Finland och dess invånare

Deremot synas Kankuri (väfvare)
och Seppä <footnote>Egentligen en som förfärdigar något, faber; Puuseppä ,
snickare, af Puu träd; Tinaseppä tenngjutare; o. s. v.</footnote> (smed) vara urgamla ord, samt bevisa,
att dessa handtverk hafva från uråldriga tider varit
öfliga hos nationen. För alla arbeten och husgeråd,
som höra till landtliga sysslor, icke blott till jagt och
fiske, utan äfven till boskapsskötsel och åkerbruk, har
språket ett rikligt och mångfaldigt förråd af egna och
inhemska ord. Med dessa näringsgrenar har detta
folk redan af ålder varit bekant, emedan det i annat
fall, med kännedomen om de till dessa handteringar
erforderliga verktyg och förrättningar, ofelbart äfven
 

Också voro de icke alldeles obekanta med
metaller och deras bearbetning; Rauta kallas jernet,
Teräs stålet, Wasti kopparen, Hopea silfvret; för guld,
tenn och bly gifvas inga inhemskt Finska namn. Att
Finnarne sedan urminnes tider hafva förstått att
tillverka jern, förmodligen af myrmalm, hvilket före dess
rening och smältning kallas Holmä, låter sig sluta
dels af de egna benämningarne i språket för smedja,
slagg, gös, tackjern, o. s. v., dels af åtskilliga
gamla sånger, uti hvilka konsten att bearbeta
metaller tillskrifves Gudarne. Finska svärd förekomma uti
Isländska sagor, och till och med ännu i sednare tider
hafva Finnarne det rykte, att uti smidarbete vara
utmärkt skicklige.

Stenåldersgraven från Ansvar i Överkalix socken

daterad till ca 5000 f Kr. Foto L Liedgren, 1996.

Vid Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering 1990 i Överkalix socken

påträffades ett tiotal märkliga stensättningar. Det som främst utmärkte gravarna var att rödockrafärgad jord förekom mellan stenarna i fyllningen. I de flesta fall påträffades också stenålderslämningar i närheten av gravarna. Läget och den genomgående höga nivån över havet antydde att gravarna var mycket gamla.

Resultaten, som förstärktes genom ytterligare några fynd av stensättningar med rödockra i andra områden, pekar på att det rör sig om stenåldersgravar.

Den allmänna meningen har varit att gravkonstruktioner synliga ovan mark börjat anläggas

först under äldre bronsålder i Norrlands kustområde. Dessutom hade endast en stenåldersgrav kunnat beläggas i hela Norrland fram till 1990, en hällkista under flat mark som undersöktes 1923 i Medelpad. Genom flera olika undersökningar har det nu bekräftats att gravläggningar markerade av

stensättningar åtminstone går tillbaka till senmesolitisk tid (ca 5000 f Kr) i Norrbotten. De

äldsta gravtyperna är stensättningar med rödockra.

Graven vid Ansvar

En ansamling av stensättningar med rödockra finns vid Kalix älv, ca 3 mil norr om Överkalix

samhälle. Gravkomplexet tillhör de nordligast kända rödockragravarna. De äldsta lämningarna är belägna längst i norr. När gravarna anlades låg de sannolikt på en mindre avlång ö.

På södra delen av ön finns tre rödockragravar, boplatslämningar samt några gropanläggningar.

De senare kan ha varit små hyddor eller förvaringsanläggningar. Gravarna är anlagda på avsatser och krön med vid utsikt över en dåtida fjärd. En grav är rektangulär och två är rundade stensättningar. Den rektangulära hade en speciell utformning.

Stensättningen, som begränsades av en rektangulär stenram, hade en fyllning av rödockrafärgad

sand. På samma terrass som den rektangulära graven fanns boplatsspår. Graven

undersöktes och boplatsytan delundersöktes 1995–1996. Dateringar visar att platsen använts från ca 5200 f Kr – 4800 f Kr. 

Boplatsen i anslutning till graven visade sig vara rik på artefakter, brända ben och skörbränd sten.

Stenmaterialet domineras av kvarts, grönsten samt gråsvart bergart. Kvartsit och flinta förekom

i ringa utsträckning. En del föremål av ben och horn påträffades också. Benanalyserna visar att jakt på säl samt fiske av gädda och sik varit

Gravläggningen

Vid utgrävning av graven visade sig rödockran förekomma 10–15 cm ned i marken. På ca 0,4

m djup under torvytan påträffades en avlång grop. I kortsidorna samt i mittpartiet av gropen stack fem större stenar fram. När fyllningen i gropen och stenarna tagits bort, påträffades

rester av en ca 1,6 m lång människa.

Skelettet framträdde som gulvita färgningar.

Stenarna visade sig vara lagda omedelbart ovanpå den döde. Den döde var lagd i utsträckt

ryggläge med fötterna tätt ihop och armarna tryckta längs bröstkorgens sidor med händerna placerade över bäckenet. Huvudet var vridet på så sätt att ansiktet låg med blicken mot land. Längs kroppen fanns spår av rödbruna och mörka färgningar. Hela huvudpartiet var indränkt med rödockrapulver. Kroppshållningen tyder på att den dödes lemmar varit surrade. Sannolikt har personen virats in i hudar eller pälsverk som surrats, varefter stenarna lagts ovanpå. Två föremål som kan tolkas som gravgåvor påträffades i bröstområdet. I samband med gravgropen under

stensättningen fanns även rester efter en härd, som uppenbarligen använts vid begravningsceremonien.

Väl utvecklad gravrit

Rödockragravarna visar att jägarfolken i Norrbotten hade en väl utvecklad gravrit, som

påminner om samtida gravläggningar i Finland, men även i Sydskandinavien. Någon motsvarighet till de ovan jord uppbyggda stensättningarna finns dock inte i sistnämnda områden. De förhistoriska jägarfolkens sed att använda rödockra vid begravningar är främst utbredd under äldre stenålder i norra Europa.

Under loppet av den yngre stenåldern minskar användningen av rödockra, för att så småningom

helt försvinna. Upptäckten av stensättningar med rödockra har gett nya infallsvinklar på stenålderns

gravläggningar i Norrbotten. Det har bl a inneburit att hela gravmaterialet i Norrbottens kustland kunnat tolkas på ett bättre sätt. En stor mängd gravar som tidigare ansetts tillhöra

bronsålder, kan i dag på goda grunder istället föras till stenåldern. De flesta av dessa gravar

ligger i miljöer som i stort sett är orörda sedan stenåldern.

Bland s k naturfolk och i tidiga kulturer förmedlades kunskap mellan generationer

genom sagor, myter, danser och riter. Dessa förklarade världens skapelse

och naturens ordning i livet, andevärlden och döden. De beskrev och förklarade samhällets regler och människornas förhållande till varandra.

Naturen beboddes av andar (eller gudar). Platser där man hämtade sitt råmaterial blev heliga platser. Alla som hämtade material från samma plats betraktades som en del av familjen eller

klanen. Även olika redskapsfomer eller färg- och mönstersättningar signalerade vem man var och vilken roll man hade. En pilspets kan vara ett lika effektivt vapen oavsett modell och ett

keramikkärl kan dekoreras på en mängd olika sätt. Trots detta finns inom ett stort område från Överkalix i väst till Onegaområdet i öst likadana pilspetsmodeller och liknande keramikdekor.

Vi vet att förhistoriska människor gjorde långa resor – något som är nödvändigt om man är jägare och samlare. Bytesdjuren rör sig över stora områden och människan måste följa med för att spåra djuren och hitta bra fångstområden. Vi är också sociala varelser som har lusten att resa, upptäcka och knyta kontakter.

Utgrävningen på Lillberget

Lillberget har likheter både med andra norrländska kustboplatser och med boplatser från samma tid i Finland, Baltikum och Karelen. Kvartsen är det vanligaste stenmaterialet på boplatserna i Nordfennoskandien och det gäller även Lillberget. Däremot är den karbonska flintan som finns på

Lillberget ovanligare. Karbonsk flinta har sitt ursprung i Vitahavsområdet eller Onegaområdet och importerades därifrån till Finland, Baltikum och norra Sverige. Med denna import kom några modeller av pilspetsar som slogs med särskild teknik – bl a en s k mandelformad typ. Vi har hittat en sådan på Lillberget. Eftersom inga andra spetsar är slagna med samma skicklighet kan man anta att inte bara råmaterialet utan även den färdiga pilen är ett importföremål. Den måste ha betraktats

som ett praktföremål som inte vem som helst fick i vängåva.

Från Baltikum har man importerat bärnstenspärlan som hittades i vad vi tror är en gravläggning. Anledningen till att vi antar att det är en grav, är likheter i behandlingen av de döda inom den kamkeramiska kulturen från samma tid. Den döda är täckt med rödockra och näver och en flat sten förankrar henne vid marken. Som gravgåvor finns en liten kruka och bärnstenspärlan.

Eventuellt har även en pilspets och en sälfigurin fått följa med till livet efter döden.

Ett annat uttryck för att man tillhör samma kultur är keramikens dekor. Kamstämplarna (som fått ge namn till hela kulturen) arrangeras under denna period i strikta horisontella fält och geometriska mönster. Kännetecknande för den kamkeramiska kulturen är dock tillverkningen av figuriner i lera.

Det finns både en typ av männskoidoler som är böjda – vi tror oss ha funnit delar av sådan bl a i närheten av gravläggningen – och djurfiguriner som vår lilla säl.

Vid resor som Lillberget-borna gjorde runt Östersjön utväxlades gåvor och idkades handel. Råmaterial och föremål ingår alltså i byteshandel som handelsvärde eller symbol för vänskapsband

mellan folk. De föremål och företeelser som vi hittat på Lillberget berättar – även om de i sig är vackra och intressanta – främst om möten mellan människor.

Tornedalens förhistoria kännetecknades förr främst av ’’Nordbottniska redskap’’. Idag

är nog begreppet ’’boplatsvall’’ det närmast kan beskriva Tornedalens och för övrigt även större delen av Norrbottens ’’nya’’ forntid. Nedgrävda hyddbottnar och förrådshushållning i grävda gropar är också en cirkumpolär företeelse.

1984 fick Riksantikvarieämbetet ett lokalkontor i Luleå, vars uppgift blev att i nära samarbete med Lantmäteriets produktion av en ny ekonomisk karta bedriva fornminnesinventering i

Norrbottens och Västerbottens län. Tidigare fanns RAÄ:s inventeringar och undersökningar i samband med vattenkraftutbyggnaden, som dock främst var koncentrerade till Norrlands

mellersta och västra delar.

 Kalix älv och Torne älv förblev outbyggda och därmed också oinventerade.

Idag är det knappast någon överdrift att påstå att det ’’nya’’ fornlämningsbeståndet avsevärt har nyanserat bilden av forntiden i Norrbotten. På Killingholmen vid Järtajaur i Jokkmokk

finns en fornlämningslokal som är 8000 år gammal. 

Alträsk vid Boden är en annan undersökt lokal, som är 7000 år. Vuollerim 6000 är ett begrepp mer än något annat. Lillberget vid Överkalix är en 5000 år gammal boplats med kamkeramik. Saivaara ’’stenåldersby’’ i Nedre Tornedalen och Merasjärvilokalen

i närheten av Muodoslompolo är några andra av de mest kända ’’nya’’ fornlämningslokalerna. Alla med det gemensamt att där finns boplatsvallar – och detta i trakter som bara för några årtionden sedan inte ansågs ha någon egentlig forntid alls.

För 4000 år sedan började Torne älvdal att vara befolkad i hela sin utsträckning och från denna tid finns också större bebyggelsecentra. Där fanns centrala fångstboplatser med väl

organiserade jägarsamhällen med stor kunskap om byggnadsteknik och förrådshushållning, ’’stenåldersbyar’’ och säljägarboplatser i Nedre Tornedalen, säsongsboplatser med

förrådshushållning i större byggnader i mellersta Tornedalen och ett folk i övre Tornedalen med kontakter både i öst och med det norska kustområdet.

Gropologi

’’Gropologi’’ kan man skämtsamt kalla den arkeologi som lett fram till denna nya kunskap om förhistorien i norr. Nedgrävda hyddor för såväl bostäder som ekonomibyggnader, fornlämningslokaler i ett så gott som opåverkat kulturlandskap.

Därför hör de också till landets bäst bevarade hyddlämningarna från stenåldern.

Med utgångspunkt från en kulturmiljövårdsplan, som jag tillsammans med arkeologen Åsa Algotsson skrivit för Pajala kommun, bedömde vi området kring Erkheikki/Juhonpieti

vara ett område där förhistoriska boplatser kunde finnas. Fornlämningarnas antal utökades långt över förväntningarna. I ett område på båda sidorna av Torne älv, två mil uppströms

Pajala, finns idag 62 lokaler med förhistoriska lämningar registrerade.

Tidigare var 4 fångstgropar kända i området. Den vanligaste fornlämningskategorin är boplatsvallar (hyddbottnar). Dessa uppgår till ca 50 stycken.

Området kring älvstränderna vid Erkheikki/Juhonpieti utgör alltså en förhistorisk kulturmiljö, dvs ett boplatskomplex beläget i ett naturgeografiskt mycket intressant område, med stenåldersboplatser, boplatsvallar, boplatsgropar, kokgropar och samiska lämningar i form av gamla härdar m m.

Läget intill älven med dess många vikar, uddar och bäckinflöden samt det väldränerade sandiga hedområdet gjorde detta område attraktivt för bosättning redan under stenåldern. 

Här levde man av jakt, fångst, fiske och samlande. Med hjälp av ben som vi funnit brända i kokgropar, vet vi att man fångade bäver.

Under åren 1992–95 har undersökningar och karteringar utförts på flera olika fornlämningslokaler längs Torne älvdal inom forskningsprojektet ’’Samhälle och bebyggelse i östra Norrbotten under neolitisk tid’’, som bedrivs av arkeologiska institutionen vid Umeå universitet. Jag har undersökt 10 boplatsvallar i området kring Erkheikki/Juhonpieti i Pajala kommun. Samtliga har visat sig vara lämningar efter nedgrävda byggnader, ca 0,5–0,8 m under ursprunglig markyta. De har varit 5–6 m långa och upp till 3 m breda. Innanför vallarna påträffades tydliga förkolnade träkonstruktioner. Något slags golv kan också skönjas. I några går det att urskilja en terrassering på längden med hyllor längs långsidorna och en gång i mitten. I anslutning till någon av gavlarna bör ingången ha funnits.

 De flesta av de undersökta byggnaderna innehåller fortfarande resterna av förkolnade kraftigare

takåsar, som de sluttande långväggarna har vilat på. Inne i byggnaderna förekommer inga föremål eller andra fynd. Där finns heller inga spår av någon härd eller några skärviga eller skörbrända stenar. Däremot har en enkel skifferkniv, ett nordbottniskt redskap, kvartsstycken samt kvartsavslag, koncentrerade till små begränsade ytor med brända ben och skörbränd sten, hittats utanför vallarna. En tänkbar tolkning av dessa konstruktioner är att de utgjort någon form av förrådsbyggnader i ett större fångstsamhälles viktigare resursområde, koncentrerade till lättdränerade sandhedar intill älven. C14- dateringar av de undersökta anläggningarna ligger i huvudsak i tidsintervallet 3900–3600 BP, dvs boplatsvallarna tillhör

samma kontext under slutet av neolitikum och början av epineolitikum (bronsålder).

De kan ha innehållit gruppvisa ’’visten’’ med 3–5 förråd för varje familjegrupp och hyddor med olika funktion, bostäder strax intill av en enkel lätt konstruktion, som inte avsatt spår i terrängen, endast antyds av härdar, kokgropar, kvartsavslag och skärvstensförekomster.

En vår- eller sommarboplats i en älvdalskultur omgiven av skogsinlandet upp till vattendelaren.