridik från i alla fall 1500-talet (precis som resten av Torne lappmark och de andra svenska lappmarkerna) tills de kom att innefattas inom Norge 1751. Och det kan inte heller vara någon tvivel om att svensk lag har präglat de samiska siidorna, att siidorna igenom svenskt språkbruk kom att kallas "lappbyar" och till delar av kyrkliga "socknar". Till exempel har reglerna om gränsmarkering ("rå och rör byar emellan") använts flitigt i de senare rent svenska lappmarkerna, mer sporadiskt vid gränserna kring de områdena som föll till Norge 1751. Och framförallt, Kaisa Korpijaakko har inte bara rekonstruerat många gränstvister mellan lappbyar. På grundlag av en tvist med domslut på tinget i Enontekis 1731 påvisade hon 1982 efter tingsboken och fotograferade tre av de 13 stenrösena ("rör") som markerade gränslinjen ("rå") på gott och väl 50 km från norr till syd-sydväst mellan de två lappbyarna Rounala och Suonttavaara i Enontekis socken. Åldern på ett av rösena fastställdes av en biolog till ca 250 år, som alltså stämmer bra med en nedsättning av "rör" efter tingsmötet i Enontekis 1731. Men det är inget som talar mot att både röset - eller rösena - och gränslinjen är äldre. De två nordligaste gränsrösena ligger enligt tingboken vid två sjöar på den nuvarande norska sidan (Vuorgojavrre och Habajavrre nära kommungränsen mot Troms) och kan mycket väl vara äldre än från 1751. För det var den nord-nordvästgående gränsen mellan Rounala och Kautokeino från mitt emellan gränsröse 3 och 4 mot Reisduodarhalde som --enligt Kaisa Korpikaakko - var riksgräns mellan Norge och Sverige 1751. Det näst sydligaste röset (Sinittä ) ligger nära Pättikkä (på svensk mark) där det sydligaste röset skall ha blivit nedslått i enligt tingsboken. I en avhandling från 1988 har Kaisa Korpijaakko egjort en viktig observation. Hon skriver: "Baserat på materialet om lapparnas skatteland har man kunnat konstatera, att det ytterst sällan rått oenighet om skattlandens gränser bland skattelandens innehavare. Beträffande lappbyarna har förhållandet varit ett annat. Lejonparten av det material, som handlar om byarna, har att göra just med gränsfrågor dem emellan. Gränsfrågorna har varit speciellt vanliga i den del av den forna lappmarken, som tillhör Finland nuförtiden, nämligen Torne- och Kemi lappmarker."
Hon förklarar detta med att gränserna mellan lappbyarna utgjort ett värn för de enkla skattelanden innanför varje by, mot innehavare av skatteland i grannbyn. Men innanför lappbyn var det bara vaga gränser mellan skattelanden.
Lokalt folk har alltid ansett att de har rätt till att bruka och nyttja förnybara resurser på land och i vatten, som vilt och fisk, skog och bete. Men de har också ansett att de kunde överse orimliga regleringar från det offentliga. Vidare har de ansett att de hade rätt till godkänd byplats, sedan 1760-talet, och från 1863 till att få liknande godkännande omgjort till egendomsskötsel. Det är en del av förklaringen till motviljan mot jordsalureglementet från 1902.
Avslutningsvis bör det framhävas på nytt att i tidigare tiders bruk av land och vatten hittar vi även handfasta uttryck för tidigare tiders uppfattningar om rätten till land och vatten. Därför skulle mera arbete med Finnmarkens arkeologi och historia utan tvivel ge en rikare och mer nyanserad bild av rättsuppfattningarna än de huvuddragen som är skisserade här.