"Det hade av ålder, hette det i den kungliga skrivelsen, brukat sin handling "med fiskerij udi Vestrehaffvedt och köpenskap med the nordbagger eller våre lapper och sjöfinner",

ur Gustav Vasas skyddsbrev för sjöfinnarne och fjällapparne ec,den 20 sept. 1551.

Upplyser 1553 års taxeringslängd om att Gustav Vasa hade egna fiskare vid Varangerfjorden, vilka voro avlönade av kronan, sådana omnämns även på Vadsö år 1557.

I 1551 års skattelängd för Västerbotten benämns vad som uppburits av "15 finner, hvilke haffva fijskiet wti westrsionn uti en fierd benempd Våranger". Uti samma längd omnämns även skatt av "byrckarla i Tornö sokn, thet är fijskere, som haffve fiisket i Westresionn".

Slutligen undrade man, huruvida det av samma grund kunde anses rätt, att dessa senare ensamma uppbura sakörerna utmed kusten, och det så mycket mer, som befolkningen häruti gjordes av en hop "finner, vilka hade sitt ursprung från Finland, och icke från Norge".

Daniel Theodros till Olof Pedersen, Varanger den 6 mars 1604. Skrivelse Dan. Finnm.

"Saa har Finnerne, som boe udi Titis Fiorden og des Indefiorder imod de Danske Befalingsmænds Viidenskap same skat efter deres fattige Leylighed godvilligen udgiort, paa det de maa nyde Fred og försvar, samt deres Kiöbmanskab med de Svenske Field Finner".

Fullmakt för Anders Eriksson, Nyköping den 16 juni 1604. Reg Ibd; H.S.H. 39, sid 178 ff. 1563-1699.

....Alldeles omöjligt att fixera densamma, åtminstone till en viss grad, var det dock icke, så till vida som det både nu och alltid förut erkänts vara en väsentlig skillnad mellan fjällappar och sjöfinnar, och det endast var det senare som överlåtits åt Danmark.

Sjöfinnarna vara nämligen bosatta utmed kusten, vistades här året om och livnärde sig huvudsakligen av fiske, någon gång av jakt.

Fjällapparna uppehöll sig om vintern på fjället och livnärde sig av sina renhjordar och om sommaren drogo sig ned mot havsidan.

Emellertid hade under den tidrymd, som förflutit sedan fredsfördraget i Knäred avslöts, hade norrmännen satt sig i enskilt besittning av områden, varpå Sverige även hade anspråk.

Detta framgår tydligt av de här nämnde undersökningarna, både de svenska och de norska, och som bevis därför må endast följande ur de Schnitelska protokollen ytterligare anföras. Schnitler ansåg sig i Finnmarken kunna urskilja fem olika slags folk.

4. De svenska eller rättare "fælles" fjällfinnarna, innehade den södra delen av Finnmarken.

5. "Kvänerna", varmed han menade svenska bönder, som kommit från Torne eller Finland och slagit sig ned häruppe, vanligen utmed älvarna, där de sökte driva jordbruk eller försörjde sig med laxfiske.

...Vandqvinden eller Vandmanden det er Gud for Fiskeri der foruden med andre Ofringer æres haade af Lapper til Fjelds og af Finner ved Havsiden ved et net udskaaret Billed soin henlægges i Urene Fjeldklovter for at han derfor skal give dem des storre Ly k ke til Fiskefangst .....

Finska folkslagens Bosättning. — Finmarken . . , och Bjarmaland (Perämaa).

I likhett med alla andra kringvandrande nationer, tyckes det Finska folket hafva varit deladt i flera stammar 4)- Utom de uti det inre af Ryssland ifrån äldre tider bosatte bekanta ätterna 5), finner man i gamla nordiska sagor omnämnde Biarmier, tillika med inbyggarne i Finmarken, särat Karelare, (Kyrialer), T a vas tar (Ryska krönikornas Ja m er), Kvaéner, och de från egentliga Finnar så mycket skilda Lapparne.

g $. Omkring 300 år före vår tidräkning hade, under Fornioturs ledning, östra vägen, till Finland ankommit en folkstam, som deras egentlige häfdetecknare kallat Kuener i). Desse bosatte sig i Österbotten och lefdle där länge och väl i lugn och ro, i god sämja och förening med sina grannar, tills omkring 100 eller 120 år före vår tidräkning tvänne Prinsar af Fornioturs hus, Nore och Gore företego sig vidare vandring.

Nore, som tågade landvägen öfver fjällen till Norrige, mötte väl åtskillige hinder och motstånd , så af Lappar som Jotar, men öfvervant dem alla lyckligen. Nore fastade sig i detta Rike och hade under sin styrelse hela landet norr från Jotunheim. Hans son Raum blef rådande öfver Alfliem , ett särskilt rike emellan Götha och Clara Elf i Sverige å ena och Raum -Elf ven i Norrige å andra sidan, som inbegrep af Sveriges nuvarande område Dahlsland och Bohuslän, jemte västra delen af Wermeland.

Invånarne äro kallade Alfvar och beskrifvas i våra Sagor , såsom skiljde från de öfrige folkstammarna, ehuru närmare upplysning saknas k). Gore, som sjövägen anlände till de Svenska och Danska kusterna, träffade slägtingar på Hlessö, samt underlade sig allt det yttre landet och alla bygde och obygde öar, hvaröfver hans son Bejter och son- son Gylfe sedermera innehade väldet.

En del Kuener hafva då flyttat till Norrige och Sverige, de öfrige bodde qvar i Österbotten och utsträckte sig till det fordna Helsingland, som innefattade till och med Gestrikland och slöt sina gränsor vid Uleå. Flere orter der i nejden bibehålla ännu deras namn och minne. Ofta hör man namnet Kainulaiset tilläggas af Lapparne både åt Svenskar och Norrmän gemensamt och af Norrmännen åt Finnarne, men egentligen är det dock Österbotten, som af Lappar och Finnar kallas Kainu och invånarne kring Bottniska viken , äfven af deras egen stam, som benämnas Kainulaiset, och Norrmännen tillägga än i dag invånare i Österbotten och Westerbotten namnet Kuener, indelandes dem i Ost-Kuener och West-Kuener 1). Men lika säkert som det är, att denna folkstam blifvit af Lappar och Finnar och äfven af Norrmän kallad Kuener

(Svensk literatur-tidskrift. 1865)

Om Finmarkens natur och folk, af Th. M. Fries

Svenska Familj-Jornalen Band VI, årgång 1867)

I Skandinavien bodde två finska folk: de småväxta
Lapparne och de storväxta Qvenerna; deraf förklaras
sagornas motsägelser. I Finland bodde likaså två nära
beslägtade folk bredvid hvarandra: den sträfve,
fåordige, kraftige Tavasten och den talföre,
intelligente, smidige Karelaren. Tavasten stod i
vester med sin breda bringa mot den inbrytande floden
af kristendom och vesterländsk kultur; der glömde
han sina gamla gudar, hvilka töade bort som snö i vårsolen.

Sveriges land och folk

Nyheter - Forskningsrådet.no

Er det kjært barn som har mange navn?
Fra 1500-tallet til i dag har samer og kvener fått mange forskjellige betegnelser i folketellinger og andre mer og mindre offentlige nedtegnelser. Finner, sjøfinner, bygdefinner, lapper, bygdelapper, fjell-lapper, østlapper, lappfinner, samer og kvener - alt dette er de blitt kalt.

Det kunne i og for seg vært enkelt, hvis hvert ord alltid hadde betegnet samme gruppe. Men opp gjennom historien har ordet "finner" betegnet både kvener og samer, i perioder mer eller mindre samtidig, og det samme gjelder "lapper". Ikke rart at det har vært vanskelig å følge disse etniske gruppenes historie i Norge!

3 Kåfjord

2 Nord-Troms

2 Samisk befolkningshistorie

Kyrkoheden i Jokkmokk, Samuel Reen, omtaler sjøfinnene i Salten i 1671:

«Thet finnes och någre lappar som boo på Westw sijdan om fjell Ryggen, och ero desse tweggie slagz lappar. Somblige kallas af de Norgiske finnar. Dedde lappar bo tilsamman medh the Norgiske och bruka inga Reenar, uthan somblige några fåå. Men deras føda beståår mest af booskapp, koor, gietter och fåår, sampt lijtett åkerbruuk, så at den som mest såår kan hinna til een tunna eller til dett høgsta twå: theras språåk och klædhebonat er enahanda medh lapparnas, huilka och fanga Biørnar, Swarta Refar, Ottrar; the byggia Jachter, them the sellia till the som i Norige boo, hwar medh the segla till andra lander.» (Gjengitt i Qvigstad 1929: 7.)

Da major Peter Schnitler i 1743 kom til Salten, fant han der en slags samer som han ikke hadde funnet på Helgeland. Der hadde han funnet nomadiserende fjell-lapper og norske bygdelapper, i Salten fant han også norske sjøfinner eller bufinner. Ifølge Schnitler var dette:

«Buefinner... som fra ældgammel tid og umindelige årer her have siddet på deres eegene gårder, hvilke gemeenlig kaldes finne-odel: den de bruge og drive, som andre norske bønder, med heste, stor og små fæe, og deraf svare skatt til Cronen, de fare og ud i fiordene og havet på fiskerie, og nære sig på eet stæd i alle måder, ligesom andre nordmænd.» (Qvigstad 1929: 3)

Dette er spørsmål som er blitt grundig drøftet i prosjektet Etniske relasjoner i nordre Nordland i et historisk perspektiv . Prosjektet er avsluttet, og en antologi forventes publisert i 2008 (Evjen og Hansen 2008). Her får vi blant annet dokumentert hvordan innholdet i kategoriene lapp og finn har endret seg fra 1500-tallet og opp til i dag.

Endringene har gått fra å være betegnelser på klart inndelte grupper der «lappene» var fjellsamer, mens «finnene» holdt til ved sjøen, til en uklar sammenblanding av de to kategoriene, slik som «lappfinn», «søelapp» og «søefinn». Med folketellingene fra midten av 1800-tallet skulle også etnisitet registreres. I prosjektet vises det hvordan definisjonen av ulike kategorier kunne variere fra telling til telling.

«Finnene» var for eksempel i 1875 og 1891 slått sammen med «kvænene» til kategorien kven. De to betegnelsene var også slått sammen i 1900 og 1910, men nå skulle de registreres som «finner». Slike forhold er en utfordring for historieforskning på etniske forhold. Blandingskategorier, som finnes i tellingene fra 1865 til 1910, utgjorde en annen uklar, sammensatt gruppe. I tellingene fantes både «halvlapp», «kvartfinn», «halvt kvæn, halvt lap» med mer, og også dette er en utfordring i forskningssammenheng.

E. G. Geijers Samlade skrifter, 1851‎ - Sidan 102-104