Frågan om kvänerna och Kvänland har länge fängslat historiker, folklorister, etnologer och arkeologer. Detta beror väl huvudsakligen på att kvänerna på en gåtfullt sätt har försvunnit ut ur den finska historien, i motsats till bl.a. karelare, tavaster och finnar, som vid sidan av varandra nämns i källor från tidigare medelålder. Man har hävdat att kvänerna var av finsk härstamning, men också gått emot detta. Man har också försökt visa att kvänerna inte var en nationalitet, utan en västfinsk handelsorganisation bestående av beväpnade handelsmän som verkade i Lappland.Och vad betyder ordet kvän, som är den norska motsvarigheten till den finska kainu som har olika betydelser? Vilket arkeologiskt material skulle kunna representera kvänerna?
Omkring år 1200 e.Kr. lokaliserar de norsk-isländska källorna Finland och Karelen vid sidan av Kvänland, medan Tavastland nämns särskilt först på 1300-talet. Dessa källor lokaliserar Kvänland ensidigt till Bottenvikens kustområde, medan Finnland och Helsingland lokaliseras med tyngdpunkten på östra sidan av detta området. Av allt att döma hade kvänerna på samma sätt som nordmännen sitt territorium där de beskattade fjällfinnarna. På en tidpunkt trängde karelerna sig in på kvänernas och nordmännens revir, och där kunde de alliera sig för att bekämpa karelerna. "Kylfingrar", som var tjudiska handelsmän, försökte ta herraväldet över området, men blev nedkämpat. Isländska annaler nämner kvänerna för sista gången 1271, då de skall ha härjat i Nord-Norge, varefter det sägs att bara karelerna och ryssarna gjorde detta.
Själva ordet kvän har på norska blivit bevarat som benämning för finnar i allmänhet och särskilt för de nybyggare som hade slagit sig ned i den norska Finnmarken sedan 1700-talet. I Finland har de benämnelsen suomenlaiset, i Norge kvän och i Sverige finnar. Det finns en separat koncentration Kainu-namn längre söderut mellan Nystad och Euroaåminne i Vakka-Finnland. Man har pekat på en rad förhållanden som gör troligt att just detta område är den Kainuu varifrån väpnade handelsmän sökte sig nordöver för att skaffa sig pälsverk och andra vildmarksprodukter, ända till Lappland. Pälsverk var en eftertraktad vara också i väst, och denna efterfrågan gjorde att exploateringen av Lappmarkerna via Bottenviken kom till att fortsätta.
Det är i detta sammanhang kvänerna kommer in i bilden. Det har blivit anfört goda grunder för att benämningen kainu, "kvän", representerar en västfinsk handelsorganisation liknande tavasternas vatja-avalja-organisation. Stadsnamn som innehåller orden Kainu eller kven antyder att kvänernas verksamhets nådde Nord-Troms och Väst-Finnmarken längs Torne- och Kalix älvsystem. Kemi lappmark blir däremot stående utanför, möjligen på grund av att detta område huvudsakligen var de nordligaste nordmännens revir, åtminstone till början av 900-talet e.Kr., då de troligen riktade sitt huvudintresse till Bjarmland.
Pentti Koivonen vid Oulu Universitet meddelar att det norr om Ijo älv pågår en större utgrävning som tyder på fast bosättning i området 6000-5000 år före nutid. I finsk historia refereras till Ottars berättelse när det gäller kvänernas första kända uppehälle i området. Där hänvisas också till väst-nordisk historia, där kvänerna i förhistorien nämns för sista gången år 1271 e.Kr. Det finns inte mycket nedtecknat om kvänernas historia mellan åren 1200 till 1500 e.Kr.
I Finlands historia antyds att kvänerna i området omkring nordändan av Bottenviken var de i historien benämnda birkarlarna, som av den svenska kungen på 1200-talet fick rätten till lappskatten och lapphandeln innanför sitt nordliga område. Detta birkarlemonopol blev upplöst år 1550 e.Kr. Då det var bara de som hade rätt till handel med lapparna kallar Burerus dem för köpmän. I Finnmark har de behållit sin status som sådana ända fram till i dag.
Närmast upp till Finnmarks västgräns ligger Kvenangen, fjorden som nämns före år 1000 e.Kr. och som med all sannolikhet har fått sitt namn efter en på den tiden känd folkgrupp i detta område. Finland och Finnmark har också fått sina namn från finnarna som en tidig folkgrupp i dessa områden.
I Finland är samiskt intresseområde klart avgränsad till det nordliga Finland, närmare bestämt till kommunerna Sodankylä, Enontekis, Enare och Utsjoki. Rendriftsnäring är inte en exklusiv samisk rättighet, utan är bundet till rendriftslagen som "juridisk person", samt till geografiska gränser fastlagt av länsstyrelsen. Staten anser sig som ägare av all jord och vatten som inte ägs av privata. Jakt och fiske är fritt på statens marker för alla som bor i området. Den finska riksdagen kan knappast ta ställning till ratificering av ILO-konventionen nr. 169 under 2002 som tidigare var förutsatt.
Inledningsvis fastläggs att konventionen gäller för stamfolk som lever i självständiga stater, där sociala, kulturella och ekonomiska förhållanden skiljer dem från delar av den nationella samlevnaden.
Är samerna i Norge en sådan grupp som i ILO-konventionen kan betecknas som stamfolk? Det anser inte jag. De som betecknar sig som samer i Norge i dag, och kräver status som urbefolkning, lever inte som stamfolk. De är fördelade över hela Norge, kan bosätta sig var de vill i landet och nyttja alla rättigheter i landet, på samma villkor som landets övriga befolkning.
Kan en grupp innanför landets gränser som har alla dessa rättigheter beteckna sig som urbefolkning enligt ILO-konventionen nr. 169, om de kan bevisa att de är efterkommande av landets upprinneliga befolkning? Det anser inte jag. Eget identifierande är inte nog. Detta måste också erkännas av andra än dem själv. Både arkeologiskt, historiskt, osteologiskt, lingvistiskt och palynologiskt dokumenteras det i denna avhandling att denna etniska grupp är den sista befolkningsgrupp som har tagit Nordkallottens och Finnmarkens resurser i bruk och därvid ställs längst bak när det gäller värdering av Finnmarks urbefolkning. Invandringsteorin, att den söderifrån kommande skandinaviska befolkningen trängde undan samerna från sina områden, och upp till fjällen i södra Norge och en del av dessa vidare norrut till Finnmarken, är en teori från 1800-talet, då den inte hade någon form av arkeologisk, historisk, osteologisk, lingvistisk eller palynologisk dokumentation. Denna teori är för länge sedan övergiven och inte längre gångbar år 2001.
I övergången till nyare tid hade Finnmarken följande folkgrupper inom sitt område:
Denna avhandling har visat att samerna inte kan betecknas som Finnmarkens urbefolkning. De är fullständigt integrerade i den övriga befolkningen i Finnmarken. De nyttjar samma rättigheter som alla andra finnmarksbor, och har i efterhand erövrat sig vissa extra juridiska och ekonomiska rättigheter på de övriga finnmarkingarnas bekostnad. Då samerna kom till Finnmarken bodde där redan flera andra folkgrupper. Samerna kan därför inte åberopa sig att vara efterkommande av Finnmarkens ursprungsbefolkning. Deras status som ursprungsfolk bör skrinläggas. De bör inneha samma rättigheter och avkrävas samma skyldigheter som andra minoriteter av det norska folket.