Laestadius "nya ställe" låter vi Zetterstedt, som var där hösten 1821, beskriva: "Karesuando Kyrk-By ligger långs efter stranden af Muonioelf och har 6 Åboar. Kyrkan, belägen på en höjd vid södra ändan af byn, är nybyggd, stor och vacker. Prestgården är gammal och förfallen, men närvarande Pastor har på gården låtit uppsätta en mindre byggning, hvaruti äro inredda tvenne små beqvämlige och glada rum." ¹¹

¹⁰ Zetterstedt, Resa genom Sveriges och Norriges lappmarker 2, 177. ¹¹ Zetterstedt, a. a., 2 177.

Enontekis var socknens officiella namn fram till 1907. Den hade brutits ur Jukkasjärvi 1747, men den del som låg öster om Muonio älv — där fanns bl. a. kyrkan och begravnings- platsen — hade blivit rysk 1809. Myndigheterna fick raskt fram medel till nya kyrkor i de Tornedalssocknar, som förlorat sina vid fredsslutet. Den obetydliga byn Karesuando blev Enontekis' nya huvudort och fick sin kyrka 1814. På 5.673 km² hade socknen då knappt 800 invånare. På den svenska tundran, 25 mil norr om polcirkel och landsväg, kom Laestadius att leva och verka i 23 år. Trångt må det ha blivit i prästgården med snabbt växande barnaskara, herbarier, böcker och katt.

Laestadius' befordran hade gått snabbt, det hörde inte till vanligheterna att vid 26 år ha eget pastorat och tituleras kyrkoherde. Pastoratet hörde inte till de eftertraktade i stiftet. Kontantlönen rörde sig om drygt 50 rdr, kronan försåg kyrkoherden med 28 tunnor korn och av sina sockenbor skulle han i tionde uppbära drygt 50 kg smör, 600 kg renkött, närmare 200 kg torrfisk, 140 rentungor, 90 renostar och 188 par lapp- handskar.

Den jord som hörde till prästgården beräknades ge fem tunnor korn — de år detta hann mogna — och foder till fem kor, några får och en häst.¹² Dessa naturaförmåner krävde av prästen ett visst affärssinne, eftersom renstekar o. dyl. skulle omsättas i kontanter. Detta skedde i Laestadius' fall framförallt på marknad och resor till Kengis omtalas ofta i brev. Dit var han f. ö. också hänvisad för att skaffa sig många nödvändiga ting som t. ex. skrivpapper, pennor och krut. Andra nödvändighetsartiklar som kaffe och tobak gick nog att få från Norge. Längs Torne och Muonio älvar och vidare över Kautokeino till Alten gick sedan långt tillbaka en handelsväg mellan Botten- viken och Norra Ishavet, så isoleringen i Karesuando var långt ifrån så fullständig, som man skulle tro. Under vintertid kom

¹² Sidner, A., Matrikel öfver Hernösands stift (1866) 44.

post en gång i månaden¹³ och många resande främlingar togs gästfritt emot i Sveriges nordligaste prästgård.

Vårvintern 1827 for Laestadius till Jokkmokk för att hämta sin blivande hustru Brita Katarina, en lekkamrat från barndomen, dotter till nybyggaren Olof Eriksson-Alstadius i Peuraure söder om Kvikkjokk. Fadern härstammade på kvinnolinjen från kyrkoherden Per Alstadius i Jokkmokk och hade tagit dennes namn.¹⁴ Petrus Laestadius berättar i Journalen om hennes hem och enkla uppväxtförhållanden.¹⁵ Enligt Hernösandsposten skulle vigseln ha ägt rum i mars 1827¹⁶, enligt en av Karesuandos kyrkböcker den 1 april.¹⁷

I ett brev till Wahlenberg daterat 24/7 1827 ursäktar Laestadius sin obetydliga botaniska aktivitet med att "jag, som fallit på det orådet att taga mig hustru och redan hunnit så långt, att jag fått en arfvinge nu nyligen har inte haft hvarken tid eller tillfälle att titta utom dörren".¹⁸ Den omständigheten att dottern Eleonora föddes redan den 9 juli 1827 har givit anledning till en del syrliga kommentarer. Komministern i Enskede fil. dr. J. Lagerkranz¹⁹ skriver efter att ha besökt Pajala och Karesuando i sin dagbok

¹³ Posten utgick från Haparanda och delades vid Karesuando i två gre- nar, en över Lyngen till Tromsö, en rätt norrut till Alta. Rekommenderade brev togs inte emot och försändelser fick väga högt 400 gr. 1838 sattes det statägda skovelfartyget Prinds Gustaf i trafik på Hammerfest och från hösten 1839 inskränktes Haparanda-posten till månaderna okt.—febr.

¹⁴ Hultblad, F., a. a., 300, 320 Peuraure, Tjåmotis. P. J. H(ögman), Om Lule Lappmark och dess befolkning. Länder och folk. 1876, 72, 82.

¹⁵ A. a., 2 163 ff. Lars Levis svärfar kallas i Journalen Ol Ersson.

¹⁶ Nekrolog 21/3 1861.

¹⁷ Mikrofilm. Luleå stadsbibliotek. GH 2747. Förhörsbok f. Karesuando för- samling 1838—52, 1.

¹⁸ UUB.

¹⁹ Lagerkranz hade mot slutet av 1940-talet planer på att beskriva Laestadius' herbarium. Före sin död noterade han ur Skandinaviska herbariet på Riksmuseum de växter som Laestadius etiketterat. Den förteckning som han enligt dagboken gjorde över dessa har inte gått att finna.

77Äktenskapet resulterade i 15 barn, varav 11 levde när fadern dog, och ett ofta återkommande tema i breven är de med barnaskaran växande försörjningsbekymren. 1830 skriver han till Elias Fries att han redan har "för lång rumpa" efter sig för att ge sig ut på någon farofylld expedition till Spetsbergen.²³ I brev till docenten Jacob Agardh i Lund klagar han över att hustrun fått missfall och att de 28 tunnorna korn och det ren- kött han får i lön går åt i hushållet.²⁴ Wahlenberg aviseras regelbundet om barnafödslar i Karesuando. 1840 är fadern något misslynt över att en dotter kommit till världen under sommaren, eftersom hon hindrat honom i hans botaniska göromål.²⁵ I sitt sista brev till Wahlenberg berättar Laestadius: "Min hustru är född 1805 och borde således vara utom Barnaåldern. Dock är yngste sonen endast ett halft år.

Man kan således ännu icke vara alldeles säker att den halfårige är den siste."²⁶ Det fanns skäl för oron, men när den siste sonen föddes i aug. 1851 var Göran Wahlenberg död. Ett brev till Indebetou ger också en bild av den växande familjen: "Jag har en väldig skara af ungar ända till 10 som lefva, utom 3ne döda. Min hustru är ändock ovanligt frisk och rask efter så många strapatser till Tyskland men mina ökonomiska omständigheter äro knappa, någon uppfostran har jag icke råd att kosta på mina barn. En son har jag underhållit vid Trivial Scholan i Piteå men redan denne ende medtager halfva inkomsten af Pastoratet. Lyckligt- vis består 2/3 af flickor. Att flytta ner på landet vore kanske icke så rätt gjort då jag vet med mig själf att jag fyller bäst min plats på Torne Elf".

Om döttrarna heter det längre fram

i brevet, att de visserligen inte kan dansa och spela fortepiano men väl spinna, väva, stå för kök och fähus, vilket fadern anser "i vissa fall nyttigare för en qvinna att kunna, än mycket annat som hörer till nutidens moderna uppfostran".²⁷

²² A. a., 18.

²³ 26/4.

²⁴ 20/7 1835 Brev t. J. G. Agardh, LUB.

²⁵ Okt. 1840, UUB.

²⁶ 8/12 1849, UUB.

Från Elias Fries kom pengar vid flera tillfällen. Den 27 mars 1836 skriver t. ex. Laestadius: "Då jag med knappa inkomster med 10 personers hushåll äfven får taga emot alla resande, som för handelns eller andra affärers skull resa härigenom till och från Norrige, så har jag inga skäl att förakta M. H. Broders gåfva. Dock gör det mig ondt att bror nu skolat skicka penningar, som så väl kunnat behöfvas för eget hushåll."

Prästgården i Karesuando var inte stor, och enligt Samuli Paulaharju var Kengis prästgård "liten och svart som en rävlya".⁵⁶ Men gästfriheten var stor och många resande kan berätta om besök hos Laestadius framförallt under hans år i Karesuando, men endast en tysk konstförvant på vandring från Övertorneå till Hammerfest berättar något om hur det såg ut innanför väggarna i prästgården år 1847: "Den 22de August naade jeg Karesuando, en Landsby med 8 Bondgaarde og en Kirke. I Hr Provstens Hus fandt jeg den gjestvenskabeligst Modtagelse. Det er just ikke ansenligt Hus, men den sande Lykke bor derinde og en Familiefader som med Glaede virker fremad i det Kald, hvortil Naturen har bestämt ham. Det er Provst Laestadius, ogsaa bekjendt und Navnet 'den svenske Demoste- nes' til hvem jeg var anbefalet. Hr Laestadius hörer blandt de meget maerkelige Mend, jeg vil derfor med nogle ord omtale ham. Hr Laestadius er en stor Latiner og en udmerket Botaniker, fornemmelig meget nöie bekjendt med den lappiske Flora. Ved sin Flid gavner han videnskaben saare meget, likesom hans aedle Tankemaade og Hjaerteiver arbeider for Folkets Lykke. Jeg logerede i hans Studerekammer, hvor hans Biblio-

⁵³ 17/6, 13/9 1865, KVA.

⁵⁴ A. a. 50, 57.

⁵⁵ Brev t. J. Ångström 30/10 1856.

⁵⁶ Paulaharju, S., ödebygdsfolk (1966), 236.

tek, der mest bestod af botaniske Verker og hans plantesamling befandt sig. Herbariet laa, systematisk ordnet og inlagt i Traekpapir paa Hylder paa Vaeggen. I hans Kammer ser det meget simpelt ud, et maled Bord et skab og Traestole ere dets Meubler. Overhodet synes Hr. Laestadius at vaere en stor Fiend af Luxus, ikke desmindre fandt jeg som Gjaest i hans Hus Bekvemmelighed og hvad der fornødiges til et godt Liv."⁵⁷ Att hela familjen Laestadius skulle ha fått rum i det hus med två små bekvämliga rum som Zetterstedt talar om låter föga troligt. En engelsman som reste förbi Karesuando 1838 ger oss också en bild av dess prästgård: "Pastor Laestadius was away from home his wife, however, who was the only individual who spoke Swedish asked me to stay a short time and take some dinner before I moved on. The clergyman's house is the only one at the place but it is composed of so many buildings, and seemed to contain so many inmates, that it might be mistaken for a little village."⁵⁸

"14:o Kareswando Pastorat är ännu mindre än Juckasjerfvi och ytterst belägen emot ryska gränsen. Lapparne här tala ock finska och äro bättre upplyste och kunnige i sin christendom än i de öfrige, norra, socknarne. Pastor på stället, Lars Levi Laestadius, som väl känner Lappska språket, har dock mera användt sin tid och verksamhet på Botaniska forskningar än Lapparnes undervisning. Han vinner pris i lärda samfund och är mera att anse, såsom verklig Vettenskapsman, än egentlig prest. Hans vettenskapliga resor och undersökningar hafva derföre beredt honom Europeisk namnkunnighet."⁶⁵

Under sommarhalvåret, då större delen av församlingsborna följde renarna till Ishavskusten, torde dock under 1820- och 30-talen tid ha blivit över för botaniken. Vintermörkret i Karesuando, i någon mån skingrat av talgljus, gjorde herbariestudier besvärliga och åt sådana ägnade sig Laestadius först under sina sista år. Att driva vetenskaplig botanik i Karesuando var inte lätt. Det var av ekonomiska och andra skäl omöjligt för Laestadius att hålla sig à jour med litteraturen. Han gjorde sporadiska inköp, när han fick pengar över, och en del böcker fick han som gåvor, men i stor utsträckning gick upptäckter och nyheter honom förbi eller nådde Karesuando först, när de var flera år gamla. Brevkontakter var därför oerhört betydelsefulla.

Riskvilligt engelskt kapital hade 1825 satts in för brytning av kopparmalm vid Kåfjord, den sydligaste grenen av Alta- fjorden. Under ledning av engelsmannen J. R. Crowe och skotten H. D. Woodfall växte där upp en industri och ett samhälle som till en viss grad påverkade livsbetingelserna även på den svenska sidan. Flera svenskar och finnar sökte sig dit då- liga år och produkter från boskapsskötsel och renavel betalades bättre och fick jämnare avsättning.⁸⁴ Det framgår i olika sammanhang att Laestadius hade kontakt med engelsmännen i Kåfjord. Troligen tog de ibland på resor in i Karesuando prästgård. Resenärer från Nordnorge tog vintertid den vägen både när de skulle till Stockholm och till Christiania. Vid ett tillfälle tog Woodfall med sig paket till Wahlenberg,⁸⁵ vid ett annat säger sig Laestadius vara bjuden till Alten av bruksägaren.⁸⁶ Som vi skall se längre fram skrev Laestadius en tidnings- artikel om de sociala inrättningarna vid kopparverket och i augusti 1838 skriftade han 100 finsktalande konfirmander i Kåfjords nya kyrka.⁸⁷

I det här ovan citerade brevet till Fries från 1832 lämnar Laestadius även en bild av förhållandena i lappmarken detta år: "En gruflig Torrka och hetta har här varit i Sommar, så att äfven Lappmarken har fått oår för torrka, hvilket annars är ovanligt. I synnerhet har Norrbotten lidit, och man har på många ställen knappt fått igen utsädet. En allmän nöd har deraf blifvit följden, så att över 500 personer passerat förbi Karesuando till norrska Finmarken för att söka mat från Sjön. Der finns och i vinter så mycken fisk, att man får ösa Sillen med Håf och taga Torsken med Hand."

Men trots den skämtsamma tonen hade Laestadius haft en dyster vinter: "Min Hustru har varit sängliggande nästan hela vintern, och är ännu inte frisk. Mina Barn hafva varit plågade af messling, och den fula gästen bortryckte en den vackraste planta, som jag ägde, en liten gosse 2 år 8 månader, och denna förlust har gjort mig mer och mer led åt verlden och de naturliga plantorna: får jag icke bättre humör, så lär jag icke hafva tålamod att gå igenom dupletterna på länge, och Bror måste då äfven hafva tålamod att vänta på Lychnis Dorotheae eller affinis Vahl."¹²

Brevet blev inte avsänt i oktober. Enligt ett tillägg daterat 2 december känner sig Laestadius bättre. Kroppsrörelse i form av svettdrivande promenader plus sträng diet har gjort, att rodnaden minskat och tryckningarna över bröstet försvunnit. På sömn och aptit finns inget att an- märka men pessimismen fanns kvar och av någon anledning tror konvalescenten att sjukdomen skall bryta ut "med dubbel fart" mot våren.¹⁷ I ett brev, som han vid ungefär samma tid

¹⁶ Ett dylikt understöd erhöll t. ex. änkan efter pastor Grape i Enontekis.

¹⁷ I brev till P. F. Wahlberg 2 mars 1839 hade Laestadius bett denne köpa bl. a. Nordblad, Sundhetslärobok, dvs. Carl Nordblad, Sundhets-Lärobok för menige man (1823). I den ordineras en timmes gående varje dag för dem som har stillasittande arbete (och spansk fluga vid bröst- åkommor). I flera laestadiusbiografier anses promenaderna haft andra orsaker.

Så t. ex. Boreman-Dahlbäck, a. a. 117: "Han kom i tung väckelse, en svår själskris och botkamp. Syndaånger, samvetskval och döds- ångest plågade honom dag och natt. Tungsint och grubblande vandrade han oroligt omkring på kyrkkullen långa stunder dagligen mest i skymningen och sommartid helst om nätterna, så att en gångstig åratal efteråt visade hans vandring under den hårda botkampen. Många trodde, att hans förstånd hade rubbats och kallade honom på spe för Vandrarlasse.

skrev till Jens Vahl heter det: "Jag har varit dålig i mitt bröst hela hösten, och öfverlefer troligen icke denna vinter, hvarföre jag och slagit alla Botaniska funderingar ur hågen och vändt min håg till det, som ofvan efter är."

Även i brev till Sundevall redogör Laestadius för sin sjukdom. I december 1841 karakteriserar han sitt hälsotillstånd som tvivelaktigt och tror sig ha blivit angripen av lungsot.¹⁸ Diagnosen har han ställt själv "efter beskrifning i Läkareböcker". De föreskrifter som där gavs hade han följt. Diet, kroppsrörelse och spansk fluga på ryggen. Bekymmer för efterlevande har han även i detta brev. "Om Herr Professorn efter min död vill biträda den begäran, som jag bedt Prof. Wahlenberg göra om något årligt understöd af Vetenskapsacademien för mina Efterlefande barn, vore det väl."¹⁹

I början av följande år anser han sig fortfarande sväva mellan liv och död och ber Sundevall ordna, så att de efterlevande får ut arvodet för Fragmenter i lappska mythologien. Själv kan han inte hoppas få leva tills den blir tryckt. Men när han sedan beskriver sitt tillstånd verkar inte faran överhängande: "Jag har för närvarande ingen plåga, har god matlust, och styrka nog att predika och vandra ½ mil om dagen, hvilket jag måste göra för att befordra den svettning, som lindrat och fullkomligt häfvt tryckningen öfver bröstet samt borttagit den elaka rådnad, som i höst bildat sig på det högra kindbenet." Det som finns kvar av sjukdomen tycks vara "en tamp eller propp i halsgropen".²⁰

¹⁸ Petrus Laestadius dog av lungtuberkulos 6 aug. 1841. I oktoberbrevet till Wahlenberg säger sig Laestadius inte veta av vilken sjukdom brodern dött.

¹⁹ Alltså skrivet samma dag som brevet till Wahlenberg, 2/12 1841.

²⁰ 10/1 1842.

Till Wahlenberg skrev Laestadius i april 1842. Han hade då haft besök av doktor Wretholm²¹ från Haparanda. Denne hade efter undersökning konstaterat, att Laestadius' sjukdom var "en illa botad catharr, som ansatte bröstet". Nu tycktes Laestadius största bekymmer vara hur de frön han samlat 1841 skulle kunna sändas till Wahlenberg. Malm hade lovat ta med sig en fröpåse söderut, men lämnat den i Kengis och rest till mamsell Lindstedt i Jukkasjärvi. Nu hoppades Laestadius, att den i alla fall skulle komma i Wahlenbergs händer via doktor Wretholm och apotekare Östman.²² Han berättar också att han "i anseende till den vacklande hälsan" har planer på att ta upp ett nybygge under Kilpisjärvi "för att hafva något skjul för de efterlefvande". Dessa planer resulterade 1846 i Kummavuopio, Sveriges nordligaste gård belägen strax söder om 69 :e breddgraden vid Köngämäälven.²³ Enligt traditionen skulle Laestastadius ha byggt en fiskestuga däruppe för att få en tillflyktsort om han blev avsatt.²⁴ Något sådant föresvävade inte Laestadius 1842, Kummavuopio var tänkt som fru Brita Kajsas änkesäte.

Om alltså floran ger löften blir han svårmodig när han ger en bild av människor i sitt nya pastorat, där han har att vänta en kamp "med krögare, fyllhundar, skojare, lättingar, horbockar osv." Wahlenberg fick brevet den 20 april och skrev enligt en anteckning på detta ett tröstande svar. Han intresserade sig sina sista år mer för homeopati än för botanik. Thore Fries berättar, att Wahlenberg under sina sista dagar klagade över att läkarna gjorde honom till en fyllbult, då de ordinerat honom några droppar vin varje dag.³⁶

Som framgår av ett tidigare refererat brev till Fries började Laestadius planera för pastoralexamen redan 1834.³⁷ Han skrev samma dag ett brev till Wahlenberg. I det talar han inte om sina examensplaner. Först ett år senare nämner han dem och uppger, att han ämnar fara till Härnösand sommaren 1836.³⁸

Mycket kom emellan. 1836 föddes tvillingarna. Under 1837 företog Laestadius omfattande visitationsresor på uppdrag av konsistorium.³⁹ 1838 var året för deltagandet i Rechercheexpeditionen. 1839 dog sonen Levi. 1840 föddes en dotter under sommaren och 1841 och 1842 var ohälsa och rekonvalescens hinder.

På våren 1843 har han beslutat sig att avlägga examen "om hälsan står bi".⁴⁰ Han for till Härnösand i juli och stannade till jultiden.⁴¹ I september får Sundevall veta att Laestadius

³⁶ Brev t. N. J. Andersson 16/3 1851. KVA.

³⁷ 28/4 1834.

³⁸ 4/3 1835.

³⁹ Omtalade i brev t. Wahlenberg 25/4 1837. ⁴⁰ Brev t. C. J. Sundevall 20/4 1843.

⁴¹ I brev t. J. Ångström berättar Laestadius, att han for från Karesuando 16 juli. 2/7 1844 D 125, UUB.

150

finns i Härnösand i färd med "den fatala Pastoralexamen". I allmänhet avhandlar breven till Sundevall inte botanik, men denna gång noterar Laestadius, att han den 8 september i Bjertrå funnit Glyceria norvegica, ett gräs, som han sett i Ångermanland 1824, men som dåtidens botanister i Uppsala och Stockholm föraktade.⁴² I följande brev har han fått sin avhandling färdig och konstaterar: "Nästa lördag skall jag fram i Cathedern och schavottera d. v. s. den 7 Oct."⁴³

Den 16 december lämnade Laestadius Härnösand och reste som visitator genom Ångermanland, Medelpad, Jämtland och alla Sveriges lappmarker.⁵⁸ Enligt vad han själv berättar blev den korta vistelsen i Åsele en vändpunkt i hans liv. Här träf- fade han lappflickan Maria. "Hennes enfaldiga berättelse om sina vandringar och erfarenheter gjorde så djupt intryck på mitt hjerta, att det ljusnade äfven för mig; jag fick denna afton, som jag tillbragte i sällskap med Maria, känna en försmak af Himmelens glädje." — "Jag skall komma ihåg den fattiga Maria, så. länge jag lefver, och hoppas att jag träffar henne i en ljusare verld på andra sidan om grafven."⁵⁹

⁵⁷ K. Nissen återger protokollet i Lars Levi Laestadius naturforsker eller prest? 54 (1944).

⁵⁸ 12/3 1844.

⁵⁹ Ens ropandes röst, 32. Maria har identifierats med lappflickan Milla Clemensdotter från Föllinge. Wikmark, G., "Laestadius' Maria" identifierad. Slutlänken i en beviskedja. Från bygd och vildmark 1956, 56 ff. A. Sandewall anser, att Laestadius' släktingar i Sorsele — med vilka han haft kontakt under visitationsresan — haft betydelse för hans omvändelse. Lars Levi Laestadius och Sorseleläseriet. KÅ. 1950, 147 ff. Det var fråga om kusiner på mödernet och en hel väckelseriktning uppbars nästan helt av dem. Boreman skriver, att bröderna Laestadius "ej velat beröra släktskapen med de beryktade sorseleläsarna, som av många ansågs som sinnessjuka".

På återresa från Norge hösten 1837 kom Sven Lovén⁶⁵ den 20 okt. till Mauno och tog härbärge hos länsman E. U. Grape. Där fanns redan den ovan nämnde kateketen E. Kolström och senare anlände Laestadius och hans kollega i Muonioniska pastor Liljeblad. Länsman, tre präster och Loven begav sig den 22 utrustade med järnstänger och spadar på gravplundring till Markkina. Där stod Enontekis kyrka under åren 1661—1828. När den flyttades blev den gamla kyrkogården en fyndgruva för kraniologer. Bytet blev denna gång "tre goda Lappcranier, det första fanns med mössa och håret på och hos liket en kosa", har Lovén noterat i sin dagbok.⁶⁶

Om en liknande expedition något år senare berättar Laestadius själv i en tidningsartikel. Den gången var han vägvisare för några deltagare i Recherche-expeditionen:

Den 8 sept. klarnade åter luften, och Presidenten, som under de regnfulla dagarna mest hållit sig i sängen, blef åter så pass restituerad, att han kunde företaga en excursion till Enontekis, för att söka Lappskallar. Man bör anmärka, att det fordna Enontekis är en öde plats. Kyrkan är flyttad till Palojoensuu 5 mil nedanför på Ryska

⁶³ Förhandl. vid de skand. naturforskarnas 3:e möte i Stockholm 1842. 187, 193 (1843).

⁶⁴ Sid. 81.

⁶⁵ 1809—1895. Docent i Lund 1829. Intendent vid Riksmuseum 1841— 1892.

⁶⁶ Sven Lovén, Berättelse öfver en resa till Finnmarken och Spetsbergen 1836 och 1837. Del II, 81. Ms Lovén, KVA.

sidan. Endast Grafstället står kvar på Enontekis. Här fann Presi- denten Gaimard, Hrr Robert och Sundewall en stor skatt, kanske det bästa fynd de gjorde under hela resan, nemligen 2 tunnsäckar fulla med Lappskallar och menniskoben. Presidenten sjelf blef på slutet mycket ifrig att samla hvar enda benskärfva, som kom opp ur grafven. Doctor Sundewall fruktade endast, att vårt dödgräfvararbete kunde komma ut bland Lappallmogen, hälst vi hade tagit med oss en Dödgräfvare från Karesuando, som gräfvde upp grafvarne. Verkligen har också en nybyggare sedermera frågat mig, om det vore rätt att på sådant sätt plundra de dödas helgade grifter, men jag har tröstat dermed, att de ben, som nu togos ur Enontekis kyrko- gård, komma att ställas opp i samma ordning, som de varit växta i menniskokroppen, och det så, att hela benranglet blir ståndande uti granna rum, hvilket vill säga så mycket som en half uppståndelse men värre var det att komma ifrån saken helskinnad, då jag en gång lotsade några andra naturforskare till samma Enontekis kyrkogård⁶⁷ och dessa togo endast skallar, då sedermera en kärring, som fått nys om förhållandet, kom fram med den sadduceiska frågan, huru det nu skulle tillgå i de dödas uppståndelse, när hufvudet blef skildt flere hundrade mil ifrån kroppen.⁶⁸

Eftersom Laestadius själv berättar om sitt gravrov tycks den respektlösa inställningen till de dödas ben vid denna tid inte väckt någon större undran. På 1830-talet exploaterade ekonomidirektören Fröberg de väldiga massgravar som fanns runt Kalmar och blev en rik och aktad man. Han gjorde benmjöl av de tusentals danskar och svenskar som dräpts vid stormningar och utfall.⁶⁹

Han berättar vidare, att det är gott om "villrenar" i pastoratet och inbjuder professorn till Karesuando i det han lockar med renjakt och utflykter till ishavskusten.

I husförhörslängden 1816—1825 för Karesuando finns ett brevkoncept med ingressen "Högädle och Höglärde samt vit- berömde Herr Professor och Commendeur".⁷⁷ Det innehåller förfrågan om professorn vill köpa huden av en stor och vacker vildren "af de som kallas sarv eller Brun Rhen". Konceptet är inte undertecknat och det har uppgivits, att det skulle röra sig om ett brev från Laestadius till Sven Nilsson.⁷⁸ Originalet finns i Uppsala universitetsbibliotek, och adressaten är C. P. Thunberg. Det är länsman E. U. Grape, som vill sälja renhuden för 10 rdr.⁷⁹ För övrigt berättar ett senare brev att Thunberg köpte den och att han av länsmannen beställt "en vit stor uggla med några svarta fläckar".⁸⁰

Gaimard och Marmier steg inte i land enligt den senare. De åkte t. o. m. utför "L'Eyanpaikka" två gånger. Vi får inte veta något om den fatale greven, men Marmier beskriver styrmannen: En yngling med uttrycksfulla ögon i ett djärvt och manligt ansikte med blont hår, som svallade över axlarna, klädd i grön jacka och läderbyxor. Hans namn var lika romantiskt som hans yrke, Carl Regina.⁴² Dessförinnan har Marmier berättat om hela färden från Hammerfest och länge uppehållit sig vid en afton på fjället, då Laestadius med pipan tänd vid lägerelden berättade gamla lapska sägner om stalofolket för andäktigt lyssnande åhörare.⁴³ På de sista sidorna i reseberättelsens första del skildras hur expeditionsdeltagarna under slutetappen halkar omkring i regnblöt björkskog och i nattmörkret törnar emot trädstammar och grenar, och hur de hasar och ramlar utför branta bergshang. Så kommer det lyckliga slutet: "Mot midnatt fick vi se en väldig eld lysa i mörkret. Laestadius hade skyndat före och tänt ett bål, som likt ett fyrtorn skulle leda vår väg. Vi tog oss över Muonioälven med småbåtar och en stund senare kom värmen från en spis, anblicken av en säng och det vänliga mottagandet oss att glömma våra strapatser. Vi var i Karesuandos prästgård."⁴⁴

Om gästfriheten där och familjen Laestadius' hem får vi veta mer: "Det var inte lätt att härbärgera oss alla i den kalla och trånga bostaden. Men tack vare hans välvilja och hans hustrus energiska stökande lyckades det. Genom att sprida ut madrasser och halm överallt i huset gick det att ordna en sorts förläggning, som vi fann högst behaglig efter vår strapatsrika resa. . . . och inget porslin från Sévres, inga bestick av silver, har hos oss väckt sådana känslor som de grova lerkärlen och järngafflarna i Karesuando prästgård." ⁴⁵

⁴² Relation du voyage II 21 ff.

⁴³ Ibid., I 352—359.

⁴⁴ Ibid., 370.

⁴⁵ Ibid., II 7 f.

246

Marmier har inget att förtälja om utflykten till Markkina men väl om Laestadius' vikarie, lappmissionären Anders Fjellner. Denne enligt Marmier sjuklige, halvblinde, skallige och klene man fann man ensam vid en bok och en mugg mjölk.⁴⁶ Sven Loven, som träffade Fjellner i januari 1837, beskriver honom som temperamentsfull och alert och som en väldig björn- dödare.⁴⁷

Den 10 sept. på morgonen installerade sig fransmännen i de långsmala forsbåtar, som enligt Marmier blev deras fortskaffningsmedel de 30 milen till Matarengi. Där började landsväg och skjutskärror.

Även expeditionens geolog Eugené Robert har berättat om upplevelserna under fjällturen. Om hästar, som rullar utför branter, och om trötta fransmän, som i regn och kyla lägrade på renhudar och "med egna händer stekte stycken av renkött", medan Laestadius berättade om stalo, "ett forntidens jättesläkte, som plägade uppäta lapparna och deras barn". Gravplundringen skymtar diskret. "Vi foro förbi Enontekis, Lapplands forna huvudort, men som, sedan det blivit ryskt, helt och hål- let är övergivet och besökes nu endast för sin kyrkogård, varest de resande företaga frenologiska studier." Robert beskriver också den tidigare nämnda avskedsbalen i Hammerfest. Damerna i världens nordligaste stad hade varit elegant utstyrda efter franska moder. Biskopen i Tromsö och hans biskopinna hade

⁴⁶ Ibid., 5 f.

⁴⁷ Berättelse öfver en resa etc, I 90 f. Anders Fjellner 1795—1876. Laesta-

dius' biträde i ämbetet under 14 år, kyrkoherde i Sorsele 1842. Skald.

Jfr Wiklund, K. B., Lapparnas sång och poesi (1906). Laestadius tycks

inte ha fällt några hårda ord över sin medhjälpare trots dennes tempo-

rära ovanor. Enligt en yngre kollega skall Fjellner under sin tjänstgöring

längst i norr så kraftigt ha medicinerat med malörtsbrännvin, att han

fick delirium tremens. Edwall, K. J., Handl. rör. prestmötet i Hernösand

1877. Bil. 36 f. (1878).

247

deltagit. Valsandet hade pågått från åtta på kvällen till fem på morgonen.⁴⁸

Hans skildring av färden till Karesuando överensstämmer i stort med Laestadius'. Han har lagt på minnet att man "tillbragte aftonen — 30 aug. — med att äta och höra på Laestadii Lappska Stallohistorier". Han noterar de fåglar, som visade sig och att de flesta vadarna redan flyttat. Han gör inte så stort väsen av svår terräng och dåligt väder, men den 5 sept. var han glad, att "Laestadius trafvat före", tänt en eld och skickat båtar över älven.⁵¹

Dagarna i Karesuando ägnade Sundevall åt ornitologi och tycks särskilt ha studerat de svalor som ännu fanns kvar och frågat ut Laestadius om svalornas flyttningsvanor.⁵² Ännu var inte alla zoologer övertygade om att Linné hade fel, när han lokaliserade deras vinterhem till sjöbotten. När expeditionen drog vidare blev Sundevall i Kuttainen bjuden på det bröd, som i Karesuando 1838 var det dagliga. Den övre omogna delen av kornstrån torkades i rior och maldes. Enligt Sundevall påminde detta "mjöl" om torkad hästgödsel. Det bakades ut till stora tunna kakor, som hade en frän smak.⁵³ Den "fatale greven" uppmärksammades även av Sundevall, som konstaterar att greven behandlades ohövligt av Gaimard och att han lyckats få Regina till lots och övriga båtar måste följa efter.⁵⁴ I Muonioniska lärde han känna Emanuel Kolström, med vilken han tycks ha avtalat om insamlingar för Riksmuseums räk- ning.⁵⁵

Karlen inbillar sig vara något, därför att han kan rådbråka latin och känner till Lapplands mycket fattiga flora. Han uppträder nonchalant och talar i en spotsk ton; på ett sätt som illa stämmer överens med det ämbete han innehar är han högfärdig över sina kvalifikationer. Lika mycket som jag aktar och beundrar de vördnadsväckande präster, som jag tidigare talat om, lika frånstötande verkar på mig den falska värdigheten hos denne tölp ... Den trumpne värden försåg oss med halmbäddar, kornmjölskakor, en fisk från älven och rovor, och för att ytterligare stärka det dåliga intryck han gjort lät han oss dyrt betala vad vi fått."⁷⁵ Ett djupt intryck hade i varje fall Laestadius gjort på parisiskan. Herrskapet for söderut följande dag men madame fick tid att nyfiket undersöka karesuandobornas hem, bese kyrkan, som hon liknar vid en röd- målad lada, och finna att allt var kalt och trist.⁷⁶ Man undrar vad hon väntat sig av Karesuando, dess präst och prästgård.

Hon fick i Haparanda en säng med lakan och i den stannade hon 48 timmar.⁷⁷ Ingen annan tycks ha klagat över dåligt mot- tagande i Karesuando prästgård. När den tidigare nämnde Lavirer-Anders kom dit fick han som nämnts sova bland Laestadius böcker och växter — förmodligen även han på halm. Han fick mat, och när vädret blev dåligt, bjöd Laestadius honom stanna kvar. Någon betalning var det inte fråga om och då han ensam med sin kompass trampade vidare mot Tromsö, rustade prostinnan honom med matsäck och prosten skrev honom ett lejdebrev på lapska,⁷⁸

⁷⁵ Ibid., 277 f.

⁷⁶ Ibid., 280.

⁷⁷ Ibid., 319.

⁷⁸ Tromsö Tidende 1847 nr 87.

254

När han träffade M. A. Castrén sommaren 1838 berättade han för denne om sin "tillärnade lappska mythologie".¹⁰⁴ Lovens dagbok kan också citeras i detta sammanhang: "Laestadius är en utmärkt man och så äkta lappepräst som någon kan vara, lefver här i ringa villkor till stor förundran och 'Achselzücken' för norrmännen, hvilkas präster äro bättre lönta. Emellertid är han duglig på sin plats, förstår både lappska och finska och skyr ej att, såsom han t. ex. nu ämnade, gifva sig ut på förhörsresor i lappbyarna, då han i flera veckors tid lefver i pulk eller kåta . . . Hans kännedom om lapparnes seder, bruk och sagor är ovanlig, och stor skada vore det, om de skulle gå förlorade utan att bli allmängjorda. Han berättade mycket därom, flera sagor, samt underrättade mig, att lapparne fordom bott i jordhålor, af hvilka ännu märken finnas i södra lappmarkerna . . ."¹⁰⁵ Laestadius var

¹⁰² "Jag har aldrig gjort mythologien till hufvud studium. Som Barn har jag hört åtskilligt hörande till den Lappska, och som student har jag gjort utdrag af Leem. Jag skulle troligen icke hafva så snart kommit mig före, att skrifva dessa "Fragmenter", derest icke några Ledamöter af den så kallade Franska vetenskapliga Expeditionen hade uppmanat mig dertil." a. a. 36. Knud Leem 1697—1774, norsk präst, lappmissionär, språkman.

¹⁰³ 30/3 1830.

¹⁰⁴ Joukohainen XIV. 28.

¹⁰⁵ Berättelse över en resa etc, 1.9

alltså inte oförberedd, när han började att skriva, men sjukdom och pastoralexamen gjorde att arbetet blev färdigt först 1845. Det blev författaren en svår besvikelse att inte få se det tryckt. Gaimard betalade 100 rdr bco för den del Laestadius sänt 1842.¹⁰⁶

¹⁰⁶ Laestadius t. Sundevall aug.—sept. 1843.

¹⁰⁷ Laestadius t. Sundevall 12/3 1844.

¹⁰⁸ T. Sundevall fr. P. Gaimard 9/4 1843, KVA.

¹⁰⁹ T. Sundevall fr. P. Gaimard 9/8 1845.

¹¹⁰ Brev fr. Laestadius t. Sundevall 16/7 1845. Fabian Wrede 1802—1893 deltog 1845 i den rysk-svenska gradmätningen, vilket var anledningen till att han i juli det året befann sig i Muonioniska.

¹¹¹ 28/6.

¹¹² 2/12 1851.

¹¹³ Odat. skrivelse bifogad växtpaketen t. Zetterstedt.

Han nämner inte något om sin sjukdom och har tydligen angivit fel årtal. Enligt brev till Marklin var han sjuk 1833. Då hade en nervfeber bragt honom och hans husfolk nära gravens brädd^{13 och när Petrus Laestadius den 3 mars 1833 visiterade Karesuando förmäler protokollet att kyrkoherden av sjukdom var förhindrad att närvara i kyrkan. I de brev han 1833 skrev till Wahlberg, Sven Nilsson och Sundevall nämner dock Laestadius ingenting om sjukdom.}

Om den ohälsa, som drabbade Laestadius 1841 berättar han däremot mycket utförligt i sina brev. Den tycks ha börjat sommaren 1840 med symptom, som tydde på skörbjugg. "Väderleken har i sommar . . . varit ganska regnig i synnerhet i Juni och Juli med nästan beständig ostlig och nordostlig vind; hvaraf Symptomer af Skörbjugg yppade sig bland nybyggare härstädes och äfven jag var en tid af Sommaren deraf besvärad."

Ett tidigare citerat brev den 14 januari 1841 handlar om Loca parallela men också om den mörka och ruskiga väderleken och om att Karesuandos mark mitt i vintern ligger nästan utan tjäle.

Redan hafwa flere av Koutokeinos Lapp-Nybyggare nödgats

272

flytta bort till andra trakter för wedbrist, och likwäl mindes wår lots, att man ännu i hans barndom kunde i trakten af Koutokeino finna ämne till brädtak på Lapparnes bodar, af de få Tallar, som då funnos qwar."⁷

Rester av tallskog på platser, där den senare försvunnit, hade uppmärksammats långt tidigare. Ekonomie direktören Anders Hellant⁸ i Torneå rapporterar 1748 till Vetenskapsakademien om liknande fynd. Han hade hört, att fiskare vid notdragning i sjöar högt ovanför barrskogsgränsen i sina redskap utom fisk fått tallrötter, som var "orutnade samt ännu ganska feta".

Den 4 febr. 1861 — ett par veckor före sin död — dikterade Laestadius ett brev till Peter Wieselgren. Bruten av sjukdom hoppades han snart få dö, men dessförinnan vill han besvara domprostens senaste brev. "Min högt ärade Broder nämner i sitt bref, att jag bör fullborda min sjelfbiografi, på det att Bror må kunna intaga den i sitt biografiska lexikon, men det hufvudsakligaste deraf är redan intagit uti Ens ropandes röst i öknen, hvilken Bror har läst och vet således det hufvudsakligaste af mina lefnadsomständigheter.¹⁹

^{I ett par årgångar (1852, 1853) av den tidskrift med ovanstående namn, vilken Laestadius gav ut 1852—54, publicerade han en fortlöpande skildring rubricerad "Om första anledningen till}

15 A. a. 183. Rothof blev kontingentborgare i Härnösand och dog som stadsfiskal i Sundsvall.

16 Norrbottens län. Malmfälten 815 f. Bergmästarämb:s i n. distr. ark., Luleå.

17 Ibid. Underdånig berättelse 559 ff.

18 Ens ropandes röst, 7.

19 Kyrkohistorisk årsskrift 1946, 302.

väckelserna i Torneå lappmark". Den har närmast karaktären av propaganda- och uppbyggelseskrift med självbiografiska inslag. Väckaren och förkunnaren biktar sina synder och vill visa en väg ut ur fördömelsen. Han skyr inte avslöjanden som givit psykologer anledning att konstatera masturbation och känna vittring av tidelag. Som historisk källa är självbiografin inte alltid pålitlig. Författaren kontrollerade inte årtal och detaljer, säkerligen därför att han ansåg dem sakna betydelse i detta sammanhang. Uppgifterna i självbiografin från gymnasietiden och åren i Uppsala är ytterst sparsamma och botaniken vidrörs endast i förbigående.

LARS LEVI LAESTADIUS dog efter flera månaders plåg- sam sjukdom klockan sju på morgonen den 21 februari 1861. Som en rätt linnean gick han bort, när naturen låg i vinterdvala, när kölden låg tung över dalarna längs Torne och Muonio älvar. Den 18 mars 1861 skrev Carl Bergman till sin bror Wilhelm: "Du har af tidningarna sett, att Prosten Laestadius afträdt från skådebanan jag läste det bref hvari Lorentz genom sin hemmavarande syster underrättades om sin Pappas död; hon sade att han dött med glädje och haft mycket att säga, men kunnat föga tala. Uti ett några veckor förut erhållet egenhändigt bref hade Prosten sagt det var sista gången han skref till Lorentz och bjudit honom sitt farväl."³¹

³¹

280