(Delar från dagboken)
……Vid Säivis blefvo vi rätt surprenerade; utaf alla de människor vi tilltalte var ingen, som kunde svara oss; vi visste ej om hela generationen härstädes voro döfva och dumbe, eller hvad som var orsaken härtill, då vår skjutsgosse från förra hållet berättade oss, att de ej förstodo annat än finska.
Vi stego in i deras boningsrum, som var ett tämligen rymligt pörte, hvarest hettan visst var öfver 30 grader. En stor gråstensmur gick fram midt på golfvet, och däruti var hväldf en ugn af vanliga ugnars höjd och storlek.
Pörtet ofvanför fönstren var af sot alldeles svart. Vid taket inåt farstugan var en glugg med trästopp uti, som nyttjades att därigenom utsläppa den öfverflödiga röken; äfven var en träpipa till detta ändamål inrättad på taket.
Uti pörtugnen kan ingen mat anrättas, utan det måste ske uti särskildte stogor. Vi voro rätt hungroga och lyckligtvis kunde vår skjutsgosse så mycket finska, att han kunde tjäna till vår tolk, och med sitt ”anna mola voita leipa” skaffa oss smör och bröd; äfven framsattes en slags löst saltad fisk, okokad, som väl var en ovan, men ej just så osmaklig rätt.
Sid 60
….- Vi reste strax därifrån, sedan vi förut ätit aftonvärd. Renkött torkadt är det förträffligaste en resande sommartiden kan få af finnarne på denna trakten, äfvensom godt smör och mjölk. Finskorna voro i allmänhet nog osnygga och svarta, en naturlig följd af deras beständiga vistande i pörtet. Det var sällsynt att se någon, som hade drägligt ansikte, merendels voro de rätt obehagliga. Karlarna sågo mera raska och tilltagsna ut än de omkring Torneå. Vid afresan från Kardis blåste en kall nordlig vind, och sedan vi rest ett stycke, började ett kallt regn falla.
Sid 61.
Den 13 Junii. Vi afreste ej förr än mot middagen. – Emedlertid hade jag tillfälle att försöka, huru det ville gå för sig att sitta uti atja (akkja). Man tycktes där ej sitta så obekvämt, och svårigheten att hålla balansen var ej så stor, som jag föreställt mig. Köln var tämligen bred och dessutom var undre afrundningen nästan uti en cirkelbåge, så att vickandet åt sidorna ej gick mycket djupt.
- Nära 30 stycken sådana atjor stodo uppreste uti en skjul, en del med öppning, så att man kunde sitta däruti, andre åter täckte med lås före, hvaruti fraktas saker. Desse alle tillhörde en handelsman i Torneå, som vintertiden, när de resa till marknaderne färdas hit med egna åkdon.
Sid 63.
…Oaktad forsens häftighet gå finnarne här både uppföre och utföre uti lägre vatten. Det är otroligt hvad folket äro djärfve uti sin fart på älfven. Årligen förolyckas väl någre, men det är underligt att det ej sker oftare. Muonionkoski anse de likväl med någon respekt och våga ej gärna satta utföre utan att vid Muonioniska förut hafva skaffat styrman, som känner stenarna och de farligaste ställen uti forsen.
......Den 17 Junii år 1800
Äfven i dag mådde jag rätt illa, plågades af diassé och hade ingen matlust.
Mycket snö hade fallit om natten och det snöade även ännu kl. 9 under stark nordanblåst. Snön låg kvar till inemot aftonen. – Vi hade besök af komminister Kåhlström. Han berättade ibland annat om deras sätt att fånga änder en viss tid på sommaren, då de rugga eller släppa fjädrarna och ej kunna flyga. De släppa då ut sina hundar på stränderna att uppsöka dessa fåglar.
En del få hundarna fatt och bita till döds, de öfriga begifva sig då till sjöss, hvarest jägaren är uti båt och tröttar dem så länge, till dess de ej mer förmå dyka, då de tagas med händerna och slås till döds. Gräsänderna och några andra äro dock så ihärdiga att de ej gärna låta trötta ut sig. Stndom huggas de ock under själfva dykandet med ljuster.
Deras björnjakt är icke mindre besynnerlig; sällan anställes den med bössor utan oftare med yxor och spjut. Proceduren härav kan ungefär hämtas av följande.
En finne hade för någon tid sedan gått till skogs med sin yxa och spjut; under vägen upptäckte han ett björnide; han försedde sig med en stark stör, den han satte på tvären med ena ändan in uti idet för att hindra någon att rusa ut. Sedan retar han björnen, så att han stack ut hufvudet, hvilket han strax klämde till med sin stör och högg yxan uti nedre käken med den häftighet, att yxan fastnade och följde med uti idet, när björnen i hast ryckte hufvudet tillbaka. Snart visade björn sig åter, då han mötte honom med spjut, hvarmed han dödade honom. Finnen drog sedan björnen utur öppningen och på så vis emottog den ene efter den andra. På detta sätt dödadeen ensam karl på en timmes tid tre björnar utan skjutgevär.
En ännu mera tilltagset sätt skall nyttjas i Österbotten. Jägaren är där blott försedd med en knif med tvenne blad, ett på hvar sida om skaftet, så att ej eggen är vänd åt samma sida utan efter hvarann. Mellan dessa knifvar sitter ett fast och stadigt björkskaft, hvari han fattar med handen; sedan han om armen lindat järnbleck och trasor, går han att söka upp björn, rusar honom till mötes, sticker in knif och arm uti dess gap, vänder knifven på ända, då skaftet hindrar att han ej kan bita tillsammans. Jägare drar därpå ut sin arm och låter knifven sitta kvar till dess björn blött sig till döds.
Den 19 Junii.
Mot middagen afseglade vi från Muonio nedre by, oaktad jag ännu befant mig rätt dåligt.
Vid öfre Muonio togs åter tvenne båtar för forsarnas skull, som nu mötte. – 3½ mil norr om Muonioniska och ½ mil norr om Kätkesuando gästgifvaregård passerades vid Sonkamuotka lappska gränsen.
Den 20 Junii
Vi fingo ändtligen några usle lappgubbar, som sedan de fått brännvin och tobak åtogo sig att söka frakta oss till Kuttainen, nästa gästgifvaregård. Landet var mycket jämt, hvilket det ock varit hela vägen uppföre, stränderne beklädde med löfskog, men den hade ännu ej börjat slå ut. På båda sidor om älfven lågo ånnu stora hopar af is, som med vårfloden blifvit uppkastade. De få bergshöjder, som syntes, voro alla insprängda af snöfläckar. Hvart ögat vändes stodo lappens ängar (Lpponum agri et prata fertillissima. Linné) i sin högsta fägring; jag menar, alla fält voro öfverhöljde af den för lappen dyrbara renmossan. Vi framkommo våte till Kuttainen mot aftonen.
På morgonstunden sköt jag på stranden af en liten insjö bredvid Kuttainens gästgifvaregård tvenne fåglar, dem finnarna kalla Tillik. Genom engelsmännerne Cripps och Clarkes samt italienaren Acerbis frikostlighet, som förlidet år rest denna väg, blefvo våra härbärgen ofta nog kostsamma.
Vid Palojoensuu, hvarest blott förtärdes litet mjölk, och där hela vår säng bestod af en hötapp, begärtes 1 Rdr…Alla, äfven inbyggarne, klagade öfver den ovanligt sena våren; de försäkrade, att ej så långt från deras hemvist låg isen ännu så stark på träsken, att man utan fara skulle kunna köra med tjugo renar i bredd.
Olyckligt att man företagit en så kostsam resa på ett för naturalhistorien så litet gynnande år!
Uti forsen näst ofvanför Karesuando, som nu passerades, hade i dag vid uppfarten en båt blifvit fylld med vatten; till vår lycka hade älfven sedan i morse stigit ansenligt, så att vi kunde passera närmare landet och ej behöva gå midt uti forsen.
Vid Karesuando såg jag en liten fiskarebåt, gjorda för träsk, dit man nödgas draga båten öfver land. Jag kunde med en hand bekvämligt draga honom uppföre den tvära strandbacken; det oaktadt gick han tämligt stadigt på vattnet. – Passagen var rätt vacker; emellan forsarne gick älfven ofta alldeles lugn och spridde sig stundom i många små kanaler, som omarmade holmar och öar. Aftonen var mycket ökon, den vackraste, som vi haft. Den nattliga solen, ännu högt på himmelen, framblickade här och där emellan träden och speglade sig i den klara älfven, då vi emellan kl. 11 och 12 lanstego vid Enontekis (Nuvarande Markkina, min anm).-
Enontekis, som på finska skulle betyda älfvens formerande, kallas så af att de flere här sammanstötande mindre åar, hvaraf Lätäsäno och Köngämä älf äro störst.
Kyrkan är välbelägen på en höjd, och har genom kyrkoherde Grapes omsorg de senare åren blifvit till en trededel tillbygd; är inuti ljus och glad; prydnaderna äro enkla, men ej utan smak. Det är ganska oväntadt, att i lappmarkerne få se en så pass vacker kyrka. Dess läge på en höjd vid älfven är vackert, och den synes därigenom på längre afstånd.
Klockstapeln är liten med tvenne små klockor. Kyrkoherdegården låg däremot sämre, kringstängd af små, på stolpar byggde bodar, där lapparne förvara något af sina kläder och vistas, när de äro framme vid kyrkan….
……- Uppodlingen går här ganska långsamt; därtill bidrager mycket den osäkra skörden, men framför allt folkets lefnadssätt och lynne, som är för bekvämt för åkermannens mödor. Hellre sysselsätta de sig hela sommarn med fiske, som lämnar dem hopp om snarare belöning, men dock ofta svikes. När ett hushåll för detta ändamål sysselsatt sig fem a sex veckor anses numera för någorlunda lyckligt, om de på denna tid fått fem tunnor saltad sik och några gäddor. I forna tider skall fisket hafva varit mera lönande…..
Lämnade Muonioniska, sedan jag försett mig med de bästa roddare och skickligaste styrmän, som kunde fås.
Den första forsen börjar straxt vid Muonioniska kyrka eller helt litet nedanföre. Muoniokoski är den längsta af alla forsar uti Muonio älf; den är äfven på sina ställen den stridaste och mest störtande af alla segelbara. – Också när båten vaggade utföre första fallet, såg jag icke utan rysning dälden framföre, där älfven nu djupt under mina fötter åter flöt lugn. Det är otroligt, med hvilken snabbhet båten störtade utföre denna våta brant, och oaktadt den verkligen skicklige styrman, som stod vid styrspaden, släpade båten flera gånger öfver stenar, som rörde botten – ibland skurades hela sidan emot andre. Denna mils forsfart var på mindre än en half timma förbi. Vår styrman lämnade oss nu för att gå landsvägen (stigen) tillbaka till Muonioniska, och vi fortsatte vår rodd till Houkio, 5/4 mil ovanför Kolare, där nattkvarter togs….
Anmärkningar
….Kyrkoherde Grape Erik (f. 1755, d. 1809) blef kommister i Pajala 1781 och pastor i Enontekis lappmark 1788. Han efterträdde 1806 den året förut aflidne kyrkoherde Olof Örnberg i Neder-Kalix, som Forsström besökt under uppresan. G. Var, som äfven Forsstöm omtalar, sedan 1799 korrespondent till Vetenskapsakademin. Han har författat en i akademiens handlingar för åren 1803 och 1804 införd beskrifning över Enontekis lappmark, hvilken ger en intressant inblick i förhållandena i den aflägsna bygden. Där ges bl.a. en uppgift på de resenärer, som besökte trakten under senare tid (jfr Forsstöms dagbok s. 117). – Grape var även skald på finska språket; bland Forsströms reseanteckningar af en af Grape verkställd förfinskning af Franséns dikt ”Unga flicka, i din vår”.
Raunala
Enontekis dåvarande kyrkoplats låg på östra sidan om älfven och kom följaktligen vid freden 1809 att tillhöra Finland (Ryssland). Nuvarande finska Enontekis socken har sin kyrka åtskilliga mil österut inne i landet. Det svenska pastoratet kallas numera vanligen Karesuando efter kyrkplatsen. – Äldsta kyrkan i Enontekis, som länge var annex under Juckasjärvi, låg 7 mil nordväst om Grapes prästgård, ej långt från den vid Köngämä älf belägna by Vittangi, på en bergssluttning invid sjön Veivijärvi.
Om anläggningsårat finns osäkra uppgifter; Grape förklarar i sin berättelse till Vetenskapsakademin, att ingen bokstav finnes därom bnland Enontekis´ kyrkas gamla handlingar, hvaremot Julia Svedelius uppger årtalet 1603 med åberopande af kyrkoboksanteckningar. Johannes Scefferus meddelar i Lapponia (1673) efter prosten Tornæus´tidigare handskrifna arbete, att en präst af lapskbörd, Georg Henriksson – om hvilken man vet, att han 1628 blef student i Uppsala – ligger begrafven vid Raunala kyrka, något som visar på mediet af 1600-talet.
När det länge obegagnade, förfallna och oansenliga gudshuset, snarast påminnande om en kyrkstuga med tillstånd af direktionen för Lappmarkens ecklesiastikverk 1796 försåldes till Torneå handlande för att flyttas till Vittangi vid stråkvägen, fann man enligt Grape vid rifningen en inskription, som gaf vid handen, att en präst från Finland predikat där år 1731, och att denne funnit kyrkan vara mer än 100 år gammal, dittills aldrig reparerad men i ganska godt stånd; jfr f.ö. Forsströms framställning.
I Högströms lappmarksbeskrifning (1747) heter det, att kyrkan ”är ännu i behåld men nyttjas ej”, hvarjämte det upplyses om, att klockan förts därifrån till Enontekis. Den af Forsström och äfven Grape återgifna tradition om de tre bröderna – kyrkobyggarna behandlas litterärt af Julia Svedelius, ”Raunala första gudshus” i: Raunala (1914).