Karta ur boken NORRLAND Natur, befolkning och näringar, utgiven av Geografiska förbundet och Industriens utredningsinstitut, beräknat under åren 1925-1940. Tryckt i Stockholm 1942.
av professor Bertil Boëthius
Inledande synpunkter. Arkeologiens vittnesbörd.
Så långt vi kunna se tillbaka har Norrland i vissa avseenden varit ett typiskt överskottsland. Tack vare viddernas storlek och befolkningens gleshet kunde också de ännu primitivare extensiva näringar, som i fångstens växlande former ursprungligen varit bebyggelsens förutsättning, långt fram i tiden bevara sin betydelse både för bygden och för landet i dess helhet.
Sammansälla vi de notiser som kunna samlas om fångsten i äldre tid framträder ett verkligt utmarksbruk, alldeles likartat med det mera ingående studerade ärjemarkssbruket (ödemarks) på den finska sidan. Från bygderna skattades regelbundet viddernas överflöd på villebråd och fisk. Denna primitiva näringsorganisation kan sägas bestå så länge som utmarksfärderna ingå i årscykeln av hemmansägarens arbete. Ett av de tidigaste vittnesbörden om utnyttjande av de norrländska viddernas rikedomar äro de berömda hällristningarna i Ångermanland, Jämtland och Härjedalen. Det är magiska bilder, främst av storvilt, vildren och älg. Syftet med dessa ristningar var att göra fångsten lyckosam. Därför anträffas de i ödemarken där villebrådet höll till, fjärran från boplatserna.
Stenålderns äldsta fångstfolk kunna vi eljest följa i en bebyggelse som var bunden till kusten och spred sig upp efter vattendragen till sjöarna inne i landet. Dessa fångstmän företrädde en särpräglad norrländskt kultur, karakteriserad främst av materialet i deras stenredskap, skiffern. Det största slutna fyndet av skånska flintyxor i vårt land härrör från Skellefteå i Västerbotten. Flytta vi oss framåt till Birkas storhetstid, alltså till 800- och 900-talen, finna vi Norrland inlemmat i en stor handelsorganisation som omspände de bottniska kusterna.
Från dessa skymtande bilder av de äldsta norrländska fångsten övergå vi till den tid då de skrivna källorna ge oss säkrare vittnesbörd. Huvudnäringen var den naturbundna extensiva boskapsskötseln, baseras på slåtter av självväxande marker spridda över skogen och sommarbetning oftast med hjälp av fäbodar. Djurfångst, jakt och fiske i skiftande former förblevo vid sidan därav en viktig, kanske ofta en lika viktig näring.
Fångsten, hetsen och skyttet
Den kulturhistoriska och topografiska litteraturen ger oss numera i förening med museernas samlingar en åskådlig bild av allt det sinnrika, av intim förtrogenhet med naturen präglad kunnande som utformat de växlande typerna av gropar, gårdar, stockar, flakar, bås, nät, snaror, saxar, gillrade skjutvapen ("självskjut") och förgiftade beten. När skyttet blev mera utvecklat tillkommo de långvariga förföljelse jakterna med bössa och hund vilka likadeles fortsattes tills villebrådet uttröttades. Det norrländska skyttet måste från början ha bestått av smygjakt i olika former. Efter storviltet har man väl alltid smugit med pil och båge. För skyttet på fågel och ekorre bibehölls ända fram på 1700-talet armborstet med trubbiga pilar. Detta jaktvapen hade en dubbelt företräde, att skottet intet kostade och att skinnet ej skadades.
Markägarrätten och den oskiftade skogen
Om man granskar den gemenskap som bestod i historisk tid framstår den snarast som summan av de regler vilka blivit nödvändiga, då ett obegränsat ingenmans land övergått till klart begränsad, ofta ganska otillräckligt samfälld egendom för byn. Särskilt beaktansvärt, ej minst i Norrland där den kända nybebyggelsen uppkommit genom enstaka gårdar, är att den längst drivna samfälligheten oftast visar sig vara sekundär, ha uppkommit genom de naturliga gränserna för möjligheten att dela en gård mellan arvingar om att alla skulle ha del i alla dess nyttigheter. Marken nyttjades samfällt men jakten och fångst bedrevs individuellt eller i fritt bildade lag för enskild räkning.
Övrig jaktlagstiftning
Enligt jaktstadgarna från 1647 och 1664 är högviltsjakten förbehållen kungen och adeln. Blott i skogslandskapen, i Dalsland, Värmland, Dalarna, Norrland och Finland, fick allmogen slå och fånga högdjur. Men 1664 har lagstiftningen blivit ännu ofördelaktigare för de ofrälse. Dessa äro nu i allt väsentligt avstängda från annan jakt och djurfångst än rovdjurs dödandet och i norra skogslandskapen älg dödandet. Förbudet mot bössa och båge har utökats med förbud också mot giller, nät och fällor. Om rätten att snara till husbehov är ej längre tal. Endast ett undantag göres. De som bor i skärgårdarna och "annorstädes" få fånga sjöfåglar med nät och skjuta dem som om våren komma i stor myckenhet "utanefter", d. v. s. i kustbandet. Undantaget för älgjakten, sjöfågelfångsten med nät och sjöfågelskytte vid vårsträcket komma ju norrlandsbefolkningen till godo. Det är karaktäriskt hur lagstiftarens uppmärksamhet var inriktad på de mera tätbefolkade syd- och mellansvenska förhållanden och ej till Norrlands inlands (speciellt Torne lappmarks) näringsutövning. I praktiken betydde detta dock föga. Ty ingen synes ha fallit på den verklighetsfrämmande idén att tillämpa förbuden på den norrländska fångsten och jakten.
Det återstår att nämna en speciell lagstiftning för Norrland, nämligen förbudet den 16 mars 1681 att jaga älgar med hundar, skida och bössa. Det har en lång förhistoria. Av jaktbestämmelserna i 1647 års jaktstadga framgår det att man hellre tillät allmogen att snara än att skjuta småvilt. Denna specialbestämmelse är ett av vittnesbörden om att fångsten ansågs mindre skadlig för villebrådsstammen än hets och jakt, tydligen därför att den ej på samma sätt oroade djuren och ej drev dem bort från deras visten.
I 1734 årslag har jaktstadgans lista på fredlösa skadedjur utökats med bävern. Om motivet upplyser lagkommissionens protokoll (27/6 1693) endast att det "synes gott". Är detta måhända orsaken till att bävern dömdes till fredlöshet den gamla vanföreställningen att han skulle vara "en väldig fiskdödare". Men ur norrlandssynpunkt fanns en annan och mera legitim anledning på fiendskap mot bävern. Hans dämningar gjorde ofta avsevärd skada på de dyrbara slåtterängarna. Det verkliga skälet till bäverns olyckliga öde i vårt land har dock icke varit den skada han gjort utan den nytta man dragit av honom. Fornfynden från Birka visa att bäverskinnen varit högt uppskattade där. Köttet ansågs läckert. Till följd av sina lätt synliga byggnader var bävern mer än annat djur dömd till undergång vid hänsynslös förföljning. Under 1870-talet utrotades han fullständigt.
Vildren och älg
Tar man åter hänsyn till försörjningen under primitiva fångstkulturen tillkommer utan tvekan i första rummet vildrenen. Vildrenen har i forna tider uppehållit sig både på fjällen och i skogarna. Av alla Sveriges jaktbara djur var vildrenen det som gav det rikligaste och regelbundnast påräkneliga bytet. Hans vana att samlas i stora flockar gjorde masslakt möjligt. Gårdarna och groparna voro de viktigaste fångstmedlen för vildren. Renhjordarna drevos stundom mellan milsvida fångstarmar in i gårdar. En ensam jägare kunde ej påräkna att få nedlägga alltför många djur ur vildrenflocken. Ibland sattes också snaror i stigarna som renarna hade upptrampat. Vildrenen utrotades till en del med jakt och återstående stammen införlivades till den växande tamrenskötsel i slutet av 1800-talet.
Under första hälften av 1800-talet fanns ingen fast älgstam i övre Norrland och i de sydligare landskapen var älgen allvarligt hotad. Till glädjande händelserna i övre Norrlands jakthistoria hör dess återinvandring i slutet av 1800-talet ända upp till Torne lappmark.
Strandägarrätt och regalrätt
Skulle man genetiskt skildra norrlandsbebyggelsens uppkomst vore det säkerligen riktigast att börja med fisket. Detta har väl alltid erbjudit en säkrare påräknelig, mindre av tillfälligheter beroende avkastning än djurfångst och jakt. Särskilt lek- och vandringsfisken kan bli föremål för en massfångst som gör fisket till ett ekonomiskt viktig led i en förrådshushållning. De stora periodiska fiskena måste ha börjat utnyttjas långt innan bygden hunnit sprida sig till vattendragen ute på vidderna. Många fisken innehades därför helt eller delvis av andra än strandägarna och fiskeplatserna voro ofta självständiga lägenheter då forskningens ljus börjar falla över Norrlands historia. Pergamentsbreven berätta om gåvor av laxfisken och andelar i laxfisken till kyrkan och fromma stiftelser under medeltiden. Om de avlägsna träskfiskena ute på vidderna och de årliga fiskefärderna till dem blir det tal om längre fram, likaså om kustfiskena.
Enligt den svenska bonderätten ägde den vatten som ägde strand. Hälsingelagen ger klart och otvetydigt uttryck åt denna princip. Landslagen intog samma ståndpunkt som Hälsingelagen. Under 1800-talets förra hälft började Domstolarna underkänna kronans regalrätt till fisken utanför enskild strand. Konsekvenserna härav drogs genom kungliga brevet den 22 mars 1850 enligt vilken kronan skulle avhända sig de mindre fiskena. Dessa ha sedan i stor utsträckning förenats med närbelägna hemman och byar.
Träskfisket och hemfisket
I träskfiskena möta vi liksom i de norrbottniska flakalanden, ärjemarkskulturen i dess mest utpräglade form ganska långt in i historisk tid. I regel var det hemmansägare i de översta, upp mot Lappmarken belägna byarna, som begagnade fisket i sjöarna långt borta på allmänningen. I Torneå lappmark spelade ärjemarksfisket en stor roll för bebyggelse av älvdalarna. I Västerbotten har också hemfisket gjorts till föremål för ingående undersökningar. Kronan uppbar här särskild skatt också av "hemträsken" ända till Karl IX:s tid, då den särskilda fiskeskatten avskaffades och hemmanskatten i stället höjdes.
Genom 1766 års fiskestadga lagfästes huvudprincipen, som fastslagits i 1545 års kungliga brev, nämligen att strandägaren icke skulle lida någon intrång på sina rätta ägor och att de fick anlägga fiskebodar vid sina träsk som de hade fiskerättigheter till.