Den äldsta boplatsen i Norrbottens län är daterad till 9 800 f. Kr. och ligger på en

sandås 6 km norr om Kangos. Boplatsen upptäcktes i samband med att Vägverket,

Region Norr, skulle bredda väg 886 mellan Kangos och Hukanmaa.

Den tidigaste boplatsen som man dittills visste om, var en boplats vid Dumpokjauratj

i Arjeplogs kommun, som daterats till 9 400 f.Kr.

Upptäckterna av dessa båda boplatser ledde till att Norrlands historia fick skrivas om. Tidigare hade man trott

att inlandsisens avsmältning skett mycket senare, men nu vet vi att så inte är fallet.

13

LÄRARHANDLEDNING – ARKEOLOGI I NORRBOTTEN

Innan vägarbetet påbörjades, gjordes en inventering av området, där museets arkeologer

kontrollerade hur många fornlämningar som eventuellt skulle försvinna på

grund av vägbyggnationen. Sedan tidigare kände man till att det fanns fångstgropar,

boplatsvallar (lämningar efter bostäder), kokgropar, boplatser, skärvsten (eldpåverkad

sten), redskap i grönsten (så kallade norrbottniska redskap) och tjärdalar.

Vid inventeringen visade det sig att endast två boplatser skulle komma att beröras.

Eftersom alla fornlämningar är skyddade av fornminneslagen beslutade sig Länsstyrelsen

för att dessa två skulle grävas ut. Detta för att informationen som boplatserna

bar på inte skulle försvinna utan komma både arkeologer och allmänheten till

del.

Den boplats som skulle visa sig vara mest intressant under utgrävningen innehöll

en härdgrop. Härdgropen är en slags eldstad som är nedgrävd i marken och saknar

steninnehåll. Det var de kolresterna och de röda färgningarna i marken (uppstår på

grund av att marken upphettas) som berättade för arkeologerna att det en gång varit

en eldstad. I och runtomkring härdgropen låg det brända ben och rester efter redskapstillverkning

i sten.

Dessa rester kallas för avslag och var

mestadels gjorda i kvarts, men också av

grönsten eller skiffer. Förmodligen satt

den forntida stensmeden intill elden och

bearbetade stenen i skenet och värmen

från lågorna.

Ytterligare en slagplats hittades 15 m

längre bort, men tyvärr hann arkeologerna

inte utforska denna särskilt

mycket.

14

LÄRARHANDLEDNING – ARKEOLOGI I NORRBOTTEN

I närheten av härdgropen hittades en nedgrävning, som visade sig innehålla en

städsten. Denna har använts vid tillverkningen av stenredskap. Smeden använde

städstenen som underlag när denne knackade stenen och som hammare användes

en vanlig rund sten, en så kallade ”knacksten”.

Trots att arkeologerna borde hitta

mängder av städstenar från förhistorisk

tid, då stensmidet var vanligt, är det

ovanligt att man hittar igen dem. Detta

kan bero på att städstenarna var oerhört

värdefulla och att stensmederna därför

alltid tagit dem med sig. Det kan också

bero på att städstenarna inte alltid upptäcks

bland de naturliga stenarna på

boplatserna.

En benexpert (osteolog) har undersökt de brända benen, vilka bestod av ren och

gädda. Renbenen berättar om att landskapet en gång har bestått av ett öppet tundralandskap,

till skillnad från idag då platsen består av gammal hyggesmark med tallplantor

och en intilliggande myr. I närheten av boplatsen låg under stenåldern en

glaciär-isälv som flöt där Lainoälven flyter idag.

Eftersom det hittades väldigt lite avslag, skräp och brända ben på boplatsen, tror

arkeologerna att boplatsen var ett tillfälligt läger, kanske en jaktboplats där människorna

stannat en tid för att jaga, för att sedan bege sig vidare till en annan boplats.

En långvarig boplats borde lämna spår efter sig i form av skörbränd sten, vilket helt

saknas på platsen.