Ur boken Rennäringslagstiftningen...

Av Lennart Stenman, 2009

.............

Sid. 14

Eljest obestyrkta påståenden av Lennart Lundmark har av hovrätten okritiskt i jämförelse med andra sakkunnigutlåtanden tillskrivits bevisvärde för urminnes hävd. Han är fullkomligt säker på att det förekommit renbete i Nordmaling åren före 1893 (sid. 42).

"Lennart Lundmark har uppgett, att utredningar som genomförts var av hög kvalitet" (sid. 39). (Här avser han förarbetet till 1886 års och 1898 års renbeteslagar. Jämför med min analys av dessa utredningar!). "Således reste 1895 års lappkommitté runt till berörda socknar och frågade ut befolkningen" (sid. 42). Här anges inte vilka socknar eller vilken befolkning som berördes. I tingsrätten påstod Lundmark, att det även gällde kustsocknarna och befolkningen där, men tvingades i hovrätten ta tillbaka detta påstående. Dessa "resor" var således inget bevis på att renskötsel bedrivits i Nordmaling.

"Bevisen" bli inte starkare, då de först upprepas i nya utredningar och sedan även av Lundmark.

Sid. 29

..............

I samband med rennäringens lagstiftning tycks man ha glömt, att jordabalken endast gav (ägande) rätt till enskilt brukad, uppodlad mark och inte skogsmark. Urminnes hävd gällde för små arealer och inte hela landsändar. Med en kollektivt bedriven renskötsel är det omöjligt att uppfylla jordabalkens krav. Det finns bara stöd för kravet, att ingen skulle ha känt till några andra förhållanden.

Tyvärr framgår det inte av 1886 års lag, ej heller av dess förarbeten, vad som krävs för att sedvana skall uppkomma och den klargör inte heller förhållandet mellan äganderätt och brukningsrätt. Enligt lagrådets protokoll från 1884 var äganderätten starkare än brukningsrätten, och i dag finns samma åsikter i EG-rätten, som ju också är svensk rätt.

Sid. 36

Det bör påpekas att i skattefjällsmålet tillerkände inte Högsta domstolen samerna äganderätt till land och vatten, utan endast en brukningsrätt. Som framgår av Normalingsdomen uppkommer fortfarande tvist om när urminnes hävd skall uppstått respektive upphört.

Detta problem blir inte lättare att lösa, om olika domstolar skapar sin egen rätt.

Sid. 40

Historikern Lennart Lundmark är - fastän han är forskare - den som mest okritiskt godtar samernas uppgifter. (Lundmark är fristående forskare och inte kopplad till någon universitetsinstitution.) Naturligtvis godtar också samebyarnas juridiska ombud dessa uppgifter, medan markägarnas juridiska ombud framfört vissa tvivel.

Däremot är det ytterst överraskande, när hovrätten förklarar, att det inte finns anledning att betvivla samernas uppgifter vid intervjuerna (sid. 44, 82 och 83). Det visar närmast bristande kunskaper om den metodik som är kopplade till denna metod. Därför finns det anledning att närmare granska intervjuarnas tillämpning av metoden.

Sid. 45

Formuleringarna är något dunkla, men med inrymningar borde avses de f.d. lappskattelanden, senare kallade renbetesland, varvid det "farliga" ordet skatte bortföll (skatte kunde tyda på äganderätt). Tveklöst innebar inrymningarna en fördelning av betesrätten, vilket visar, att denna inte ursprungligen varit kollektiv. Däremot var inte bosättningar på lappskattelanden förbjudna. På Geddas karta över Ume lappmark från 1671 nämns inte bara lappskattelandets innehavare utan i många fall även boplatsen.

Sid. 52

Hovrättens skapande rätt utgör ett hot mot de privata markägarnas rättssäkerhet, och Alvås utredning "Samernas sedvanemarker" förstärker detta hot (SOU 2006:14, sid. 30). Enligt hans bedömning skall hans utredning leda till att framtida processer mellan samebyarna och de privata markägarna blir i stort onödiga.

Med kostnadsskäl skall de privata markägarna skrämmas till tystnad. I Alvås utredning finns kartor som visar var renskötselrätt anses föreligga. Om renskötselområdets yttre gräns fastställdes med ett politiskt beslut, skulle det stå klart för alla, vad som gällde, även om inte alla skulle uppskatta beslutet, och domstolarna skulle inte behöva "skapa rätt" - en rätt som dessutom skulle kunna skapas olika vid olika domstolar.

Sid. 54

Egentligen är det samerna som fått status av ursprungsbefolkning, och redan tidigare hade samerna fått monopol på rennäringen, och näringsmonopol av den typen är ytterst sällsynta. Officiellt har samerna fått dessa rättigheter, men på grund av rennäringslagstiftningen är det i praktiken bara en liten grupp samer (trots bristfällig statistik kan nog siffran mindre än 10 % anges) som berörs. Detta innebär, att den stora gruppen samer diskrimineras. Det är alltså inte bara frågan om rätten till land och vatten som gjort det svårt för Sverige att ratificera ILO:s konvention nr 169 om ursprungsbefolkningars rätt.

Sid. 58

I direktiven till de statliga utredningarna på 2000-talet har utredarna förbjudits att utreda äganderätten, och utan att genomföra sådana utredningar kommer inte markkonflikterna i de nordligaste länen att lösas. Det är inte bara samerna och de privata markägarna som berörs. Även staten är part i målet och bör därför inte styra utredningarna. Det är det statliga regelverket som ytterst skapat problemen.

Det framhölls, att renbeteslagen inte innehöll regler som generellt hindrade markägare från att använda marken på ett sådant sätt, att renägarna inte kunde utnyttja sin betesrätt (sid. 55). "Att huvuddelen av renbetesmarkerna tillhörde kronan och att risken därför är ringa för sådana markdispositioner bör inte kunna åberopas".

Sid. 84

En svensk domstol skall döma i enlighet med gällande rätt (lagen, rättspraxis och lagens förarbeten samt tolkning och värdering av dessa). Men det är något nytt, när domstol skapar rätt och dömer efter denna. I det läget är rättsäkerheten inte bara hotad utan närmast avlägsnat. Detta förfarande gör det ju möjligt att under processens gång ändra spelreglerna.

Resultatet av denna tillämpning av rättsystemet kan bli, att allmänheten förlorar förtroendet för svensk rättsväsende och sätter sin tillit enbart till Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Sid. 87

Men hovrätten har helt utelämnat andra delar av nämnda lag, som skulle ha gjort det svårt för att inte säga omöjligt att tillämpa jordabalken på renskötselrätten. Urminnes hävd gällde enbart för odlat jord och inte för skogsmark, och den var individuell. Det nämns inte heller, att urminnes hävd kunde ge äganderätt - ett intressant påpekande i samband med diskussionerna om rätten till lappskattelanden. Endast för domen passande avsnitt av den gamla jordbalken citeras.

Däremot nämner hovrätten, att ny jordabalk trädde i kraft 1 januari 1972, men redan vunnen urminnes hävd skulle fortsätta att gälla. Däremot står det inte i denna del av domen, att urminnes hävd inte längre kunde förvärvas, sedan nya jordabalken trätt i kraft.