Enontekiön Sanomat den 5 december 2006, N:O 46 (Fritt översatt till svenska).
När Kultimaa var inkallad för militärtjänstgöring i Koikara blev han kommenderd till i Äänisens nordliga varande Karhumäki. Där verkade han som militärpolis. Han hade bl.a. till uppgift att kolla allas legitimation där så att det ej hade kommit ryska spioner eller dresetörer blandade sig med övrig befolkningen där.
En gång under Kultimaas tjänstgöring hade en del soldater olovligen avvikit från förläggningen för att träffa en del fruntimmer i närheten. När patrullen kom dit där dom befann sig försökte några av beväringarna gömma sig under sängarna. De drogs fram och skickades till buren. Vidare hade befälen en gång gått för att festa på lottornas hotell (inkvartering). Det blev bråk där sinsemellan befälen och Kultimaas polispatrull blev larmad till platsen. Officerarna hade pistoler i händerna och vi batonger. Vi slog med batongerna pistolerna från deras händer och avväpnade dem och kunde därefter omhändertaga dessa.
Senare blev Kultimas kompani förflyttad till Seisjärvi. Kultimaa tjänstgjorde i första divisionens Erp-14. I samma division var även Enontekiöbon Asle Kotavuopio, från Leppäjärvi var Valde Kelottijärvi och från Songamuotka, Veikko Kuru. I Seisjärvi var det lugnt. Ryssarna var på sjöns andra sida och sammandrappningar förekom ej då. Permission var det dock svårt att få. Han lyckades dock få 18 dagars permis under våren år 1944. Under Kultimaas bortavaro började ryssarnas storoffensiv. De slog igenom i Kannaksen befästningar i början av juni.
Kultimaas kompani förflyttades igen med tåg till Vipuri och vidare till Leipäsuolle. När de anlände dit fanns det 48 stycken ryska plan som cirklade runt deras tåg. De gick till attack, sköt och släppte bomber mot tåget. En stor del av åsnorna och hästarna som befann sig ombord blev dödade. Männen hann dock kasta sig av tåget och söka skydd i skogen intill. Därefter var det sammanstötningar då och då. Koktrossen fungerade inte alltid och de kunde gå en vecka innan de fick äta lagad mat. Vanikkaa (?) var det som livnärde oss då (nödproviant).
I Kannas blev det hårda strider. Ryssarna kom i fyrdubbla led mot oss genom öppna fält. Vi öppnade eld mot dem. I början var det svårt att skjuta mot en annan människa, berättar Kultimaa, men man vande sig. I Leipäsuolla försökte vi hålla ryssarna tillbaka så att andra delar av divisionen kunde omgruppera sig. Finnarna klarade också att slå ut en stor del av ryssarnas tanks.
Kultimaa kommer ihåg då en rysk tank körde på en mina när den färdaes fram mot oss på en smal skogsväg. Ena bandet slets av och pansarvärns män sprang fram och satte en laddning in i tankens kanonrör.
Man såg döden i vitögat
Vilho Kultimaas kompani drog sig tillbaka till Karisalmi. Där tappade Kultimaa hörseln på sin vänstra öra på grund av luftbombningarna. En dag fick Kultimaa till uppgift att forsla en sårad översergeant till fältsjukhuset. När de var på väg dit så smällde det en granat bredvid dem och som dödade översergeanten. Kultimaa själv kom undan med skråmor. På återvägen briserade återigen en granat som sårade Kultimaa och hans kamrat. Den sårade kuttasbon blev förd för vård i Haminas lasarett. Där tog de bl.a. bort en granat skärva från ögongloben. När han hade varit där i några dagar var det dags att åter söka sig till stridszonen.
Kultimaa och äldre folk från reserven blev med lastbilar forslade till Ihantala. Nära stridslinjen blev lastbilen beskjuten som de färdades i. Några från reserven blev sårade och två av dem dog på platsen. De som blev kvar fortsatte till fots och fick en undersergenat som vägvisare till närmaste stridande kompani. Plötsligt föll undersergeanten död till marken. Kultimaa kan inte säga vad som förorsakade undersergeantens död. I hans bröst syntes blott ett litet hål.
I Ihantala stred de i skyttegravarna. Stridsystlingar var det då och då. Kultimaas trupp sökte skydd under en klippa i närheten. De var nog ganska nära oss ryssarna ibland. Några möjligheter till reträtt fanns ej. Om de hade kommit framåt så hade det varit slut med oss. Men våra pansarvagnar höll ryssarna tillbaka så de förmådde inte komma sig framåt.
Kultimaa var i Ihantala från slutet av juni till september. I början av september kom det besked om att det slutits eldupphör avtal och stridshandlingarna och därmed även kriget tog slut. De var då det ropades från den ryska sidan att "kom till oss och få vodka och tobak" och en man gick också över dit. Han hade blivit bjuden på vodka och tobak och kom helskinnad tillbaka. Inte var ryssarna mera fientliga mot oss då stridsaktiviteten hade tagit slut.
Till efterkrigets göromål hörde att frakta stövlar och desarmera bomber
Strax efter fredslutet började tillbaka dragningen av våra trupper. Kultimaas trupp drog sig tillbaka som eftertrupp. Första dagen avverkades 5 km och den nästföljande 30 km. På cyklar färdandes ryssar försökte påskynda oss på vår vandring, men de följde den i förväg gjorda färdsplanen. "Det var bittert att lämna Sortavola stad bakom oss och i ryssarnas händer", säger Kultimaa. När soldaterna kom tillbaka till finska gränsen hemförlovades de äldre delen av reserverna och de yngre förflyttades till JR 6.
Kultimaa kommenderades till Turku där han fick som uppgift att frakta med häst stövlar till järnvägstationen tillsammans med en kamrat. Två av fraktmännen sålde stövlar åt civila. När detta uppdagades hamnade de inför krigsrätt och dömdes till 6 månaders tukthus vardera.
Senare förflyttades Kultimaa till Kemimaahan Lautiosaareen, där hans uppgift blev att desarmera tyska bomber. Kultimaa hemförlovades den 1 augusti 1945 efter att ha tjänstgjort i Finlands arme över två år.
Fakta från tidningen Land nr 10, 2 mars 2007
80 000 finländare omkom under kriget
Vad: Finska vinterkriget
När: 30 november 1939-mars 1940.
Vilka: Sovjetunionen anföll Finland.
Varför: Finland vägrade att gå med på bland annat Stalins olika krav om gränsförändring.
Kampen: Stalin, som fått handlingsutrymme efter den överraskande fredspakten med Hitler-Tyskland, räknade med en enkel affär. Men de vintertränade finska föbanden bjöd på hårt motstånd.
Resultatet: Finland tvingades acceptera de håda fedsvillkoren som innebar stora landsavträdelser.
Vad: Fortsättningskriget.
När: 1941-juni 1944.
Vilka: Tyskland, Sovjetunionen och Finland.
Varför: Finland gick i praktiken i allians med tyskarna för att återta förlorade områden och eventuellt erövra nytt territorium.
Kampen: 1944 krävde Sovjetunionen en finsk kapitulation efter att Viborg fallit (det var i det slaget som Ingelas pappa deltog).
Freden: Slöts i september och byggdes på avtalet från 1940 plus finskt krigsskadestånd.
Totala förluster: Finland förlorade cirka 80 000 man under krigsåren och 200 000 sårades. 70 000 barn skickades till andra nordiska länder, framförallt till Sverige. Under hösten 1944 var en halv miljoner människor i Finland hemlösa.
Aktuellt: Ingela Hjulfors Bergs film, Pappa kom hem, som ska visas på Umeå internationella filmfestival hösten 2007
Länkar till ämnet:
Finska Vinterkriget och fortsättningskriget
Finska fortsättningskriget - Wikipedia, den fria encyklopedin
Svenskspråkiga trupper under fortsättningskriget
Säkkijärven polkka, ryska radiostyrda minor och Viborg