Eva Helleberg är projektledare på "Att leva i Saepmie", en kurs knuten till Storumans folkhögskola. Kursen består i studier i sydsamiska, samiskt hantverk och arbete med egna projekt. Från Färnebo Folkhögskola besökte vi dem under några dagar i slutet av september för att lära oss om vår egen, Sveriges, ursprungsbefolkning.

Eva blir arg då hon lyssnar på radions nyheter om ratificeringen av ILO-konventionen. Hela reportaget ägnas bara till frågan om älgjakt. Om avtalet skrevs under skulle det nämligen ge samerna ökad bruksrätt över sina gamla marker, vilket gör andra älgjägare oroliga.

- Gör man ILO-konventionen till en älgfråga, innebär det då att man ska vänta tills de skjutit ner varenda älg innan de kan skriva på konventionen? Det är ju ett karlsamhälle, där det är viktigare att gammelgubbarna får sitta på sina älgjaktspass än att folk överlever här i glesbygden. Vi andra får kämpa som djur för att de ska ta upp frågor om språk och kultur, säger Eva.

Bara vissa ingår i byn

För henne handlar det om att även de samer som inte är renägare ska betraktas som just samer, och därför ha rätt att fiska och jaga på de marker där deras familjer gjort det i generationer. 1971 kom det en rennäringslag som sade att bara renägande samer kan ingå i samebyn, och det är samebyn som bestämmer över markerna. Med ILO-konventionen skulle alla samer ges samma rättigheter, oavsett om de äger renar eller inte, och det skulle även innebära ett annat rättsligt skydd för språket och kulturen.

- Man måste få upp frågan på ett bredare plan. Nu piskar man ju bara upp stämningen i radio och TV, kommenterar Eva.

Sverige skriver inte under

Sverige var en av de drivande krafterna när konvention 169 i ILO (International Labour Organization) skapades 1991. Norge har skrivit under avtalet och erkänt sina samers rättigheter, även om de inte tillämpar det fullt ut än, men Sverige fortsätter att vägra. I Sverige finns det idag 17 000 samer, varav 2000 är renägande. Totalt är de till antalet 60 000, utspridda över fyra nationer.

Hård konflikt

Relationen mellan Sapmi (samernas land) och den svenska staten är som en boxningsmatch i minst hundra ronder. Framförallt handlar det om splittring, om hur olika lagar och åtgärder ställt samer mot samer och samer mot svenskar. 1971 då samerna delades upp i renägande samt icke renägande skapades en konflikt som fortfarande pågår, där det pratas skit och tittas snett på varandra. Samerna var inte renägare från början utan blev det mer eller mindre av tvång under 1500-talet för att klara av skatterna till den svenska kronan. Det har dock alltid funnits både renägande och icke renägande samer. De som bara ägnat sig åt jakt, fiske och jordbruk har också varit mer bofasta än de renägande som måste flytta med hjorden.

Samer fråntas rättigheter

Under 1900-talet började det skapas lagar som slog mot de icke renägande samerna. Fram till 1886 ägde samerna själva sina områden, lappskattelanden, vilka gick i arv. Äganderätten övergick till en bruksrätt och samerna delades in i lappbyar. Det är framförallt under slutet av 1800-talet och 1900-talet som samerna fråntagits sina rättigheter och blivit utsatta för förtryck av olika slag. Lappfogdar infördes vilket gjorde att man inte längre fick föra sin talan inför myndigheter eller överhuvudtaget sköta sina egna affärer.

Med kulturdarwinismen åkte forskare runt och mätte skallar för att utröna om samerna var lägre stående, eller om de bara vägrade bli en del av civilisationen. Detta ledde till den så kallade "lapp ska vara lapp"-politiken där man förbjöd samer att bo i vanliga hus, barnen att gå i vanliga skolor, etc, för att inte deras vilda ras skulle försvagas och dö ut. Överhuvudtaget har man inte förrän de allra senaste generationerna samer fått studera på sitt eget språk, och fortfarande kämpar man för att till exempel få bli bemött på sitt språk av myndigheter.

Promenad på fjället

Vi tar en sväng till fjället, till Björkvattnet och Abelvattnet. Åke Nilsson visar oss vart hans föräldrahem tidigare låg, nu är allt under vatten. På 50- och 60-talet höjdes sjöarna för att utvinna vattenkraft, ibland med upp till 20 meter. Härifrån fick 150 människor lov att flytta. Vi stannar vid Abelvattnet och gör upp en eld, tar en strandpromenad. Under vårarna förvandlas sjön nästan till ett ökenlandskap för att den töms på vatten. Fisket har påverkats mycket. I Sverige finns det numera bara tre orörda älvar, resten har dämts upp för vattenkraft till el.

- Om vi hade nånting för det, billigare el till exempel. Istället har vi bland den dyraste elen, säger Monika Gruppström, också deltagare på "Att leva i Saepmie".

Lars-Henrik Blind är på besök från Karesuando nära riksgränsen. Under 20- och 30-talet tvångsförflyttades många från det området söderut till Tärnaby och andra ställen. Stormaktspolitiken mellan Sverige, Norge och Finland gjorde att de renskötande samerna inte längre kunde ströva fritt mellan länderna och fick välja mellan att flytta eller lägga ner renskötseln. Samerna från norr bedrev en annan form av renskötsel, extensiv, och pratade ett annat språk, nordsamiskan.

- Det blev en kulturkrock så det bara smällde om det. På 70-talet var det Karesuandosamerna som i princip tog över byn med myndigheternas hjälp även om vi försökte registrera den gamla byn, säger Eva.

Gamla myter

Under vår fjälltur hinner vi också höra gamla berättelser från samisk mytologi, om heliga stenar (sejtar), rengömmor, dödsberg och annat. Det här är människor som vistas mycket i naturen och det förflutna ligger hela tiden nära. Många lämningar har grävts fram och hamnat på Nordiska museet, det har länge pågått en strid om några heliga nåjd-trummor som samerna velat ha tillbaka. Numera befinner de sig på Ajte, nordiskt fjällmuseum i Jokkmokk, där de förhoppningsvis får stanna.

- Vi försöker ju få tillbaka en gubbe från min släkt som bara är från fem-sex generationer tillbaka. Att han i alla fall får komma tillbaka till sitt hemland istället för att ligga i nån skolåda på Nordiska museet, säger Eva och fortsätter:

- Idag säger samerna ifrån och försöker själva bevaka lämningarna. Man tar det som ett fadderskap som går vidare i släkten. Om nån rör nåt kallar vi in fjällmuseet.

Sameskola

I Tärnaby finns också en samisk grundskola, årskurs 1-9. Rektorn, Sigrid, som också arbetat länge med sametinget bjuder in oss för en pratstund. 1993 bildades sametinget som både är ett samiskt parlament och en statlig myndighet med ansvar för utbildning, språk och kultur. De första åren har präglats av många intressekonflikter. De frågor som framförallt behandlats är frågan om en öppen sameby, den fria småviltsjakten som kom 1993, rovdjursproblemet m fl. Vart fjärde år är det val där alla som har minst en förälder som kan samiska får registrera sig och delta.

- Staten instiftar lagar, de instiftar ett sameting och så vidare. Men vi får inte pengar, vi får inte stöd, berättar Sigrid och fortsätter:

- Det är viktigt att folk får veta att vi blivit utsatta för alla de här exploateringarna. De säger ofta att samerna får bidrag från staten men det är ju bara undermåliga ersättningar för vattenkraft, intrång på fiske, trafikskadade djur och sånt. Jag tänker inte vara tacksam för nåt jag inte fått, svenska folket vill ju att man ska vara tacksam för vadå?

Ursprunglingen publicerad i tidningen Direkt Aktion nummer 19.