Ur boken: Rasfrågor i modern belysning

med särskild hänsyn till det SVENSKA FOLKET av Doc. H. Lundborg. Stockholm 1919.

Finnar och lappar Av Rolf Nordenstreng

...Redan vid den historiska tidens gryning torde emellertid den karelska stammen ha varit splittrad i två grenar, både nationellt och måhända språkligt. Den ena utgjordes av de egentliga karelarna, den andra av norra Österbottens och väl också svenska Norrbottens inbyggare, kvänerna. Det finns skäl att tro, att dessa redan då talade sin särskilda dialekt, som närmast påminner om västfinskan. Detta åter förutsätter en livlig beröring mellan nordösterbottningar och västfinnar, och att en sådan har ägt rum mycket tidigt är också ådagalagt: en västfinsk inflyttning till Torne- och Muoniodalarna måste på språkliga grunder antagas ha skett några århundraden e. Kr. Folktypen åtminstone i Torne-dalen vittnar också härom: den liknar, åtminstone såvitt jag kan se, mycket den västfinska, som längre fram skall mer ingående beskrivas.

Den vanligaste färgtypen är i Karelen, om ock ej så hög grad som i de flesta landskap, föreningen av askblont hår och blåa eller gråa ögon. Kvänernas typ överensstämmer i huvudsak med karelarnas. Men de förete - troligen till följd av rasblandning med lappar - en något mindre medellängd (164,5 cm.). Dessa kväner uppträda enligt den isländska sagan om Egil Skallagrimsson redan år 873 som ett folk för sig, och de föra vid sagda tidpunkt t.o.m. krig med karelarna. Deras nordiska namn är ännu icke säkert uttolkat, men man ville ju gärna sätta det i samband med deras finska namn, kainulaiset, av kainu, "slättland".

Det återstår nu att tala om de egentliga finnarnas eller suomernas stam. Denna är den till Finland sist invandrade, och dess spridningsområde är Egentliga Finland och Satakunta. Även de ha nog givit sitt dryga tillskott till den svenska nationen, ehuru icke genom några större invandring, utan snarare genom långsam insippring. De finska trälar, som alltsedan förhistorisk tid förts över till Sverige, ha väl företrädesvis varit västfinnar. Dessa egentliga finnar eller västfinnar äro särdeles starkt uppblandade med nordiskt blod. Utan överdrift kan man gott säga, att många av dem mycket väl kunna gå och gälla för rasrena germaner. Detta nordiska blod ha de upptagit dels redan på den tid då de ännu bodde i Estland, dels efter sin inflyttning till Finland. Detta lands urinvånare voro - såsom tyvärr icke bekant - i de västligare delarna svenskar, och en god del av svenskarna uppgick med tiden i den talrikare finska befolkningen.

Förutom dessa försvenskade finnar ha vi emellertid, såsom i förbigående nämnts, en oförsvenskad finsk befolkning i stora delar av Norrbotten, i Torne och Muonio älvars dalgångar samt i Gällivare socken. Troligtvis äro dessa finnar till någon del ättlingar till de forna kvänerna. Finnarnas spridningsområde i Norrbotten har fordom varit vida större än nu, därom vittna bl.a. finska ortnamn icke blott i Kalix-dalen, utan t.o.m. i Råne-dalen, ja ändå västligare och sydligare. De finsktalande i Sverige torde nu uppgå till omkr. 25,000.

Om lapparna

...Det lapska språket sönderfaller i flera olika dialekter, som avvika starkt från varandra. Det hör till de finsk-ugriska språken, och har uppkommit så, att lapparna för ett par tusen år sedan under livlig beröring med finnarna upptogs dessas tungomål och glömde sitt eget, för oss okända, varav torftiga spår torde finnas kvar i några ortsnamn som Luleå m.fl. Sedermera förändrades likväl finskan starkt i lapparnas mun - den nära beröringen mellan finnar och lappar måtte ha blivit avbruten eller åtminstone försvagad - och övergick till att bli ett alldeles särskilt språk, eller snarare en grupp av alldeles särskilda mål, som visserligen för forskare röja sitt finska ursprung, men för finnen äro fullkomligt obegripliga. Finlandslapparna och vissa Norrbottenslappar tala dock finska förutom lapskan, Västerbottens- och Jämtlandslapparna däremot svenska vid sidan av modersmålet.