RÖRANDE
ENLIG UPPDRAG AF SVENSK-RYSKA KOMMISSIONEN FÖR UTREDNINGAR AV FRÅGAN OM DEN FRAMTIDA DISPOSITIONEN AF SAMMA FISKE.
Utarbetad af dess sekreterare Grefve STEN LEWENHAUPT. Tryckt i Stockholm 1892.
Av de äldsta mera fullständiga handlingar som finns i behåll rörande laxfisket i Torneå älv och skärgård eller räntekammarböckerna från 1500-talets mitt framgår att detsamma redan då brukades av allmoge emot en viss årlig avgift eller s. k. stadga till kronan.
I älven funnos flera särskilda fiskeställen, av vilka det översta var Pello, beläget 20 mil ifrån saltsjön. Nedan om detta lågo enligt 1559 års specifika fiskelängd Joxingi, Kuivakangas, Matarengi, Alkula, Armasaari, Vitsaniemi, Helsingbyn, Päkkilä, Korpikylä, Karungi, Kukkula, Vojakala och närmast åmynnet Svänsarö. Från och med det följande året 1560 nämnes intet vidare om Armasaari, Helsingbyn och Päkkilä, varemot de återstående 11 fiskeställena oförändrat upptagas ända till 1600-talets början.
För laxfångsten synes man nästan uteslutande begagna sig av dragnot eller s. k. kolk. Redan den 10 maj 1526 finnes Gustaf I i brev till Torneå sockens allmoge hava vid 40 markers böter förbjudit allt användande i älven av s. k. sjönät, vilka ansågs skrämma laxen så att han icke kom upp i de skattlagda kolkarna. Endast för Korpikylä upptages i 1560 års fiskelängd 4 stycken vångenät ävensom en stakagård med två nät. Denna sistnämnda fasta fiskebyggnad torde, att döma av senare uppgifter, endast för en kortare tid varit i bruk.
Notdragningen kunde börja så snart öppet vatten blev. Härav förklaras att man denna tid kunde räkna fisketiden från Pingstdagen, vilket numera, då man för de stora pålbyggnadernas utslående först måste avvakta vårflodens fullständiga upphörande, icke är möjligt. Fisketidens slut förlägges i 1500-talets laxlängder än till Margareta (den 20 juli) än till Bartolemei (den 24 augusti). På hösten fiskades därjämte taimen (havslaxöring) vid Kukkola, Vojakala och Svänsarö.
Av jordägare vid älven voro icke alla i besittning av laxfiske. Å andra sidan återfinnes i fiskelängden namn å personer som icke själva innehade jord. Alldeles uteslutna från älven voro av dåvarande byalag i Torneå socken följande: Sävits, Kiersbeck, Björkön, Laivanäs och Kakama samt Vanhokylä. Fångsten som erhölls med not fördelades ej lika mellan delägarna, utan upptages den ena för större och den andre för mindre belopp. Härav torde kunna slutas att man inom varje notlag fiskade efter någon slags omgång antagligen så att den ene tog fångsten första dagen, den andra följande dag o. s. v.
Stadgeavgiften till kronan var bestämd att utgå i salt lax, vartill bönderna själva finge bestå salt och tunnträ, liksom att för dem ålåg att frakta den till levereringsorten, i allmänhet Stockholm. I 1539 års räntebok, vilket är den äldsta befintliga, utföres stadgelaxen för hela Torneå socken till allenast 4 tunnor, men för vart och ett av de närmaste följande tio åren 1543-1552 upptages den till 2 lester eller 24 tunnor och finne 1553 förhöjd till 3 lester eller 36 tunnor, vilket belopp kvarstod ännu 1557. Från år 1558 göres fiskelängderna en skillnad emellan stadgan för älvfisket och stadgan för fisket vid öar och skär.
Patorna var inregistrerade efter 1695-års Patú Längd och fastställda med taxa och storlek.
a. Till Neder Torneå prestebod.
Redan 1553 omtalas i en hjelpegärdslängd, bifogad kronans räntebok, att prästen i Torneå innehade en hel holk vid Svänsarö, vilken för det året avkastade en läst lax. Sedan i början av 1600-talet byggandet av strandpator uti åmynnet tagit sin början, finnes även prästen såsom boende invid älven hava velat begagna sig av det nya fiskesättet. Härvid kom han i tvist med en borgare i Torneå stad, Abraham Larsson, om rättigheten till Pitkaniemi patuställe. Syn för behandling av denna fråga hölls i vederbörande ståthållares närvaro den 3 juli 1620, därvid utslaget föll till Larssons förmån.
Längre fram lyckades emellertid kyrkoherden få sin rätt erkänd. I anledning av framställda klagomål fann nämligen Kongl. Maj:t den 2 april 1629 gott att till Ståthållaren utfärda ett allmänt förordnande, enligt vilket denna skulle hålla hand däröver att kyrkoherden i Torneå icke bleve av Torneå stads borgare förorättad i sin fiskerätt; och finnes Johannes Torneus, som 1640-1671 innehade Torneå pastorat, af Drottning Christina hafva erhållit uttrycklig försäkran om Pitkaniemipatan. I 1650-talets fiskelängd upptages "M:r Johan för Pikaniemi" till 7 Liisp:s taxa.
Att Sväsarrökolken ej i kronans räntekammarböcker omtalas, torde berott därpå att prästen med all säkerhet njöt densamma fritt. Detta angives även uttryckligen i 1707 års Häradstingsbevis. Genom den Svänsaröfiskets försämring, varom samma bevis vittnar, gick Neder Torneå kyrkoherde i mistning om sin andel i kolkvarpet. Men skulle han enligt beskrivning till 1741 års patukarta, i stället för detta förlorade fiske fått sig tilldelad en ny pata, benämnd Kellokari och liksom kolkfisket otaxerad.
Den 6 mars 1765 fann Kongl. Maj:t på ansökning av Över Torneå socken av Mattila by gott upphäva Landshövding Funcks av den 12 november 1759 samt förordna att "den länge beramade sammansättningen av laxfiskena i Torneå älv måtte till skyndsamt verkställighet befodras så att laxfisket tillsvidare bleve gemensamt nyttjad vid de redan utsedda eller framdeles tjänligare befunna ställen, då den kostnad och inkomst, därvid föll på samtliga allmogen, som i fisket ville deltaga, borde repartiseras efter varje by och hemmans åsatta laxtaxa riktiga betalande, för vilken en för alla och alla för en borde vara kronan ansvariga".
Vad som vid genomförandet av den samfällda fiskeinrättningen förorsakade de största svårigheterna var frågan om vilka i fisket skulle erhålla del.
En fiskeställe, varom det tvistades, var en Kengis bruk tillerkänd på 7 Lisp. Redan 1767 sökte Pello byamän hos Konungens Befallningshavande styrka sin rätt till densamma. Vid undersökning, som den 12 april 1768 i målet hölls inför Häradsrätten blev ådagalagt att Pello byamän i äldre tider innehaft ett kolkfiske taxerad till nämnda belopp, men företeddes jämväl handlingar utvisande: " att byamännen redan den 4 juli 1660 avstått samma fiske till dåvarande innehavare av Kengis Bruk, Arendt Grape; att fisket därefter 3:ne särskilda gånger varit å tinget offentligen uppbundet; samt att den 6 juli 1662 laga fasta å överlåtelsen blivit Grape meddelad. Den 21 juni följande år blev detta utslag av Westerbottens lagmansrätt gillat med det tillägg att, derest byamännen av annan grund förmenande sig, framför bruksintressenterna, hava rättighet till det omtvistade laxfisket, så ägde sådant hos Konungens Befallningshavande att anmäla och dess uttalande däröver avvakta. Någon sådan anmälan torde - av naturliga skäl - ej skett, utan blev Kengis bruk alltjämt i besittning av de omtvistade 7 Lisp:s andel i samfällda fisket.
Till Torneå socken uti norrebothen
Av det vi nu hört och förstått hava har det uppstått tvister och klagomål där i socken om den olagliga fiske som där brukas att med sjönät stänga älvfåran så att laxen bliver rädd och sky och icke kommer upp i kolkarna som deras ägare skola göra oss skatt (Kronan) varmed kolkarna förbliver tomma.
Därför högeligen förbjuda vi dem alla som nätfiske bruka att de icke yttermera bedriva utan genast avsluta vid vars deras XL march och vara ogönsth Thess till wisszo &e.
Dat. Stockholm " Die Ascensionis dominj", eller den 10 Maj 1526.
(Aftryckt från Arvidsson; Handlingar till upplysning af Finlands häfder. Anda delen.)
Wi Carl etc. Göre veterligt att efter vi förnimma att med Lax så och Strömming fiskas vid alla Cronans öar uti Norlanden fast oskickligen tillgår, så att Cronan föga nyttigheter därav haver, utan andra som samma Fisken bruka hava fördelen och nytta därav, Cronan lider skada. Därför vill vi att härefter således med alla såväl Cronans som undersåtars Lax och Sillfiske hållas nämligen; att den som några sådana Fisken bruka, skola Fiska den ena dagen till Cronans bästa och den andra åt sig, eller ock giva varannan fisk av allt de däröver hela året bekomma kan.
Men den som Strömming fiska vid Cronans öar skola giva av var båt en halv tunna Strömming, därom de två är i båten, men är de flera på båten då skola de giva av var karl en Fjärding Strömming som på båten kan vara. Men salt som därtill behövs vill vi själva till er förskaffa och skall Fogden hava därmed ett gott inseende att med samma Fisk troligen handlett bliver och Fisken i tid upptas och väl förvarad bliver
Där alla som för våran skull vill och skola göra och låta rätta sig därefter. Datum utsupra.
(Av Riksregistraturet i Kgl. Riksarkivet).
Wi Gustaf Adolf med Guds Nåde, Sweriges Götes och Wendes etc. Konung, Storfurste till Finland, Hertig uti Estland och Careelen, Herre utöver Jngermanland.
Gör veterligt, att det varder klagat utöver hela Norlanden, att en part undersåtar, taga sig till att stänga och förebygga igen med fiskeredskap Älvarna, så att icke allena Undersåtarna taga därav stor skada och förhindra i deras Laxfiske, utan och Cronan sker och i så måtto därav.
Så alldenstund vi icke vill härefter någon skall taga sig mera välde till att bygga uti Älvarna än honom bör och av Konungen efterlåtet är. Därför vill vi och detsamma hava förbjudit våra undersåtar uti Westerbotn, hos vilka det högeligen klagat varder.
Ej heller någon undersåtar sig till att intränga uppå en annans lägenhet, mer än hans ägor medgiva, vad häremot sker, skall fogden insikt hava och den över sedan rätta. Där bemälte fogden och också våra undersåtar skall rätta sig efter.
Av Uppsala den 28 Octob: åhr 1617
GUSTAVUS ADOLPHUS.
( Af afskrift i Kgl. Riksarkivet.)
Angående deras underdåniga begäran, att bliva för den Stadga, som de av ålder hava varit vana, för deras Laxfisken att utgöra, befriade, och förskonta; Eftersom de föregiva, att nedanför Strömmen (neråt mot havsmynningen), där det är några nya laxepater tillverkade, varigenom deras gamla skola lida men och avslag; Såsom och skall Laxefisket ifjol hava slagit för dem mycket fel; Så vore fuller Hans K. M:tt icke obenägen, dem därmed att villfara och benåda.
Men alldenstund det är en skälig och billig pålaga för många år sedan uti Cronans jordebok infört, och av dem samtliga år 1638 å nyo beviljat; då kan Kongl. May:tt därutinnan för denna gången ingen förändring göra låta, utan vill att densamma Stadga, så här eftersom härtill godvilligt utgöra; varandes i den förhoppning, att ändock laxfisket var icke så rikt och ymnigt; Så kan likväl det skadeståndet, åter åt åren (nästa år) med Guds välsignelse ersättas och uppfyllas.
Kongl. Maij:tt vill och nådigast, att ingen må härefter någon ny laxepata inrätta och oppsätta, de förra gamla till förfång och nackdel. Dock skall Landshövdingen hålla hand däröver att ingen må hava där i Strömmen (huvudfåran) Laxepata stående, med mindre han, antigen av urminnes gammal hävd eller Kongl. brev och tillstånd därpå, framställa och uppvisa kan. ----------------------------------------------------------------
( Af Riksregistraturet.)
Kongl. Maij:ts resolution uppå riksdagsmannen ifrån öfver och neder Torneå socknar i Westerbottens län, Johan Nilsson å bemälte socknars invånares vägnar, förmedelst 3 § av deras enskilde besvär vid innevarande riksdag gjorda underdåniga ansökning, att allmogen, som äga lax fiske i Torneå älv, må vid fisket uti Kanseri så kallade tvärpata tillåtas, även där ovanför på tjänliga ställen utslå så många tvärpator, som de finna nödiga, samt att små fisk fångsten jämväl må gemensamt anställas och idkas, liksom vid lax fiskandet sett, till likhet emellan samtliga i lax fisket, given Stockholm i råd kammaren den 9 December 1769.
Emedan Kongl. Maij:t av vederbörandes häröver avgivna underdåniga utlåtande förnummit, huru som ej allenast en myckenhet hemmans brukare, som äro boende i över Torneå vid älven ovanför nämnda Kanseri tvärpata, vilka av ålder haft sina strands fiske bruk efter små fisk, utan ock att lapp allmogen, som även där är längre upp haft och hava sina fiskerier, skulle mycket förfördelas om flera tvärpator vid Kanseri finge så inrättas, att all fisks uppgång bliva hindrad och stängd, vilket även vore stridande emot allmänna lagen samt 1766-års fiskeri stadga;
Ty finner Kongl. Maij:t att vid berörda Kanseri i över Torneå socken ej må inrättas flera tvärpator och annorlunda över älven än behörig utsyning och beprövade av deras nödvändighet, ock med nödig öppning genom grov maskade nät för smärre fisks uppgång, samt att dessa pator måste öppnas för vrak laxens fria gång utför älven på hösten.
Beträffande därnäst, att fiske bruket efter små fisk må bliva samfällt på lika sätt, som lax fisket, varemot ävenväl en del allmoge ock fiske brukare deras underdåniga påminnelser ingivit; så emedan de, som bo i vid älven längre upp i över Torneå socken och i Lappmarken, ej hava del i lax fisket, varuti de således ej kunna sammanblanda deras smärre fiske bruk, som de nyttja med nät, not ock flera bragder vid deras land och strand;
Så finner Kongl. Maij: såväl i avseende här uppå, som för de flera härvid förekommande skäl, även betänkligt att bifalla denna senare omständigheten av förberörda allmogens gjorda underdåniga ansökning, tillfölje varav de böra hädanefter nyttja det smärre fiske bruket var och en vid sina stränder och ägor, på enahanda sätt, som det förut av ålder skett. Vilket härmed till underdånig efterrättelse länder, förblivandes Kongl. Maij:ts i övrigt etc. etc. etc.
Datum ut supra.
ADOLPH FRIEDRICH
(Af Kgl. Inr. Civ. Exp. Registratur.)
.............Att som innehavare av Torneå älvs krono laxfiske skulle vilja sträcka sin åtgärd över kungsådran till byamännens urgamla och i lagarna befästade skattemanna egendom, byamännen, såsom skatte och bördemän måtte varda från allt intrång bibehållna i deras köpta och av kronan sålda ägande och nyttjo-rätt av land, strand och tridjung av djupaste vattnet, å ömse sidor av den Kongl. Maj:t och Kronan förvarade kongsådra; uti vilken Häradsrätten genom utslag, den 21 November 1788, sig utlåtit och, av anförda skäl, funnit det borde byamännen bibehållas vid deras intill Torneå älv liggande stränder och urgamla fiskerätt, utan att de voro pliktiga annan avgift däröver erlägga än deras ägande skattehemman åtföjde;
Byamännen likväl vid lag stadgat ansvar, i samma mån förbudet, att överskrida deras gränser och laxfisket hinder och förfång därigenom tillfoga, som deras rättigheter, i anseende till land och strand borde vara fredade; vilket beslut Wester Norrlands Lagmansrätt, genom dom den 15 October 1789, uppå ytterligare andragne grunder, fastställt.
.........Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas handlingarna i denna sak, jämte vad parterna å ömse sidor, var för sig, till vinnande av ändring i underdånighet anfört och Kammar Collegium i Dess underdåniga utlåtande Yttrat; Och ehuru ostridigt är, att Kronan, som av fordon ägt den jord, varav sökande byamännen nu äro med skattemanna rätt innehavare, också tillika ägt det fiskevatten, varå sådan jord var omgiven; dock all den stund Kronan sedemera, tid efter annan, till enskilda personer överlåtit sin äganderätt till jorden, men därvid icke gjort undantag eller förbehåll i avseende på fiskerättigheterna, vilket således, och enär varje jordägare, enligt 12 kap. 4 § Jordabalken och Kongl. Fiskestadga den 14 November 1766, äger vatten och fiske efter sin bohlstad och rågång, måste anses hava åtföljt de överlåtna hemmanen, ibland vilkas härligheter den jämväl påtagligen varit vid skattens och andra tyngders bestämmande avsedd och påräknad;
För den skull, och som å Kongl. Maj:ts och Kronans sida med lagliga skäl icke visat är, att fiske efter sik och annan mindre fisk i Torneå älv varit Kronan av ålder förbehållet, däremot fastmera förekommer, dels att Kongl. Maj:t, uti resolution den 9 December 1769 och brev till Kammar Collegium den 4 November 1772, givit förklaranden som utmärka, att icke ifråga ställd vore, det att byamännen själva ägde rätt till fiske efter sik och annan mindre fisk i nämnda älv vid deras land och strand..............prövar Kongl. Maj:t rättvist, att med ändring av Hovrättens överklagade dom, förklara sökande byamän, vilka med skattemanna rätt besitta sin jord, berättigade, att under fullägande rätt, men för övrigt i den ordning, som med lag och ovan åberopade Fiskeri stadga instämmer, begagna ifråga varande fiske inom dess rågång och vid de stränder, till vilka deras innehavande land sig sträcka, för vilken fiskerättighet, enär den ansetts själva hemmanen tillhöra, någon annan avgift, än den skatt som dessa senare åtföljer, icke äger rum.
Det vederbörande hava sig att ställa till underdånig efterrättelse.
Under Kongl. Maj:ts secret
(L. S.) J. Nordenfalk.
...............................instämt Konungens Befallningshavande i Westerbottens län, å Kronans vägnar, med påstående att , emedan innehavaren av kronofisket i Torneå älv ville sträcka sitt fiske utöver kungsådran till bemälde hemmansägarnas urgamla och i lagarna befästade skattemannaegendom, dessa såsom skatte- och bördemän måtte varda från allt intrång befriade och för framtiden bibehållna vid deras köpta, av Kronan sålda ägande- och nyttjorätt av land, strand och en tredjedel av djupaste vattnet å ömse sidor av den Kronan i älven förbehållna kungsådra;
Så har Häradsrätten i sagda tingslag genom utslag den 21 November 1788 däröver sig utlåtit, att som Kongl. Majestät varken uti äldre eller senare tids lagar betagit allmogen deras urgamla skatteland och strand, utan fastmer genom nådig resolution den 9 December 1769 och skrivelse till Kammarkollegium den 4 November 1772 dem däruti befäst, vadom ock Konungens Befallningshavande, vad isynnerhet Torneå älvs laxfiske vidkomma, den 24 Juli 1765 förklarat, att sikfisket, såsom jordägarna hade rättighet efter lag vid land och strand idka, icke ägde gemenskap med laxfisket, som vore krono, samt att allmogen vore berättigat nyttja och bruka sitt sikfiske, såsom av ålder skett och varit tillåtet, alltså prövade Häradsrätten skäligt bibehålla förbemälde skattehemmansägare vid deras intill Torneå älv liggande stränder och urgamla fiskerätt, utan att de vore pliktiga däröver erlägga annan avgift, än den deras ägande skattehemman åtföljde........................................
...............................Sedan Svea Hovrätt därefter på anmälan, ånyo upptagit omförmälda mål och medelst dom den 14 December 1821 avgjort detsamma för såvitt det rörde fiskerätten å svenska sidan av Torneå älv, har Advokatfiskalen i Wasa Hovrätt, numera Hovrättsassessorn därstädes Ernst Tegengren, likmätigt Kejserliga Senatens genom Prokuratorn meddelade föreskrift, uti den 9 Oktober 1871 till nästbemälde Hovrätt ingiven skrift till Hovrättens upptagande och avgörande överlämnat Kronans talan i grund av det emot Lagmansrätten i Westerbottens lagsaga ovanberörde dom Kronan förbehållna vad till den del samma talan angår fiskerätten å finska sidan av Torneå älv;
Varefter Guvernören över Uleåborgs län, i anledning av Hovrättens därom vidtagna författning, meddelat Hovrätten åtskilliga nödig ansedd utredning i saken ävensom Yli- och Alavojakkala, Kukkola, Korpikylä och Pudas byamän i Nedertorneå socken, Torneå stad, såsom innehavare av särskilda hemman i sist sagda by, Helsingby eller Kianunkylä med flera byamän i Övertorneå socken, samt Karungi församlingsbor, i följd av Hovrättens föreskrift, till bevakande av sin rätt genom ombud i Hovrätten sig inställt samt Advokatfiskalen Tegengrens dit ingivna skrift bemött;
Och har Hovrätten härav genom dom den 28 Maj 1873 i målet sig utlåtit och prövat rättvist Lagmansrättens förenämnda motvädjande dom fastställa, dock sålunda att ovannämnda byamän ägde i den ordning, lag och fiskeristadgan av den 4 December 1865 föreskriver, begagna ifrågavarande fiske inom deras rågång och vid de stränder, till vilka deras innehavande land sig sträcka; däruti tjänsteförrättande Advokatfiskalen Westberg, å Kronans vägnar, om ändring i underdånighet anhållit.
Vad sålunda förlupit och handlingarna i målet vidare innehålla har Kejserliga Senaten tagit i övervägande och finner skäl, å Kronans vägnar, icke vara anförda till ändring i Wasa Hovrätts ovanberörda dom, varvid förty kommer att förbliva. Det alla som vederbör, till underdånig efterrättelse länder.
I Hans Kejserliga Majestäts Höga Namn,
Dess Senat för Finland:
J. Snellman. Victor Wasastjerna.
Albert Nykopp. Emil Lönnblad.
Carl Gabr. Krook.
(Af Kejserliga Senatens för Finland Justitie Departements registratur.)
........................Och då varje jordägare, enligt 12 Cap. 4 § Jorda Balken och Kongl. stadga om fiskerierna i riket den 14 November 1766, ägde vatten och fiske efter sin bolstad och rågång, tillika med saltsjö fisket inomskärs då de ägde strand och holmar däromkring, ävensom vid öppna havsstranden och utom skären så långt dess landgrund räckte, samt vid stranden lågo och därifrån utlöpte, måste anses hava åtföljt de överlåtna hemmanen, ibland vilkas härligheter den jämväl påtagligen varit skattens och andra tyngders bestämmande avsedd och påräknad, helst Kongl. Maj:ts den 19 December 1695 i avseende å då förehavd rotering till knäkthåll för Westerbottens regemente till Roterings Commission avlåtne nådiga skrivelse, omförmälde bland annat, hurusom varje bys förmåner till lax-, havs- och notfiske blivit i beräkning tagna, samt den för Westerbotten den 23 Augusti 1773 utfärdade skatteläggnings metod stadgade, att hemman för husbehovs fiske, och vilken avgift i jordeboksräntan ingick;
Alltså och då å kronans sida icke med laglig skäl visat vore, att fisket vid ifrågavarande stränder, skär och holmar, varit Kronan av ålder förbehållet, utan däremot fast hellre förekomma, att Kronan, vad särskild anginge hemmanen å Siskar eller Seitenkari, redan den tid då dessa hemman anlades, genom tvenne Kongl. brev den 15 September 1613 och den 24 Juli 1621, tillförsäkrat innehavaren av berörda hemman oqvalt åtnjutande av samma hemman med all dess lägenhet och villkor , med fiske och fiskevatten, i våt och torrt, närby och fjärran, intet undantagande; förklarades ovanbemälde byamän jämte Haparanda stad och innehavare av Neder Toneå sockens i Haparanda by belägna kyrkoherdebostad, vilka alla med skattemanna rätt besutto sin jord, berättigade, att under full äganderätt, men för övrigt i den ordning, som med lag och åberopade fiskeri stadga överensstämde, begagna de fisken, som redan funnos eller framdeles upptäckas kunde inom deras rågång och vid deras stränder, till vilka deras innehavande land sig sträckte, samt vid de skär och holmar i skärgården, som dras hemman tillhörde, för vilken fiskerättighet, enär den ansetts själva hemmanen tillhöra, någon annan avgift än den skatt, som dessa senare åtföljde, icke äga rum;
I följd varav svarandena ägde att med förberörda rätt och villkor begagna fisket vid alla de fasta landstränder samt stränder av de skär och holmar, som uti Häradsrättens i saken hållna syneprotokoll för den 11 Juli 1849 voro upptagna såsom en eller annan av svarandena tillhöriga nämligen: (Därefter följer uppräkning av ett antal fiskeplatser vid holmar och skär.)..........................
Ovan föredragna är från Häradsrättens dom i målet, efter hållen syn på stället, genom utslag den 20 Juli 1849.
Varemot Hovrätten dit sökanden, Norrbottens Lagmansrätt, (som företrädde Kronan) fört ärendet mot svarandena ( Haparanda stads borgerskap, jämte prosten och kyrkoherde Salomon Antman), genom dom den 9 Juli 1852 sig yttrat och fastställt Häradsrättens tidigare dom, där byamännen får sin rätt fastställd.
Från Kongl. Maj:ts dom i målet (Högsta domstolen)
................ Och har Kongl. Maj:ts och Rikets Kammar Collegium med infordrat underdånigt utlåtande i saken inkommit; Varefter Advokat Fiskals Ämbetet, med föranledande av den utav Kammar Collegium meddelade upplysning, att av ifrågavarande fisken en del numera blivit från Kronans jordeböcker avförda och till allmänt begagnande frigivna, samt en annan del åter till skatte försålda, i underdånighet hemställt, huruvida icke enär det vill synas, som skulle ej allenast, i fråga om de till allmänt begagnande frigivna fisken, vederbörande sockenmäns, utan även vad angår de till skatte försålda fisken, desammas nuvarande ägares rätt vara av sakens utgång beroende, Neder Torneå och Carl Gustafs socknemän, ävensom ägarna till nyssberörda skatteköpta fisken, borde bliva i saken hörda; Med Kongl. Maj:ts Högste Domstol besluten. Given Stockholms slott den 17 Mars 1858.
Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas de i denna sak inkomna handlingar, tillika med vad parterna var emot annan, så skriftligen som muntligen, infört Kongl. Maj:ts Nedre Justitie Revision i underdånighet andragit och påmint, samt kammar collegii underdåniga hemställan utan avseende lämnat; Prövade Kongl. Maj:t beträffande själva saken rättvist Hovrättens dom att gilla;
Det vederbörande hava att ställa sig till efterrättelse.
Under Kongl. Maj:ts secret.
(Sigill)
Axel Adlercreutz
(Af original i Kgl. Kammarkollegium.)