Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala /
 

Kareler (F. karjalaiset), den östligare af de
två hufvudstammar, som bilda den i Finland
och närgränsande trakter af Ryssland bosatta
s. k. vestfinska folkgruppen. Namnets finska form,
karjalaiset, betyder "herdefolket", ett betecknande
namn för östfinnarna, som förnämligast idka
boskapsskötsel och svedjebruk, medan deras lugnare
vestra grannar Jamerna, Hämäläiset (tavasterna) redan
tidigare idkade ett mera ordnadt åkerbruk. Under hedna
tiden var trakten kring Vuoksen-elfvens utflöde i
Ladoga karelernas stamort.

De kämpade i Novgorodernas
led emot svenskarna, när desse i slutet af 13:de
och början af 14:de årh. ville utbreda sitt välde
och den romersk-katolska läran till Karelen. Redan
tidigt hade nämligen karelerna blifvit döpte till den
grekisk-katolska läran. Detta bevisas bl. a. deraf
att flere benämningar på kristna begrepp lånats från
de slaviska språken.

Genom fredsslutet i Nöteborg,
1323, skildes karelerna i två grupper. Svenskarna
fingo väldet öfver de tre häradena Äyräpää,
Jääskis och Savo samt befäste der den påfliga läran,
ryssarna behöllo samt stadgade sitt öfvervälde och den
grekisk-katolska läran bland de öfrige karelerna. I
arbetet för kulturens utbredande till Finlands inre
trakter har en vigtig rol spelats af den i svedjebruk
skickliga karelska stam, som kallades Savolaiset
(savolaksare) och ursprungligen bodde vester om insjön
Saima. Under Gustaf Vasas tid nedsatte savolaksare sig
såsom kolonister såväl i norra Tavastland och de inre
delarna af Österbotten som i n. v., nämligen i norra
delen af nuv. Savolaks och i Kajana-trakten.

Då svenska regeringen efter freden i Stolbova (1617)
ville till lutherska läran omvända karelerna i
Keksholms län, som Ryssland afträdt åt Sverige,
lemnade en stor del af desse sina boningsplatser
och flyttade till guvernementen Tver och Jaroslav i det inre
af Ryssland, der deras språk bevarat sig ända till
våra dagar, men i en ålderdomlig form. Savolaksarna
intogo, isynnerhet under kriget 1656–58, utvandrarnas
förra boningsplatser och utbredde sig åt öster,
så att numera blott en ganska liten del af Finland
bebos af egentlige kareler, hvilka troget bevarat
sin grekisk-katolska bekännelse. Under loppet af
17:de årh. flyttade en del savolaksare, på svenska
regeringens uppmaning, öfver till Sveriges och
Norges gränsmarker, till Värmland, der deras
skicklighet i svedjebruk bidragit till dessa
trakters uppodlande, och der de först på senare
tider sammansmält med de omgifvande folkelementen.
– Nu innehar den östfinska stammen hela den del af
Finland, som ligger öster om en linie dragen från
Fredrikshamn till Ny Karleby; men den företrädesvis
karelska delen af denna stam bor nästan uteslutande
i Ryssland utmed Finlands östgräns ända från södra
delarna af guvern. Archangelsk till Ladogas norra
stränder.

Äfven de vestra och södra stränderna af
detta innanhaf bebos af kareler, ehuru der icke
alla utprägladt karelska, men väl alla östfinska
dialektegenheter råda. Denna östfinska dialekt är
i allmänhet rikare på vokaler och diftongljud samt
fattigare på konsonanter än den vestfinska; den har
bibehållit ordformerna mera fullständiga, iakttager
strängare vokalharmoni och konsonantförmildring
äfvensom regeln att ej något ord får börja med
flere än en konsonant, har s. k. schvatiska ljud
och utbildade ackusativformer af de personliga
pronomina samt en fullständig reflexiv konjugation
o. s. v. Såsom särskildt karelska dialektegenheter
märkas främst ett vidsträckt användande af mediala
konsonanter (b, d, g) samt många hväsljud.

Uti runosångerna, som för en tilltagande civilisation
flytt till ryska Karelens undangömda trakter,
förekomma dock icke dessa sistnämnda egenheter. I
allmänhet äro karelerna till sitt lynne mera lifliga,
rörliga och poetiska än andra finnar. Redan under
Gustaf Vasas tider företogo de handelsfärder till
trakterna af Uleåborg och ännu ser man karelske
bönder, oaktadt öfverhetens förbud, med sin rensel på
ryggen under namn af "renselryssar" (laukkuryssät,
konttiryssät) genomvandra Finland, försäljande
allahanda småkram.

Karelen var de fornfinska
runornas hem, och ännu flödar runosången ren och
klar i de nordkarelska församlingarna Vuokkiniemi,
Paanajärvi och Uhtua inom guvernem. Archangelsk,
medan den märkbart aftager åt söder i socknarna Rebola
och Himola inom guvern. Olonets. Hos de kareler, som
äro bosatte norr och vester om Ladoga, äfvensom hos de
s. k. ingrerna l. isjorerna uti Ingermanland lefver
fornsången ett helt och hållet tynande lif. (Några
sånger hafva dock der blifvit bevarade, af hvilka
endast fragment finnas hos nordkarelerna.)

I norra Karelen fortlefver dessutom en större mängd gamla
ordspråk och gåtor äfvensom ett betydligt antal
fornsagor, hvilka dels äro af mytiskt innehåll,
dels utgöras af traditioner om karelernas forna
fejder. Någon sjelfständig produktion förmärkes
icke numera och äfven den reproducerande runosången tyckes,
om ock långsamt, aftaga, hvartill en vigtig orsak
torde vara utbredandet af de s. k. gammaltroendes
(R. starovertsi) religiösa sekt, i hvilkens
ögon sysslandet med hedniska sånger och sagor är
förkastligt. O. G.

Karessera (Fr. caresser, af Lat. carus, kär,
älskad), smeka; smickra. – Karesser, smekningar,
ömhetsbetygelser.

Karesuando l. Enontekis, socken i Norrbottens län,
Enontekis lappmarks tingslag. Arealen omkring
5,200 qvkm. 1,276 innev. (1882). K. utgör ett
lappmarks-pastorat af 3:dje kl., Hernösands stift,
Vesterbottens fjerde kontrakt.