DEBATT Dagens rennäring kostar samhället för mycket genom viltolyckor och skador på skog. Det menar Berth Hägglund i en debattartikel. Han anser att rennäringen ska begränsas till 150 inhägnade gårdsbruk och att det samtidigt ska bli möjligt för alla svenska medborgare att bedriva renskötsel.

Det nutida rennäringen gör anspråk på 34 procent av Sveriges yta (Sapmi, Sameland), i stort sett motsvarande Norrland. Den bedrivs av omkring 150 aktiva renskötare, varav ett hundratal håller sig en deklarerad inkomst av rennäring över 160 000 kronor per år. Därtill finns omkring 15342 (Erik Nilsson-Mankok 1973) erkända samer (lappar), varav cirka hälften registrerat sig som väljare till Sametinget.

DEN PÅSTÅDDA etniciteten som same grundar sig på att någon i farfars generation varit renägare eller talat samiska som vardagsspråk.

RENNÄRINGEN i nuvarande form är kostsam för övriga medborgare, förkväver närande verksamheter och gör intrång på och skadar andras egendom. Det finns goda skäl att kritiskt granska historia, utveckling, anspråk och möjliga utvecklingslinjer mot en bättre framtid.

FRÅN 1000-Talet och framåt har nomader och jägare rört sig över hela Norrland. Det finns inget som talar för att nutidens samer är närmare släkt med dessa urfolk än övriga norrlänningar och svenskar i allmänhet. Utom svear var även finnar, kväner och många europeiska handlare i farten.

RENT SPRÅKLIGT är det troligt att finska och lapska dialekter spelade en större roll än nu. För staten var skatt på lapp lika värdefull som skatt på andra medborgare. För kyrkan var en lappsjäl lika värdefull som alla andra själar. Staten och kyrkan gav oss svenskan som modersmål och skriftspråk.

I KUSTLAND OCH SKOGSLAND försvann renen ur gårdsbruket under 1800-talet. Skälet är simpelt- bland alla boskapsdjur ger renen en extremt låg avkastning. I slutet av 1800-talet förstatligades och kollektiviserades den privata rennäringen. Den gavs åt 150 familjer, samlade i 15 kollektiv (lappbyar, senare samebyar).

GENOM OLIKA gränsdragningar samlades ryska och finska renskötare i Karesuando från 1810 och framåt. Det blev för trångt för människor och djur. I perioden 1920-40 skickades ett 50-tal renskötare med familjer och hjordar söderut längs trädgränsen, totalt närmare 400 personer. I kraft av sina hjordar - rösträtten i många kollektiv på olika nivåer grundas på antalet djur - har avkomlingarna efter dessa invandrare dominerat samepolitik och samekultur under de sista 60 åren.

DET ÄR SVÅRT att få grepp om vad dagens rennäring kostar övriga medborgare. Till detta kommer att 1700 personbilar skadas i renolyckor, försäkringskostnad 50 miljoner. Sjukvård och rehabilitering ligger i huvudsak på landstingen. Därtill kommer ersättningar från exempelvis energiproducenterna, uppskattningsvis 100 miljoner per år. Således ligger kända kostnader för rennäringen omkring 890 miljoner årligen.

ETT DRASTISK exempel på rennäringens intrång i andra näringar gavs hösten 2007. Vapstens Sameby stoppade avverkningarna för Tärna-Stensele Allmänningsskog. I klartext innebär det att 10 ättlingar till invandrande samer från Ryssland och Finland stoppade skogsbruket för 1500 ättlingar till svenska samer. Fallet är inte unikt: Vapstens Sameby har överklagat ett 30-tal avverkningstillstånd.

RENHJORDARNAS skador på ungskog är dock värst. Enligt en avhandling av Samuel Roturier (SLU Umeå, rapport nr 2. 2007) skadas 8 procent (176 st plantor per hektar) av tallplantor till följd av renbete. Om två plantor per hektar förstörs i Sameland, är kostnaden 480 miljoner. Om fyra eller sex eller åtta plantor förstörs...?

RENNÄRINGEN förstatligades alltså omkring 1890, kollektiviserades, och gjordes till ett ärftligt monopol. Detta monopol kan bara hållas ingång med grov subventionering, 2-4 miljoner per renskötselföretag årligen. Nu är tiden mogen att privatisera rennäringen igen och öppna den för alla svenska medborgare. Om vi begränsar rennäringen till 150 gårdsbruk inom hägn med ett skattepliktig gårdsstöd om 300 000 kronor årligen, så sjunker samhällets kostnader till 30-40 miljoner per år. Jakt på vildren och kulturturism blir lönande. En positiv växelverkan mellan rennäring och övriga näringar etableras igen.