av Sigrid Lejonhufvud år 1907. (Kyrkan uppfördes 1611 och renoverades 1726, 1785 samt 1907).
Jukkasjärvi kyrka, med den grå finnby omkring, ligger på en udde vid Torne älf, som här vidgar sig till en långsträckt sjö- ett storartadt ödsligt landskap med vida vatten, risig skog och aflägsna fjällkonturer. En halfmils åktur, en mils vandring på skogsstigar (körväg var dock under anläggning) och några kilometers rodd nedåt älfven, för dit från Kiruna.
Socknen, som omfattar största delen af Torne lappmark, har i våra dagar, då järnvägen dragits fram genom den, sett ett så folkrikt samhälle som Kiruna blomstra upp inom sina gränser. Dessförinnan hyste den inom sitt vidsträckta område, som sträcker sig öfver fjällvidderna vid norska gränsen och kring Torne träsk och öfver skogs- och myrmarkerna kring Torne älfs öfre lopp, om man undantager Svappaaara brukssamhälle, endast spridda finnbyar och kringströfvande lappar. Jukkasjärvi kyrkoböcker från äldre tider gifva också glimtvis inblickar i vildmarkens lif.
Kyrkböckerna vittna ej blott, såsom de förut meddelade utdragen visa, om socknens vildmarksnatur utan antyda äfven, att kyrkbyn utgjort en civilisationens utpost däruppe, något som i parentes sagdt äfven intygas af alla de minnestavlor, som resande främlingar i dessa trakter alltifrån 1600-talet låtit uppsätta i kyrkan. Pastor och skolmästare eller "rector scholæ", som han högtidligt kallas, representerar med sina familjer en bildning och en sedernas förfining, som långsamt slå rot i den karga jordmånen.
Vid reparation af kyrka år 1907 då brädgolvet i koret uppbröts, fann man
omedelbart därunder en svartmålad furukista, som, då locket aflyftes, befanns
innehålla det mumifierade liket af en ung kvinna i fullständigt bevarad ljus
1700-talsdräkt med högklackade skor och rokokos solfjäder i handen. Denna
jämförelsevis rika utstyrsel framkallade naturligtvis undran hvem den döda i
lifstiden kunde hafva varit, och vilket öde som fört henne dit upp i
vildmarken.
Kista med liket af en ung kvinna. Jukkasjärvi kyrka. G. Hallström foto.
I regel befordrades lärare vid Jukkasjärvi skola, som öppnades 1744, småningom till kyrkoherdar därstädes. Af de tre, som fingo befordran på annat håll, hade den första, Isak Grape, sin hustru i livet, då han 1760 förflyttades till Nedre-Torne och den andra Carl Brunnius, som dog tio år efter det han lämnat Jukkasjärvi, öfverlefdes af sin fru.
Den tredje däremot, Jakob Turdfjæll, f. 1732, förlorade sannolikt sin första fru, medan han 1763-75 tjänstgjorde som lärare i Jukkasjärvi. Man vet nämligen, att han 1768 gifte om sig med Kristina Grape ( Se O. C. Ahlström, Norrländska slägter. D. 2. Östersund 1892. S. 134). Hans första fru hette Elisabeth Junelius och var yngsta dotter till prosten i Uleåborg, Johan Junelius (f. 1694, d. 1756) och sondotters dotter till den andra i ordningen af kyrkoherdarna i Jukkasjärvi, Johan Tornberg d. ä. Har den döda med solfjädern varit skollärare- eller prästfru, så kan hon enligt tillgängliga källor knappast ha varit någon annan än prostdottern från den finska köpstaden.
Någon af dessa familjer har med all sannolikhet den döda i den ljusa dräkten i lifstiden tillhört. Att hon varit medlem af Svappavaara eller Kurravaara brukssamhälle är åtminstone mindre antagligt, då särskild kyrkogård fanns å först nämnda ort, och malmbrytningen på den senare platsen nedlades redan 1756. (Se S. G. Hermelin, Försök till mineral historia öfver Lappmarken och Vesterbotten. Sthlm 1804, s. 6-7.)
Förr låg kyrkan ej så afskild från byn som nu. Man kan ännu se spår af tomter till de många kyrkbodar, som då stodo strax utanför stapeln. Nära dessa stod även prästgården, som enligt uppgift i byn legat mellan kyrkan och den numera närmaste gården, hvilken dock nu bär namnet "Pappila" (prästgården). Emellertid brann den ner och med den en stor del af arkivet. Sedan skedde flyttningen till Vittangi år 1846, och vid denna försvann åter en del af arkivet i forsarna. Därmed gingo också stora möjligheter förlorade att kunna skildra denna märkliga kulturpost Jukkasjärvibyns historia.
Den bevarade boken över födda, vigde och döda går ej längre tillbaka i tiden än 1792, de äldre banden gick förlorat vid händelserna som är beskrivet ovan. Arbetarna hade även funnit ett flertal mynt af silver och koppar, svenska och danska, det äldsta från 1666, det yngsta från 1868; bland dem var äfven ett i Mecklenburg -Schwerin prägladt silfvermynt från 1794.
Gustaf Hallström
Skriven år 1907.