STATLIGA MARKFÖRVÄRV I LAPPLAND I HISTORISKT PERSPEKTIV

 

Officiellt är staten den störste markägaren i Lappland, men på vilket sätt har staten förvärvat
dessa marker, och vad skulle hända, om staten skulle tvingas bevisa sin äganderätt på samma
sätt som privata markägare?

Inledningsvis kan vi sammanfatta de statliga s.k. bevisen i fyra punkter:

1. Gustav Vasas brev från 1542.
2. 1683 års skogsordning
3. Avvittring enligt 1673 års avvittringsstadga med senare tillägg
4. Ströängsindragningen

 

Om EU:s regelverk och svensk lag tillämpades, skulle ingen av de fyra punkterna hålla vid en
juridisk prövning. Men så länge stat och domstolar utgår ifrån att laga kraftvunna avvittrings-
utslag har rättskraft, är de privata markägare i Lappland dömda att förlora alla tvister med
staten om bättre rätt till land och vatten. Rättskraft innebär, att avvittringsutslagen inte kan
ändras oberoende av hur många lag- och stadgebrott som begåtts, innan avvittringsutslagen
meddelades. Möjligen kan vi hoppas på en viss förbättring. Sverige har i dagarna fått allvarlig
kritik, därför att svenska domstolar nästan aldrig inhämtar EU-domstolens förhandsbesked. HD
har visst gjort det ett par–tre gånger.

Om vi skulle titta lite närmare på de fyra punkterna.

1542 års kungliga brev.  Gustav Vasa förklarade, att ödemarken tillhörde ”Gud, Oss och
Sveriges Krona”. Men dagens forskare tycks vara rörande eniga om, att Gustav Vasa endast
Krävde överhöghetsrätt – inte äganderätt. Vi hat t.o.m. ett domstolsutslag med samma innehåll
(Mora Tingsrätt). Staten tycks numera ha övergett detta argument.

1683 års skogsordning är mera komplicerad. Fortfarande tycks staten hävda, att den ger
äganderätt för staten, fastän det i en av de inledande paragraferna står, att den vilar på 1542 års
brev. Men för att 1683 års skogsordning skall kunna tillämpas i Lappland, måste Lappland ha
varit ödemark 1683, eftersom skogsordningen är tillämpbar endast på ”herrelöst land”. Tydligen
räknades inte samerna.

Lappskatteland.  Men sannolikt var hela Lappland indelat i lappskatteland år 1683, och Ume
lappmark var det bevisligen. Vi har 1671 års karta. (stencil). Jag har alltid inbillat mig, att 1671
kommer före 1683, men staten har kanske en annan tideräkning.

Här kommer vi in på ett annat problem. Vem ägde marken i lappskattelanden? Staten hävdar, att
innehavarna aldrig ägt marken, men allt fler forskare börjar anse, att staten har fel även på denna
punkt. I detta sammanhang kan det bli intressant att studera HD:s dom i det s.k. skattefjällsmålet
från 1981. Där står bl.a. att samerna kunde ha haft en större rätt till marken i norr än i  Jämtland.
T.o.m. kunde urminnes hävd föreligga där, om vissa krav varit uppfyllda. Området skulle  ha
varit regelbundet använt, klart avgränsat och innehavaren skulle kunna förhindra andra att använda
det. På lappskattelanden var dessa krav uppfyllda. Vi kan också nämna, att de var mantalsatta,
innehavaren betalade skatt för dem och inte arrende, de var ärftliga, de kunde säljas och det fanns
t.o.m. exempel pålaga fasta. Likheten är alltså påfallande med ett skattehemman, som ju innehades
med äganderätt.

Men staten förnekar, att samerna någonsin haft äganderätt till lappskattelanden. Under några
århundraden har staten successivt på administrativ väg tillskansat sig lappskattelanden, som
under 1800-talet i stället började kallas renbetesland. Därmed försvann den för staten obehagliga
beteckningen ”skatte”. Övergången  var fullbordad, då den första renbeteslagen utfärdades 1886.
Men ingen har kunnat uppvisa ett formellt beslut, då lappskattelanden övergick till att bli statlig
egendom. Då det inte finns något beslut, har det inte heller funnits något beslut att överklaga.
Därmed försvinner också den av staten så ofta åberopade rättssäkerheten, som ju vilar på
möjligheten att överklaga beslut.

Sammanfattningsvis får vi nog konstatera, att 1683 års skogsordning inte är tillämpbar på
Lappland, även om vi accepterar doktrinen, att all mark som ingen annan bevisligen äger,
tillhör staten.

Avvittringen.  Ofta definieras avvittringen med den enkla förklaringen, att det är en gränsbe-
stämning mellan staten och privata markägare. Första villkoret blir då naturligtvis, att det finns
både privat mark och kronomark. I Värmland fanns ingen kronomark, och därför kunde statens krav på avvittring avvisas där.

Givetvis är avvittring något mycket mer komplicerat är en enkel gränsdragning. Vi måste också
komma ihåg, att avvittringen var en rent administrativ åtgärd. Regelverket var utformat av staten,
statliga tjänstemän utförde avvittringen, avvittringsutslagen för de lappländska avvittringslagen
utfärdades normalt av en regional statlig myndighet. Om någon överklagade avvittringsutslaget,
fattades beslutet av en central statlig myndighet. Under avvittringens gång ändrades också
regelverket – alltid till statens fördel. Skogsanslagen sänktes, mark kunde lättare dras in utan
eller med liten kostnad för staten, vattenrätter överfördes till staten, ofta i strid med svenska lag
och avvittringsstadga, för att bara nämna några exempel. Staten behärskade alltså hela
avvittringsproceduren.

Utgångspunkten för avvittringen var, att staten ägde all mark i Lappland, och därför kunde den
ensam reglera markfördelningen. Skattehemman kallades kronohemman eller kronotorp –
jordnaturen uppgavs alltså vara krono och inte skatte. I detta sammanhang kan vi påtala ett
allvarligt myndighetsfel. Enligt regler från 1817 skulle KB låta införa ett nybygge som skatte-
hemman i jordeboken, så fort nybygget ingick i skatt, men detta gjorde inte KB.

Ett annat systematiskt fel som gjordes vid avvittringen var, att gamla yttergränser inte beaktades.
Om sådana gränser fanns, skulle endast laga skifte ske och ingen avvittring. Detta fel blev
särskilt påtagligt, då lappskattelanden insynades till nybyggen. Enligt statens uppfattning insynades endast ängarna. Resten påstods tillhöra staten. Enligt min uppfattning insynades ett
område och inte isolerade ängar. Detta överensstämmer även med ordalydelsen i 1747 års
lappmarksprivilegier. Men statens företrädare gör en märklig tolkning av reglementet – en
tolkning som i sig är värd en mässa (behandlas i en av mina forskningsrapporter).

I de flesta fall var överklaganden meningslösa, men ovan odlingsgränsen i AC lyckades några
strandägare få tillbaka vattenrätten. De vid avvittringen begångna brotten var alltför allvarliga.
Det resulterade också i 1926 års vattenlag. Enligt denna lag skulle den urgamla principen, att
med strandrätt skulle följa vattenrätt tillämpas oberoende av vad som stod i avvittringsutslagen.
I Västerbottens län återfick flertalet strandägare vattenrätten. Men några obegripliga undantag
har gjorts i utmål. I Norrbottens län ovan odlingsgränsen överklagade endast en person och
han fick tillbaka vattenrätten men inga andra. I statliga utredningar på 1950-talet har konstaterats,
att om strandägarna överklagat avvittringsutslaget, skulle de ha fått rätt.

1926 års vattenlag gäller ej för BD, fastän samma fel begåtts där som i AC. Så sent som i
december 2003 förklarade regeringen, att 1926 års vattenlag inte skulle utsträckas till att gälla i
Norrbotten, och det var inte heller aktuellt att föreslå ny lagstiftning. Det är några små vatten-
Samlingar det gäller: Hornavan, Storavan och Uddjaur. Men givetvis var och är rättssäkerheten
tryggad:  besluten kunde överklagas. Nu hänvisar regeringen till domstolsprövning. Men så
länge avvittringsstadgan anses ha rättskraft och inga nya lagar stiftas, är utgången även vid våra domstolar given, och domstolarna begär inga förhandsbesked från EU. Vem har mod, ork, tid
och ekonomi att plöja igenom hela det svenska rättssystemet för att kunna få frågan prövad vid EU-domstolen.

Ströängar.  Med hjälp av konstruerade regler har staten efter avvittringen utan eller med
Minimal kostnad kunnat dra in betydande arealer ströängar. För detta finns inget stöd i 1749 års lappmarksreglemente, fastän staten påstår det. Nybyggarna påstås bara ha haft en tidsbegränsad
nyttjanderätt till ängarna. Inte heller i den ursprungliga avvittringsstadga från 1873 finns stöd.
I stället återfinns stödet i efterhandskonstruktioner.

Egentligen var ängarna skattejord, eftersom hemmanen borde ha beaktats som skattehemman.
Produktionen från dessa ängar låg också till grund  för den mantalssättning som gjordes vid den
skattläggning som föregick avvittringen. Vid ströängsindragningen förlorade hemmanen areal
som de tilldelats vid avvittringen, men skatten blev densamma. Enligt skiftesstadgan skulle
förlorad mark ersättas med likvärdig mark. I bästa fall kunde en markägare få en liten odlings-
ersättning för att odla upp egen mark, och uppfyllde han inte villkoren, uteblev ersättningen.

Som jag sade i Tärnaby för en tid sedan skrev Svante Isaksson, att staten stal våra marker, men
självklart stjäl inte en rättstat mark – den konfiskerar marken. Men staten medger inte heller,
att den konfiskerat marken utan påstår, att den hat förvärvat marken på lagligt sätt.

Mark kan förvärvas genom ockupation av herrelöst land, urminnes hävd, köp, arv, donation,
gåva och expropriation. Men statens markinnehav i Lappland har inte legaliserats
genom någon av dessa åtgärder.

 

Lennart Stenman, Karlstads Universitet