Lagligt förvärv av egendom, framför allt av äganderätt till jord. I denna betydelse förekommer uttrycket laga fång såväl i medeltida rättsböcker som i 1734 års lag.

Som motsats till laga fång uppställes intaga (intäkt), d.v.s. egenmäktig inhägnande eller annan olovlig tillägnelse av annans mark.

I rättssystemet indelas de olika laga fången i:

1. Originära (förvärv av nytillkomna eller herrelösa föremål, enligt vedertagen rättsuppfattning även vissa fall av sammanfogande, accession.
2. Exstinktiva (förvärv av annans föremål) utan sammanhang med eller beroende av förutvarande äganderätt.
3. Derivativa (förvärv medelst härledning från förutvarande äganderätt).

Till sist nämnda grupp höra alla i jordabalken 1:1 uppräknade laga fång: Arv, skifte (byte), köp, testamente och gåva.

Juridisk

1. Förvärv av äganderätt till fastighet genom fortsatt oklandrad besittning under viss längre tid.
2. Jordegendomens lagenliga vidmakthållande och vårdande.

Skyldighet härtill har i äldre svensk rätt ålegat icke blott brukare av annans jord utan även skattebonde. Först genom kunglig förordning den 21 februari 1789 erhöll skattebonden samma självständiga förfoganderätt över sin egendom, som tidigare var tillerkänd frälsemän med avseende på frälsejord.

Därefter har skyldigheten att väl hävda jorden samt vårda och underhålla byggnader m.m. ansetts endast kunna åläggas nyttjanderättshavare (åbo, boställshavare, arrendator m.fl.)

Särskild uppmärksamhet har på senare tid även ägnats av skogarna i riket, och genom en omfattande skogslagstiftning, framför allt 1923 års skogsvårdslag, har även enskilda ägares förfogande över sina skogar ganska strängt reglerats.

Laga stånd, juridisk

Då vid lagfart enligt äldre rätt lagfartstiden tilländalupit, utan att börds- eller annat lösningsanspråk framställts, sade man att fånget var lagståndet eller att laga stånd åkommit.

Inskrivning av fastighetsförvärv i domstols protokoll. Den nu gällande svenska rättens lagfart härstammar från de offentlighetsåtgärder vid fastighetsköp, som redan i de äldsta rättsböckerna voro föreskrivna. 1734 års lag påbjöd ett lagfartsförfarande, som bestod av (i regel) tre uppbud å häradsting eller rådstuga samt därpå, sedan bördsanspråk avvaktats, utfärdande av fastebrev. Den nuvarande svenska lagfartsinstitutet är genom kunglig förordning den 16 juni 1875 reglerat på väsentligen följande sätt. Varje förvärv av äganderätt till fast egendom (även fideikommiss) skall lagfaras.

Ägaren skall inom viss tid efter sitt förvärv söka lagfart hos underrätt och därvid uppvisa sin fångeshandling samt styrka, att jämväl fångesmannen behörigen åtkommit egendomen och själv vunnit lagfart. I vissa fall skall därjämte stämpelavgift erläggas.

Företes ej behörig fångeshandling, skall ansökningen om lagfart avslås.

Underlåtenhet att styrka fångesmannens åtkomst eller lagfart föranleder däremot, att ansökningen förklaras vilande d.v.s. kan sedermera, efter det att bristen avhjälpts, fullföljas med bibehållen tidsprioritet från ansökningens dag.

Så snart förutsättningarna för lagfart uppfyllts, beslutar rätten att meddela (bevilja) lagfart och inskriva detta i lagfartsprotokollet, varjämte anteckning göres i fastighetsboken, och ett särskilt bevis (lagfartsbevis) utfärdas.

Ett av huvudsyftena med lagfart är offentlighet i det förhållanden, som röra äganderätt till fastigheter;

Ett annat är att bereda fastighetsägaren större trygghet (särskilt gentemot andra, som härleda anspråk på fastigheten från samma fångesman).

Emellertid tryggar lagfart ingalunda fullständigt mot främmande anspråk; tvärtemot heter det, att "utan hinder för lagfart må talan å fång lagligen prövas".

Först tjuguårig hävd utesluter sådan talan.

Däremot har det "införande i grundboken", som i främmande, särskilt tyska, rättsystem motsvara svensk lagfart, mera vittgående verkningar i fråga om uteslutande av andras emot grundbokens innehåll stridande rättigheter.

Frälseränta betraktas rättsligen som fast egendom, och förvärv därav skall alltså lagfaras.