I lagen om naturskydd används beteckningen "nomadiserad lapp". Begreppet "lapp" i lagen hänvisar inte till en persons etniska bakgrund, men till jordbeskattningen och dess bakgrund. En annan sak är att människor som i officiella sammanhang kallas lappar, själv kallar sig samer.
En känd gränsplats vid lappmarksgränsen var i Songamuotka, där man ännu idag kan se talet 609, alltså 1609, dvs det år då gränsen blev uppmärkt, inhugget i sten. Åren 1751 och 1762 förordnade kungen en fastläggning av Torneå och Kemi lappmarkers gränser mot Västerbotten. Lappmarksgränsen blev märkt i terrängen med gränsmärken och nödvändiga protokoll samt gränskarta utfärdades. Kemi lappmarks sydliga gräns nära gränsen mot Ryssland blev fastlagd i ett kungligt brev från 1796. Gränsen blev då - som tidigare - bestämd för att åtskilja böndernas och lapparnas beskattningsområden så att ingen bonde, för att undvika bondeskatten och betala lappskatt, på egen hand skulle lägga in sig under lappmarken.
Den del av lappmarken som idag ligger på finsk sida, var uppdelad i Torne- och Kemi lappmarker (fogderier). Till Torne lappmark hörde även områden som nu är svenska och norska. Då kung Karl IX sände sin fogde till lappmarken år 1611, bestämde han att denne skulle hålla lapparna under Sveriges lag och rätt helt i enlighet med den tryckta lagboken, som Vi har sänt med honom, och inte under några villkor låta dem vederfaras någon orätt eller några övergrepp. Administrativt tillhörde dessa lappmarker till Västerbottens län och juridiskt låg de under Svea hovrätt (from 1614).
I kyrkligt hänseende tillhörde tornelapparna till Härnösands stift och kemilappana till Åbo stift. Lappmarken var i enlighet med lappmarksplakaten från 1673 indelat i socken och församlingar, som bestod av en eller flera lappbyar. Lapparna fungerade både som tjänstemän och tillitsmän i församlingen.
Den administrativa och juridiska lokalförvaltningen blev i lappmarken omhändertagen inom ramen av samebyar, som först och främst var privat- och skatterättsliga enheter. I ledningen av varje lappby fanns en samelänsman som assisterades av en länsmansbetjänt, lappska nämndemän och byns lappska bönder (som byalag) i överensstämmelse med lappfogdsinstruktionerna från 1695 och 1760. I lappbyarna upprättades årliga ting med svensk domare och lokal domsrätt. Tingsprotokollen finns bevarade i en ganska enhetlig serie från 1630-talet.
Lappbyarna hade sedan gammalt fasta gränser som blev respekterade även i traktat staterna emellan. I fredstraktaten mellan Sverige och Ryssland år 1595 blev den norra gränsen mellan länderna fastställd till att gå över Enare träsk till Varanger och Neiden som skiljer de tre tidigare nämnda lappbyarnas gränser. Likaså nämns lappbyns gränser i lappkodicillen till gränstraktatet mellan Sverige och Norge från 1751 emellan Bonnäs-fjäll och Halde, var Kautokeinos gränser börjar.
Det finns tre parter som under historiens lopp har ställt krav på rättigheter till land och vatten i Lappmarken: samer, nybyggare och staten. Dessa parter kan ha erhållit egendomsrätt till jorden eller tillfällig exklusiv rätt till områden eller annan fast egendom i enlighet med lag givning som gällde vid förvärvningen. Detta gäller också staten. Har någon av parterna erhållit en liknande rätt har rätten - i överensstämmelse med professor Mikael Hidéns expertutlåtande till Riksdagens grundlagskommitté - inte tappat sin betydelse eller upphört bara för att det har gått lång tid eller att någon av parterna tror att vidkommande rätt inte längre gäller. Rätten upphör bara vid lag givarens uttryckliga ståndpunkt om att rätten inte längre existerar, eller genom lovligt träffat förvaltningsbeslut, varvid rätten i klara ordalag upphävs, eller där det lika klart utgås från att rätten inte längre existerar. Det ovan nämnda expertutlåtandet gavs till grundlagskommittén 1978 i samband med riksdagsbehandlingen av Regeringens proposition med förslag till special lag givning om gränser i vattendrag och fisket i de tre nordligaste kommunerna.
Efter svensk rätt var det på 1600-talet möjligt att erhålla egendomsrätt - eller dåtidens skattemannarätt - till herrelös mark utan jordväg och fast bosättning och bruka området till renskötsel, jakt och fiske som samerna gjorde. Detta krävde dock enligt den svenska Högsta domstolens beslut i Skattefjällsmålet att brukandet var intensivt och väsentligt avgränsat för utomstående samt att området hade någorlunda fasta gränser. Skattemannarätt innebär i korthet att man i lovlig form hade erhållit egendomsrätt till jorden och betalade jordskatt till staten för egendomen i överensstämmelse med skatte laggivningen. Jordskatterna var realskatter som blev betalade för marken oavsett ägarens andra omständigheter. Till staten betalade varje person även personskatter.
Torne- och Kemi lappmarker var indelade i lappbyar på privaträttslig grundlag; Rounala och Suonttavaara lappbyar och i det område som idag dels utgörs av Enontekis kommun och dels den nordligaste delen av Sverige. Till Torne lappmark hörde dessutom lappbyarna Kautokeino, Karasjok (Avjovara), Teno och Utsjoki.Lappbyarna Enare, Peltojärvi, Sompio och Sodankylä mfl tillhörde Kemi lappmark. Lappbyarna hade i början av 1600-talet fasta gränser i terrängen i enlighet med gränsbrev som blev fastställda av domstolarna. Inom en lappby fanns det på 1740-talet och framåt en privaträttslig indelning i arvs- eller skatteland samt lappbyns allmänna egendom.Lappbyns enkla skattelappar hade efter fast rättspraxis en lovlig grundlag för förvärv av sina markområden. Bruket av marken inom skattelandets gränser och på lappbyarnas områden var skyddat mot utomstående vid rättsregler om egendomsrätten. Skattelanden gick i arv men kunde också byta ägare vid försäljning.
Beskattning av lappbyarna i Västerbotten blev infört under åren 1695-1696. Utgångspunkten för skattläggningen var enligt kung Karl IX att lapparna som befinner sig långt borta skall beskyddas med lag och hans kungliga majestäts nådiga förordningar. Enligt det kungliga skattläggningsbrevet och lappfogdeinstruktionen från 1695 var hela byalaget ansvarig för betalning av lappskatten. Lappbyarna och skattlanden med skattebetalare och skatt blev upptagna i jordeböcker som fungerade som egendomsregister ända fram till 1895, då man fick lag givning om register över fast egendom.