Erik Larsson – "Kiruna-Lasse"
Erik Larsson var född i Kurravaara 1912. Han inledde sin yrkeskarriär som pallrensare i Kiruna gruva
sommaren 1935. Arbetet var tungt och det gav styrka åt armar och rygg. Från julen 1935 arbetade han
tre veckor i timmerskogen.
Han hade redan tidigare, på uppmaning av sin bror Valfrid Larsson börjat tävla som skidåkare, och
han fick sitt genombrott som idrottsman under DM i Arvidsjaur 1934, då han kom på sjunde plats.
Efter ett misslyckat lopp i VM i Sollefteå, gjorde Erik Larsson sensation i SM, som hölls i Lycksele,
genom att vinna klass II i tävlingen, och bli fyra på tremilen. Redan nu, under en intervju för en
dagstidning efter loppet, visade sig den fåordighet som senare blev något av ett varumärke för Erik
Larsson:
"Roligt att vinna, inledde vi.
-Ja, sade Larsson.
-Det var bra gjort, Larsson, försökte vi fortsättningsvis.
-Åja, sa Larsson
-Ja, det hade säkert ingen väntat hemma i Kiruna, frestade vi vidare.
-Nää, sa Larsson."
År 1935 deltog han i världsmästerskapen i Hohe Tatra i Tjeckien, och det var under detta år han vann
det lopp i Rovaniemi, som kvalificerade honom till deltagande i de olympiska spelen i Garmisch-
Partenkirchen 1936.
Efter att ha inlett med några ojämna lopp, blev Erik Larsson uttagen till stafettlaget, tillsammans
med Martin Matsbo, John Berger och Arthur Häggblad. Sverige kom på tredje plats efter Finland och
Norge. Därmed hade Erik Larsson erövrat en olympisk bronsmedalj. Det var dock 18-kilometersloppet
den 12 februari, som kom att bli Erik Larssons största triumf. Han var inte direkt någon självklar
kandidat till förstaplatsen, och fick ett lågt startnummer, men redan efter 4 kilometer ledde han loppet
med 20 sekunder före norrmannen Oddbjörn Hagen. Efter att ha kört omkull i en backe, gick Erik
Larsson i mål med en tid, som var 55 sekunder lägre än norrmannens. Erik Larsson var olympisk
guldmedaljör.
Efter loppet bäddades han ner i det svenska lagets villa, och fick besök av bland annat kronprinsen
Gustav Adolf och prinsessan Sibylla. Erik Larsson fällde senare kommentaren att han nog var den
ende svensk som skakat hand med prinsessan Sibylla iklädd pyjamas.
Erik Larsson hade över en dag blivit världsberömd, och det var nu hans smeknamn, "Kiruna-Lasse"
myntades. Han var inte speciellt förtjust över all uppmärksamhet, och då han efter att ha hyllats i
Stockholm, var på väg med tåg till Kiruna, funderade han allvarligt på att stiga av i Gällivare och ta
sig hem till Kurravaara, för att undvika den uppvaktning som han förväntade skulle möta honom i
Kiruna. Dessa planer grusades dock, och han möttes på perrongen i Kiruna av omkring 3000 personer.
"Kiruna-Lasses" namn och bild började nu figurera i annonser för skidutrustningar, men även för
havreflingor och kakao, som han dock aldrig drack.
Tidningen Såningsmannen publicerade artiklar
med hans teorier om träning och livsstil. Han ansåg att kroppsarbete var den bästa träningen för att
stärka fysiken, och de som inte arbetade med kroppen rekommenderades att utöva promenader, bad,
gymnastik och rodd m.m. Man skulle också vistas ute i friska luften, och undvika att dricka såväl kaffe
som alkohol. 1936 var verkligen "Kiruna- Lasses" år; han vann detta år 12 av totalt 19 lopp. Han
tilldelades Svenska dagbladets bragdmedalj för sitt olympiska lopp, men själv ansåg han att tremilen
under SM i Luleå 1936 var hans bästa lopp, en bedömning som delas av idrottskännare Även 1937 och
1938 blev lyckade år för "Kiruna-Lasse", och efter att ha upplevt en kortare formsvacka, ansåg han sig
vara i mycket god form julen 1938. Men nu inträffade något oväntat:
Trettondagshelgen 1939 deltog Erik i ett laestadianskt bönemöte i Kurravaara. Under detta möte
upplevde Erik väckelsen. Han sade själv senare, att han vid detta tillfälle fick kristendomen helt och
fullt. Nästan genast beslöt han sig också för att sluta tävla, eftersom han inte längre kunde fördra den
jakt på ära och berömmelse sporten hade blivit. Naturligtvis kom väckelsen inte som en blixt från klar
himmel. Erik Larsson var uppvuxen i ett laestadianskt hem, och även om han till en början inte varit så
religiöst lagd, hade religiösa grubblerier en längre tid grott inom honom. "Kiruna-Lasses" beslut att
upphöra med tävlandet togs inte väl emot av idrottsföreningen. man ansåg allmänt att hans handlande
var besynnerligt, ja nästan absurt, men Erik Larsson kunde inte handla mot sin kallelse.