Rounala lappby inom Torne lappmark, som från 1638 kom att ingå i Västerbottens lappmark (s. 54), omfattade området närmast söder om Treriksröset.

 Byns areal var 3 600 kvadratkilometer och en stor del av området är numera beläget i Finland. Området var inramat av fjäll och fjällryggar och genomflöts av Könkämäeno, i sitt senare lopp med namnen Muonioälven och Torneälven (s. 72 f). Området valdes som undersökningsobjekt med hänsyn till att markanvändningen innefattade alla för lapparna sedan gammalt typiska näringsgrenar, jakt, fiske och rennomadism (s. 61).

Vad gäller förhållandena inom byn enligt urkunder från 1500-talet upptas i avhandlingen följande. Enligt 1558 års skattelängd fanns 13 egentliga skattebetalare och folkmängden vid 1500-talets mitt kunde beräknas till mindre än hundra personer (s. 77, 90).

Kungliga Vitterhets Historie, Tjugonde Delen, 1852 Handlingar‎ - Sidan 252

 Av uppbördslängderna att döma hade människorna i byn jagat pälsdjur i stor skala och dessutom fiskat. Invånarna hade också haft renar men i skattelängderna nämns ingenting om antalet (s. 90). De tidigaste skattelängderna avslöjar enligt författaren inte direkt vilka grunderna varit för skatteavgiften, men enligt en anmärkning i 1562 års skattelängd för Torne lappmark betalades skatten i enlighet med envars förmåga. Enligt denna längd erlades skatten i form av pälsverk eller pengar. Vid jämförelse mellan de olika årens skattelängder framkom att skattebetalarnas kärntrupp var densamma år ut och år in (s. 81 f). En fogde hade inom sitt förvaltningsområde hand om, förutom skatteuppbörden, det till uppbördsregistret hörande bötesregistret och övriga rättsvårdande uppgifter såsom rättskipningen på tinget. Vid tingen tillämpades såväl Sveriges rikes lag som andra mer obestämda rättsnormer. Uppbördslängderna för denna tid visade att lapparna var organiserade i lappbyar, som tycks ha haft exakta gränser mot angränsande områden (s. 86 ff, 90 f).

Beskattningsurkunder från början av 1600-talet visar enligt avhandlingen följande (s. 91 ff). Folket i byn uppehöll sig inte hela tiden på byns egentliga område utan också i Norge. De årligen förekommande sommarflyttningarna skedde dels för att renarna behövde betesmark och dels för fiskets skull. De tidigaste 1600-talskällorna gav en ytterst anspråkslös bild av renskötselns omfattning både i allmänhet och inom Rounala. 1602 utfärdades hertig Karls nya skatteordning för lappmarken, enligt vilken fogdarna skulle i skatt av lapparna uppbära var tionde av deras renar liksom vart tionde lispund av all slags torrfisk. Även i fortsättningen utgjordes dock skatten huvudsakligen av pälsverk. I 1605 års förteckning upptogs 223 renar. Detta tyder enligt författaren inte på någon större koncentration av reninnehav, vilket traditionellt har ansetts vara ett kännetecken för helnomadism.

Dokumenter angaaende flytlapperne m. m. samlede efter renbeitekommissionens opdrag- Andra svenska dokument- Fisketräsken i Enontekis och Koutokeino 1671

 .....Uppgifter om renantalet 1604 och 1609.I de Sandbergska samlingarna å svenska Kammararkivet förvaras under n:o yy 24726 -- 24732 en redogörelse för »Till Ökningen på Lapparnes Renar vti Tornöö [Lule, Pite ochUme] Lappemarck ther efter Tiende Kalfuen ähr vtgången« år 1604. Enligt denna redo-görelse skulle tillökningen i Segwaraby belöpa sig på 60 renkalfvar, Tingwaraby 80, Ronalaby 50, Somdawara by 10, alltså i hela Torne lappmark 200 renkalfvar, »Ther af i tiende Kalfuar20.«.......

......."Fisketräsken i Enontekis och Koutokeino 1671.Ur Lappmarkens dombok för 1671 (i bandet Gefleborgs län, Riksarkivet), tinget iEnontekis den 6 febr. med »Ronulla, PäldoJärffwi och Sondawara Byar«.Eftter Wählb:ne Hr. Landzhöfdingens Johan Graans ehrgångne skrifwelsse och Manda-torial af den 15 Januarij 1670, bleff ransakat om dhe Träsk och Lägenheeter, hwar och enbrukar, och om någre öde liggia. Och blef ransakat och befunnet som föllier:Ronulla by.Kilpis Järfwi, brukes aff hehla byen, och är ett swagt Träsk.Kiehlä Järfwi, bruker g. Peder Pederssons Erffwingar och Simon Olufsson.Rusto Järffwi, bruker Larss Gotormsson och Hindrich Gotormsson sampt GotormNilsson.Siuodde Järfwi, brukar Hindrich Hansson allena.Niaemech, bruker Jon Påhlsson, och Vnderstundom flere, som lust hafwa där attfijskia.Ähr wettandes, att förbe:dhe Ronula by, mästedeles idkar och brukar sitt fiskierij,Vthi Wästerssiön, eftter ofwanrörde Träsk swage äre; doch wetta dhe inge Fiskie Träsk,som alldeles öde liggia.Sonda Wara by.Ringa Järfwi, brukar Nilss Månsson, Mattz Olufsson och Peder Mattsson.Fyra stycken små Siögar, Hetha Järfwi medh ett nampn benembde, brukar Nilss Ols-son och Hindrich Nilsson.Jocka Järfwi, brukar Hendrich Nilsson och Michiell Nilson, noch Hindrich Nilsson,Item, trenne bröder ifrå Jukas Järfwi och Siggewara by, nembl. Tomas, Rassmus och JonTomss Sönner.Palla Järfwi, brukes aff någre bönder ifrå ÖfwerTorneå, och derföre Landt Skattenpræstera" ........

(Märk väl att alla skattelandsinnehavare kallades lapper av skattefogdarna)

Härefter behandlar författaren första hälften av 1700-talet. Hon uppger att enligt jorde- och uppbördsboken var folkmängden i Rounala lappby i början av 1700-talet 32 skattebetalande lappar (eller familjer). Vidare redogör hon för hur rättskipningen vid tingen i Enontekis, där tvistemål och brottmål från Rounala behandlades, gick till (s. 106 ff). Nu leddes tingen i Enontekis av en häradshövding och tingen kallades för häradsting. Som högsta rättsinstans verkade Svea hovrätt. I lappmarken hölls ting en gång om året. Språket var svenska men med på tingen var en tolk som behärskade svenska, finska och lapska. Nämnden utgjorde en väsentlig del av rätten. Antalet lappar i nämnden hade ökat undan för undan och i mitten av århundradet kunde det hända att alla nämndemän var lappar från trakten. Av rättspraxis kan man enligt författaren tydligt se, att nämnderna i lappmarken hade precis samma betydelse i fråga om rättskipningen som nämnderna på andra håll; av hänvisningar i en del protokoll att döma deltog de också i avgörandet av rättsfrågor. Särskilt i fall som hade med markanvändning och näringar att göra hade deras kännedom om lokala förhållanden och rättsuppfattningar stor betydelse. I Lappland, liksom på andra håll, tillämpades Konung Kristofers landslag av år 1442 och senare 1734 års lag, annan i riket allmänt gällande lagstiftning samt dessutom speciellt för lappmarken stiftade lagar och förordningar. Härtill kom sedvanerätten, där nämndens kännedom om de lokala förhållandena var av betydelse. För varje år som gick ökade antalet protokollförda ärenden. I mitten av 1700-talet förekom i Enontekis över tio egentliga rättsfall per år, ofta ett tjugotal

I avhandlingen lämnas en redogörelse (s. 119 ff) för ett tjugotal fall vid tingen i Enontekis från 1725 och fram till århundradets mitt, i vilka en av de mest betydande släkterna i Rounala, familjen Pilto, varit inblandad.

Målen gäller renar och renmärken, misshandel, bråk och hot, stöld av skinn, intrång i boställe, betesmarker och skatteland samt tvister om rätt till mark och fiske. Av materialet drar författaren följande slutsatser (s. 134 ff). De viktigaste iakttagelserna av rättsfallen gäller domstolens ställning som forum för förverkligandet av individens intressen samt frågan om markanvändningens ställning bland dessa intressen. Det verkar klart att domstolsväsendets betydelse för vidmakthållandet av normerna i samhället varit betydande. Omständigheter som inverkat på domsluten har i protokollen upptecknats i oförvanskat skick i enlighet med parternas berättelser och utan att spara på sidor. Vardera partens argument och motargument, vittnesmål och domslut kan utläsas ur protokollen. Då och då ges antydningar om hur domaren och nämnden rådslagit om domslutets utformning. Den största delen av de behandlade fallen har gällt ärenden som byns medlemmar dragit till tinget men tinget fungerade dessutom som ett medel för den officiella sociala kontrollen. Det granskade materialet som helhet visar att närings- och markanvändningsfrågor har haft en central plats vid tingen. En absolut majoritet av fallen har gällt renar, för renskötseln erforderliga betesmarker eller annan näringsutövning. Renskötsel tycks ha varit den viktigaste näringen, men också jakt och fiske har varit av betydelse. Det kan konstateras att det inte fanns överflödiga mark- och vattenområden. Förhållandet var snarare det motsatta att döma av det flitiga processandet. Den mest centrala frågan har varit att vidmakthålla en ensamrätt till den mark som var objekt för näringsutövningen. Detta måste utan tvivel ses som en följd av de principer som tillämpades vid själva näringsutövningen; varje familj har haft sin egen renhjord som skötts åtskild från de andras renhjordar. Också jakten och fisket har av allt att döma idkats familjevis eller i mindre fångstlag. Materialet ger klara antydningar om att näringsutövningen koncentrerats till familjernas respektive bruksområden. Dessa tycks inte ha varit slumpmässiga att döma av att man angett grunden för rättigheterna till dem sedan flera generationer bakåt i tiden. Områdena har kallats skatteland och dess brukare bl.a. "ägare" till dem.

Undersökningen av rättsfall under ifrågavarande tidsperiod har utsträckts till att avse mål rörande andra familjer i Rounala och sex exempel ges på fall rörande olovligt intrång i skatteland och fiskevatten (s. 140 ff).

Författaren slår fast att urkunderna också i dessa fall visade att familjernas liv i byn varit mycket starkt förbundet med en viss geografisk helhet, skattelandet; inom detta område har familjen jagat, fiskat samt även skött sina renar. Det konstateras vidare att i en del av de refererade tingsfallen hade brukaren av ett visst skatteland eller annat enskilt område, genom att åberopa områdets tidigare hävdeförhållanden, försökt bevisa sin egen rätt till området (s. 149). En granskning av 1741 års jordebok visade att det för en del land antecknats mer än en familj som skattebetalare men av ett tillägg framgick att skattebetalaren erlagt skatt endast för en del av ett visst land. Detta skulle ha samband med att materialet enligt författarens uppfattning gav klara antydningar om att bruksrätten till markerna hade övergått från en generation till följande med vanlig arvsföljd, varvid markerna delats i mindre delar.

Beträffande gränserna inom Rounala anför författaren (s. 156 ff) att det enligt materialet sällan rådde oenighet om dessa när det gällde lapparnas skatteland, vilket däremot var fallet när det gällde gränserna mellan byarna. Rounala lappby hade i alla väderstreck omfattats av rår som blivit föremål för officiell utredning. Den nordliga gränsen fastslogs genom gränstraktat mellan Danmark-Norge och Sverige 1751. På basis av uppgifter från tingsprotokoll stod det klart att gränsen mot Jukkasjärvi 1760 blev uppgången som sockengräns mellan Jukkasjärvi och Enontekis. Gränserna i övrigt, mot två lappbyar, grundade sig på uppgifter man fått genom gränstvister som behandlats på tinget, därvid vad gällde gränsen mot den ena byn lämnats en närmare beskrivning i avhandlingen. Gränssyneförrättning företogs i detta fall och gränslinjerna har, efter vad som förekom vid förrättningen, ritats in på en karta i avhandlingen. I denna finns också fotografier över stenrösen längs gränsen (s. 153 ff).

Vad gäller frågan om lapparnas rätt till betesmarkerna och andra nyttigheter varit enskild eller samfälld anför författaren på grundval av urkundsmaterialet att markanvändningen varit starkt koncentrerad till de skatteland som respektive familj varit herre över och att det varit enskilda individer som fört talan i ärendena angående skattelanden, dock att det finns två fall där ärendena förts i Rounala lappars namn, därvid flera släkter tillsammans uppträtt som kärande (s. 167 ff).

I sin sammanfattning av de slutsatser som enligt författarens mening kan dras av urkunderna rörande Rounala lappby poängterar hon dels att naturtillgångarna där inte alltid varit tillräckliga och att det har funnits ett knapphetsproblem, dels att befolkningen i dessa karga arktiska områden behövt klart större bruksområden än den befolkning som levt på bondenäringar och dels att områdena trots dess vidsträckthet nyttjats intensivt och effektivt (s. 171). Hon anför vidare bl.a.(s. 172 ff):

Det som varit viktigt för utkomsten har också varit viktigt i fråga om rättsskydd. Byområdets indelning i enskilda bruksområden är ett obestridligt faktum och markindelningens viktigaste funktion har legat i att rätten att använda mark och vatten tillhört endast familjen och ingen annan.

Tingsväsendet har inneburit ett efter befolkningens behov anpassat medel för att trygga och vidmakthålla denna markanvändning på ett plan som motsvarade rådande rättsuppfattning. För såväl de jordbrukande bönderna som för lapparna har den oinskränkta rätten till landet och ägorna varit viktig. Lapparnas relation till sina markområden har inte skilt sig från grundkriterierna för den svensk-finska jordäganderätten på något betydelsefullt sätt. Bruket av äganderättsbegreppet beträffande tidigare markanvändning är ändå en redan i och för sig problemfylld fråga. En noggrannare juridisk analys av lapparnas rättsställning kräver därför som grund en granskning av vissa mera allmänna drag i markanvändningssystemets utveckling.

I detta syfte beskriver författaren i ett avsnitt på drygt 60 sidor den svensk-finska jordäganderättens utveckling (s. 176 ff) och avslutar redogörelsen med de slutsatser hon drar av materialet. Innehållet i detta avsnitt skall endast i korthet beröras. Jordäganderättens utveckling delas upp i tre enligt författaren på väsentliga punkter olikartade tidsperioder. Den första perioden avser den s.k. odalrättens tid från landskapslagarna och fram till Gustav Vasas tid. Denna period beskrivs som en period med en anmärkningsvärt stark ställning för jordägaren och en tid då lagtexternas terminologi avspeglar en fullständig rätt till mark och vatten. Fastän direkta ingripanden från statsmakternas sida i bruket av jordegendom var sällsynta lades under denna tid grunden för skyldigheten att erlägga skatt för jorden till kronan och jordskatterna blev sedan den mest betydande inkomstkällan för staten. Härefter följer en beskrivning av vad som hände efter denna första period i äganderättens historia. Odalrätten fick undan för undan vika. Den feodala äganderättsuppfattningen började att göra sig gällande. Denna gick ut på att kronan hade varit den ursprungliga ägaren till all mark i riket men redan i ett tidigt skede hade kungen som representant för kronan överlåtit äganderätten till adelsmän men inte till någon bonde. Skattebonden var således enligt denna lära inte ägare till sin mark utan han brukade marken mot ett arrende som han erlade till kronan eller till någon adelsman. Teorin var mycket omstridd men det skulle enligt författaren vara fel att påstå att den inte alls haft inflytande på böndernas rättsliga ställning i praktiken. Man började tala om tre jordnaturer, frälse-, skatte- och krononatur, envar med sin rättsliga ställning. Bondens traditionella frihet när det gällde marken inskränktes såväl vid faktiskt bruk av jorden som vid företagande av olika rättshandlingar. Bondens rätt att förvärva, överlåta och skifta jorden begränsades, vilket bl.a. hade sin grund i statens skatteintressen. Det kom också regler om skattevrak, vilka innebar att om skatten inte betalades tillföll jordegendomen kronan, som i sin tur ofta sålde egendomen till adelsmän med s.k. bördsrätt. Andra viktiga bestämmelser som begränsade böndernas rättigheter fanns intagna i 1681 års husesynsordning. Bl.a. begränsades rätten att fälla träd och jaga på egen mark. 1600-talet hade, som det ansetts, varit en verklig vågdal för bönderna.

Författaren anger att en tredje period i jordrättens historia inleddes i mitten av 1700- talet. Ett första steg av lättnader för bönderna hade tagits redan genom tillkomsten av 1734 års lag. 1789 års förenings- och säkerhetsakt hade allmänt ansetts ha fullbordat denna utveckling. Enligt författarens åsikt hade dock inte 1789 års reformer - såsom uttalats i vissa arbeten rörande jordäganderätten - inneburit ett skapande av en ny rättsställning benämnd äganderätt. Enligt henne har den odala äganderättens tradition aldrig brutits helt trots att skatteböndernas rätt, särskilt under 1600-talet, utsatts för hot av många slag utan kunde man kan tala om äganderätt till den fasta egendomen under alla historiens skeden. Hon pekar i detta sammanhang på uttalandet i den kungliga försäkringen 1789 beträffande allmogens fri- och rättigheter att "skattebondes ägande rätt till skattehemmanet bibehålles uti sin helgd alltid oförkränkt." Med reformen ville man enligt författaren säga: Då skattebondens äganderätt tidigare varit begränsad skulle den nu i princip vara "oinskränkt".

I det följande mycket omfattande avsnittet om lapparnas rättigheter enligt rättsordningen i Sverige-Finland görs en jämförelse mellan de lagrum och grunder som tillämpades rörande den lapska markanvändningen i jämförelse med vad som gällde rättsordningen i dess helhet (s. 241 ff). Avsnittet upptar i olika kapitel frågor om besittning och besittningsskydd, om laga fång och kompetens, om skattelandens och lappbyarnas gränser, om samfällda näringar, om beskattningen av lapparna under olika tidsperioder, om lappmannarättigheterna, kolonisationen och skogslagstiftningen samt om specialfrågor i anslutning till jordnaturen. Redogörelsen och bedömningen bygger på rättsfall från olika tingsställen i lappmarken och på skattlängder från olika tidpunkter.

Då det gäller besittning och besittningsskydd behandlas rättsskyddet för fiske, jakt och renskötsel var för sig. Av källmaterialet drar författaren den slutsatsen att fisket, jakten och renskötseln inom rättspraxis åtnjutit skydd enligt landslagarnas stadganden om ägares- besittares rättsskydd. Vid rättskipningen hade man fäst sig mer vid principerna än formerna och avgörandena hade motsvarat befolkningens rättsmedvetande. Likartade fall har avgjorts på likartat sätt, varför man med fog kunde tala om hävdvunnen rättspraxis i fråga om markanvändningen av lapsk typ. Författaren påpekar i detta sammanhang att markanvändning av kronoallmänningar behandlades som en egen grupp med egna stadganden redan i landslagarna men dessa stadganden tillämpades inte inom rättspraxis i lappmarken (s. 276 ff).