Foto Kautokeino tingshus 1882-1883 :

http://digitalarkivet.uib.no/cgi-win/WebAlbum.exe?filnamn=f02011

Dokumentation av Kautokeinos historia

Re: Genforskning og folkevandring 03.05.06 10:55 Debatt gällande DNA-forskning om Nordkalottens folk

Mer om Kainuu.

Det virker som om de tidlige kvenske innvandrerne hadde helt klare oppfatninger om forskjellen på Kainuukieli og Suomikieli:

"Men enno på slutten av 1800-talet er det notert i dette området på finsk side at eldre folk sa at vi er ikkje finlendarar, vi er «kainuulaiset» og snakkar «kainuunkieli». Finlendarar, det er dei som kjem sørfrå og snakkar «suomenkieli». "

Videre om Mikkel Kven:

"Da trefte han bl.a. på Mikkel Kven i Børselv, som presenterte seg slik: «Eg er kven, fødd av kvenske foreldre i Kvenland i byen Tornio». På denne tida var framleis Kven-land eller Kainumaa det geografisk omgrepet som folkhadde å halda seg. Det har vore mange teoriar om opphavet til ordet kven,men det synest klart at det erdet same ordet som kvensk Kainu. Dette finn vi bl.a. igjen i etternamnet Gaino i Guovdageaidnu (Kautokeino) men dei som har dette etternamnet i dag, reknar seg som samar, ikkje som kvenar."

Nokre forskarar meiner samar og kvenar har felles opphav, men at dei skilde seg ut nettopp da kvenane blei bufaste. I alle fall har dei blanda seg ganske mykje slik at mange av dei som i dag reknar seg som kvenar heilt eller delvis er av samisk ætt og omvendt.

Resa genom Sweriges och Norriges Lappmarker

Förrättad år 1821 av Johan Wilhelm Zetterstedt. ( Professor m. m. vid Kongl. Academ. i Lund ).

.......Den 13 augusti kl. 3 om morgonen anlända vi till Kautokeino, efter 18 mils färd ifrån Alten. 10 till 12 små hus på ömse sidor, och en liten Kyrka på östra stranden karakteriserar Kautokeino. Men huru fattigt och uselt är icke det hus, som utgör boning för Församlingens Pastor! Det var nu öde och tillslutet, liksom flera av de övriga husen. Blott en stor hök var gårdens väcktare.. En av grannarna hade nycklarna till den lilla hyddan, som blev öppnat för oss. Ifrån förstuge kvisten träder man direkt in i köket, och sedan uti salen, om man så vill kalla den lilla stugan, vari en järnugn, 2:ne gamla trästolar, ett bord och en bänk utgjorde allt vad som fanns inom de fyra väggarna, när man undantager höet, fjädern och stickorna, vilka lågo både spridda och i högar på golvet. Där intill tvenne små kamrar, tomma och ängsliga. En så eländig Prästegård, som denna, belägen i Finnmarkens Lappmark, har jag aldrig förr sett. Men Prästen bodde också nu icke här: om våren flyttar han ned till Norska kusten, tillbringar där sommaren och återkommer hit om hösten. Besynnerligt nog, att han ändå kan uppehålla sig 6 a´8 månader i Kautokeino, och just på årets sorgligaste tid, de mörka nattlika dagarna.

Men rörelse är likväl om vintern här något livligare: Finnarna ( Nybyggarna eller Qvänerna) återkomma då med sin från havet hemförda fisk, öppna de nu tillstängda husen och utbreda genom sin verksamhet mera livlighet i trakten. Då är även tiden för jakten: mången Vild- Ren faller för jägarens skott, eller dödas av dess spjut; den hårda snöskorpan uppehåller lätt jägaren, som framilar på skidor, men icke renen, och därför upphinnes denne snart. Ännu fler vargar och rävar falla offer för den ivrige skytten.

Äntligen komma även lapparna med sina renar: de uppsätta sina kåtor runt omkring, på två, tre mils avstånd, samt förse byns invånare med hudar, kött, ost och allt det nyttiga, som renhjordarna giva.

Folket i Kautokeino synas vara i största behov av uppmuntran, tröst, undervisning och förmaning; men varifrån skola de hämta dessa, då deras själasörjare under en stor del av året vistas hela 20 mil och mera, skild ifrån dem? De känna honom alltför litet, och därigenom kan aktning, kärlek och förtroende icke synnerligen fästa dem vid honom. Omsider kommer han; han kommer då som en främling ibland dem: de förstå icke varandras språk; han talar danska, de tala finska. Genom en tolk måste han meddela sina tankar. Det vore kanske ett icke oförtjänt föremål för Regeringens omsorg, att endast sådana Präster blev i denna Lappmark satta till församlingens lärare och religionens vårdare, vilka förstod och kunde uttrycka sig på finska språket, så länge detta är allmänt nyttjade i landet......

.......Kautokeino ligger nära 69° n. lat. Byn är nästan övergiven på sommaren. Renarna och boskapen äro på bete och endast få människor synas till, de flesta invånare har dragit till bergen eller befinner sig på fiske i vid kusten. I byn finnes tio eller tolv gårdar. Boningshusen voro uppförda av stockar och de för boskapen avsedda byggnaderna av torv eller sten. Kreatursuppsättningen på platsen utgjordes av ungefär femtio kor, hundrafemtio får, fyra eller fem oxar och omkring tvåhundrafemtio renar, av vilka omkring hälften var inkörd. Några hästar funnos icke. Läs mera här: ( Resa genom Sweriges och Norges lappmarker).

......Vi gingo i en båt vid Kautokeino och seglade oppför Kautokeinos älv ungefär en fjärdedels mil, ända till de första vattenfallen, som åtminstone försvåra seglatsen. Vid Natgiejaure funno vi en koja och fiskeredskap, som tillhörde den ena av Quænerna. Där hade han redan uppehållit sig i flera veckor, och hade likväl nu förhoppning om ny fångst. Fisken skyr icke det hårda klimatet, eller hinner det honom icke; ty att döma av den stora mängd, som årligen fångas i sjöarna, är visserligen oväntad, att de ändå alltid förökas så starkt, att förlusten från den förra sommaren genast är ersatt den följande. Huvudfångsten går alltid ut på sik (Salmo lavaretus), som i allmänhet uppfyller alla sjöar härstädes; mera sällsynt är gädda. Den förra torka Quænerne på stänger och resningar; ungefär såsom man torkar torsk och gråsidor vid havskusten.

.......Jakten på stora snöskor (skidben) ger mångfaldig sysselsättning och åt den skickliga jägarn en riktig vinst på vilda renar eller fåglar. Om vintern tåga köpmän från Torneå med järnvaror åt andra havet till Talvigs, Quaenangers och Utsjokis marknader och gå sällan förbi Kautokeino; eller Finnmarkens köpmän gå över till Torneå att bringa dit hudar och fisk och att därifrån hämta smör, medicinalvaror eller andra produkter av en sydligare bredd. Också finnas i själva Kautokeino om vintern några factorier av Altens köpmän för att driva handel med de då omkringtågande Lappar. - Endast om sommaren äro dessa trakter öde och tomma. Om vintern äro de upplivade.

......De små husen på vänstra sidan av floden, kanske några trettio till antalet, vilka vi alla sågo vara tillslutna, voro icke ämnade till boningsrum. Det är Lapparnes förrådshus, där de förvara sina kläder, pälsar och redskap för vintern. De bofasta och beständiga invånarna i Kautokeino bestå av 8 Quænfamiljer ifrån Finland, desamma, som om sommarn fiska i sjöarna på berget, i en omkrets av mera än fem mil. Därmed förskaffa de sig sin huvudnäring, även för vintern; de kunna till och med försälja något. Även boskapsskötsel försumma de icke: Var och en håller sig några kor och får, och föder dem dels på sköna ängarna, som omgiva Kautokeino, dels med hö, som bärgas därav, dels med renmossa, som blandas med höet. Korna äter mossan gärna, när den är torkad och giva därav en god och ymnig mjölk. Dessa Quæners hus äro väl lätta men de äro likväl hus (pörten) med särskilda rum, stall, kök och förrådshus. Ett sådant läge sätter Quænern likväl i tillfälle till en större kultur och vida över Lapparna.

..... Mitt på slätten och till ända under Lipza funno vi en tämligen ansenlig sjö, Jessjaure, och ifrån en halvö, som sträckte sig längst ut i sjön, framblickar en koja. Det är ett av många hus, som Kautokeinos Finnar byggt sig vid sjöarnas stränder. Dessa verksamma och flitiga människor vandra om sommaren ifrån den ena sjön till den andra på berget, fånga fisk och torka densamma, och tåga sedan till nya trakter, till dess vintern nödgar dem tillbaka till deras hus vid Kautokeino.

Kainhuunmaa ja kainuulaiset - Kvænland og kvænene

1700-tallet
Ca. 1720 bosetter de første kvænene seg i Karasjok og bygger opp kirkestedet. Disse er forfedrene til Børselv-, Lakselv- og Stabbursneskvænene. På det meste bor det ca. 70 kvæner i Karasjok, men en alvorlig koppe-epedemi redusere antallet sterkt.

På 1750-tallet bodde det 10 familier i Kautokeino, og 8 av familiene var kvænske.

Ca. 1750 bor det 4 kvæner i Kjæs. Disse er de første registrerte kvænene i Porsanger.

1767 bosetter Erkki Juntinpoika seg i Børselv, men han gifter seg med ei enke fra Stabbursnes og flytter dit. Hans bror Juhannes Juntinpoika kommer til Børselv i 1786 og bosetter seg på Juntintörmä.

1768 flytter de fleste av de overlevende etter koppe-epedemien i Karasjok til Porsanger.

Resa genom Norrige, gjort av Leopold von Buchs 1806-1808. Uppdaterat med resa efter Muonio och Torne älv.

Resa genom Lappmarken och Sverige 1806-1808.

Även åt dem måste berget således lämna, vad de behöva till sin föda över vintern. Besynnerligt! Där knappt en kvist växer till bränsle, dit vargar och björnar endast komma för renarnas skull, där nästan hela den växande naturen förstenas, där finna tvenne särskilda folkslag medel för sin näring, på olika vägar! Renarna hava lockat Nomaderna till dessa berg; den oändliga mängden av sjöar däremot bofasta invånare.

Vilken besynnerlig väg! Landets sluttning tyckes likväl bekräfta det, och Quänerne berättade i Kautokeino, huru många sjöar Siabersdasjoki först måste genomlöpa. Vid stranden sågo vi väl, att floden redan hade gjort en lång väg; dess bredd, djup och hastiga lopp förrådde det tillräckligen, och icke utan svårighet funno vi ett ställe att komma över till andra stranden. Snart överraskas vi av en ny och ovan anblick av gröna ängar med höstackar och betande kor; och äntligen visa sig små hus, likasom i en by å ömse sidor ordnade till en gata, och på andra sidan floden en artig kyrka, även omgiven av hus. Man ser odling och bobyggnad, man tror sig åter vara bland människor.

Med tacksam känsla inträdde jag i prästens hus. Med vilket nöje ser man ändå en stol och ett bord, när man en tid saknat dem! Detta hus är fattigt och litet, och innehåller icke många bekvämligheter. Men huru mycken glädje måste ändå icke det ringa, som man här finner, redan hava skänkt mången resande? Under denna årstid bor prästen likväl icke här. Hela hans församling flyttar mot slutet av vintern till havet. Han följer den vanligen och uppehåller sig över sommaren vid fjärdarna. Deras närvarande, modiga präst, Herr Lund, såg jag i Alten. Oaktad själv van vid ett sydligare klimat, fann han likväl Kautokeinos vinter icke utan behaglighet.

Livets behov brista då icke: Lapparne ligga med sina kojor tätt omkring; man förskaffar sig lätteligen av dem produkterna av deras hjordar. Jakten på stora snöskor (skidben) ger mångfaldig sysselsättning och åt den skickliga jägarn en riktig vinst på vilda renar eller fåglar. Om vintern tåga köpmän från Torneå med järnvaror åt andra havet till Talvigs, Quaenangers och Utsjokis marknader och gå sällan förbi Kautokeino; eller Finnmarkens köpmän gå över till Torneå att bringa dit hudar och fisk och att därifrån hämta smör, medicinalvaror eller andra produkter av en sydligare bredd. Också finnas i själva Kautokeino om vintern några factorier av Altens köpmän för att driva handel med de då omkringtågande Lappar. - Endast om sommaren äro dessa trakter öde och tomma. Om vintern äro de upplivade.

De små husen på vänstra sidan av floden, kanske några trettio till antalet, vilka vi alla sågo vara tillslutna, voro icke ämnade till boningsrum. Det är Lapparnes förrådshus, där de förvara sina kläder, pälsar och redskap för vintern. De bofasta och beständiga invånarna i Kautokeino bestå av 8 Quænfamiljer ifrån Finland, desamma, som om sommarn fiska i sjöarna på berget, i en omkrets av mera än fem mil. Därmed förskaffa de sig sin huvudnäring, även för vintern; de kunna till och med försälja något. Även boskapsskötsel försumma de icke: Var och en håller sig några kor och får, och föder dem dels på sköna ängarna, som omgiva Kautokeino, dels med hö, som bärgas därav, dels med renmossa, som blandas med höet. Korna äter mossan gärna, när den är torkad och giva därav en god och ymnig mjölk. Dessa Quæners hus äro väl lätta men de äro likväl hus (pörten) med särskilda rum, stall, kök och förrådshus. Ett sådant läge sätter Quænern likväl i tillfälle till en större kultur och vida över Lapparna. De skulle också i sanning icke giva efter för sina bröder vid Torneå och i Finland, om de hade mindre att kämpa med klimatet.

De hava här redan ofta försökt att odla korn, säger mig den förståndiga klockarn; med det lyckas icke; även så litet har det velat lyckas dem med trädgårdsväxter. Sådant torde väl till större delen böra tillskrivas de många sjöar och tjärr i djupet av dalen, vilka om sommarn ofta nedsätta atmosfärens värme några grader lägre än på höjden av kullarna; men om hösten förhindra de låga molnen solens välgörande verkan, som eljest åstadkommer mera än luftens temperatur. Men sädesodlingen har misslyckats för dem liksom för invånarna av Utsjoki. Såsom skulle då intet växa. Wahlenberg nämner tvenne Norska orter, vid Tana, som bebos av Finnar, Seida, trenne svenska mil över Tanas mynning, med 3 familjer; och Polmack, ungefär 4 mil högre opp, med 6 eller 7 välmående hushåll. Sejda ligger på den vanliga vägen från Alten till Vardöhus.

Dessa Quæner synas hava bott här längre än de uti Alten, vilkas invandring inträffade omkring år 1708. Men om de väl redan voro bosatta här, när Carl XI år 1660 uppbyggde Kautokeinos kyrka? Konungen satte också hit en präst, förärade kyrkan ett litet bibliotek av Finska bönböcker och postillor, vilka ännu äro i behåll.

Genom gränstractatet 1751 avsade sig Danmark sina anspråk på Utsjoki, varemot Sverige överlämnade hela Kautokeinos pastorat till Norrige, en landsträcka av 180 kvadrat mil, men likväl icke mera än 3 människor på varje sådan mil. Strax efter denna överenskommelse flyttade Sverige redan 1747 prästen i Kautokeino till Utsjoki, skilde Enare ifrån Kusamo och lade det såsom annex till det mindre Utsjoki. Även ifrån Norrige skedde nu några förändringar. Masis kyrka blev för de Fjällappar, som räknade sig till Norrige, nu överflödiga, och prästen i Talvig, som förestod densamma om vintern, kunde man nu befria från ett stort besvär. Masis församling blev hänvisad på Kautokeinos Kyrka, dit den varken hade en besvärlig eller lång väg. Ännu känner man, huru mycket församlingen tillväxte genom denna förening; ty ännu är kyrkan för liten och kan icke rymma åhörarna.

Även de nya Finska kolonierna blevo genom denna avsägelse fördelade mellan båda kyrkorna. De som bodde vid Karasjock och längre ned mot Tanas mynning, blevo Norrmän; men de som hade satt sig ned på högra stranden av älven, förblevo under Svenskt övervälde.

Till de förras bekvämlighet förlade nu Norrmännen Afjuvaras kyrka till Karasjock, och Afjuvara förföll till en ödemark, vartill naturen och dess läge på det ofruktbara berget endast tyckes hava bestämt det. Däremot bodde Karasjocks Finnar redan åter mitt uti en skog av tall, vid en fiskrik älv, omgiven av bördiga ängar. De kunde därför bygga sig hus och gårdar såsom på Elfvebacken vid Alten; och här ser man därför, såsom där, en nästan fullständig by. År 1807 byggdes ock för deras räkning en ny och större kyrka. Även deras landsmän vid mynningen av Tana älv syntes komma sig välföre därstädes; de hava byggt sig hus, oaktad de likväl redan bo utöver tallens region; de hava gärdat in ängarna och föda kor och får.

Ända till yttersta gränserna av landet leva redan Finnar eller Quæner i fasta boningsplatser.

De hava även befäst från Tana älvs mynning fjärdarnas kuster. Men ehuru nu de närgranna rikens gränser äro bestämda med geometrisk noggrannhet, och ehuruväl var och en av dessa stater vet ganska bestämt, av vilken Lapp eller Quæn densamma har att driva in utlagor, så har det likväl icke lyckats att därigenom upphäva all anledning till tvistemål. De betydliga laxfiskena vid Tana älv söndra ganska ofta de nära varandra boende fiskare, och ifrån dem går stridigheten till deras ömsesidiga regeringar. Den stora, feta och mycket utmärkta Tana-laxen var fordom en artikel av Finnmarkens utförsel till Holland; och ofta berättar man sig för varandra, att Holländarna aldrig vårdade sig att ens se på någon annan lax, så snart Tana-laxen var ankommen. Denna handel har nästan helt och hållet upphört.

Lippajärfvi, den 13 September

Klockaren i Kautokeino och tvenne Finnar beledsagade mig över till Sverige, och jag fann snart, huru mycket jag vann därigenom, att jag icke reste med renar. Oaktad korta dagsresor voro likväl kreaturen så trötta, att vi måste draga dem med våld, och då vi gärna skulle hava skyndat vidare, nödgades de oss att för deras skull söka upp mossfält. Qvaenerne däremot voro modiga människor, som icke kände någon svårighet, och vilka jag om aftonen lika litet kunde bringa ur deras glada lynne som om morgonen. Klockaren är en viktig person ibland dem; ty det är han, som för vad period översätter den Danska prästens predikningar på Finska eller Lapska. Änskönt hans översättningar alltför ofta förfela meningen av det sagda, ger detta göromål en större övning, att sammanbinda slutsatser, vilken måste hava inflytande på hans övriga levnad, och varav den resande med icke ringa nöje erfar många goda följder

Vi gingo i en båt vid Kautokeino och seglade oppför Kautokeinos älv ungefär en fjärdedels mil, ända till de första vattenfallen, som åtminstone försvåra seglatsen.

Vid Natgiejaure funno vi en koja och fiskeredskap, som tillhörde den ena av Quænerna. Där hade han redan uppehållit sig i flera veckor, och hade likväl nu förhoppning om ny fångst. Fisken skyr icke det hårda klimatet, eller hinner det honom icke; ty att döma av den stora mängd, som årligen fångas i sjöarna, är visserligen oväntad, att de ändå alltid förökas så starkt, att förlusten från den förra sommaren genast är ersatt den följande. Huvudfångsten går alltid ut på sik (Salmo lavaretus), som i allmänhet uppfyller alla sjöar härstädes; mera sällsynt är gädda. Den förra torka Quænerne på stänger och resningar; ungefär såsom man torkar torsk och gråsidor vid havskusten. När de vilja äta honom, äro icke många tillredelser av nöden. Jag har ofta med förundran sett, huru mina trenne följeslagare togo fram sin torkade fisk, spettade honom opp på torra kvistar och med dessa stekar inspärrade hela den uppgjorda elden. När fisken var brunstekt och nära att brännas opp, förtärde de honom utan all annan tillredning och, såsom jag tyckte mig finna, med särdeles välbehag. Man berömmer potatis, emedan de fordra så ringa förberedelser för att bliva ätbara; men siken fordrar knappt mera tid och besvär. Siken är ock en huvudföda för dessa Quæner, och sällan betjäna de sig där av det Norska Fladbröd, papperstunt, osyrat bröd av korn- eller havrekli, som gräddas på stenar eller järnplåtar.

Fisken i sjöarna har det ord om sig att vara fetare och mera välsmakande, än den man erhålla ur floderna. Floderna tillåta endast om våren en tidigare fångst, än de högre liggande och mera sent öppna sjöarna. Ifrån Natgieckjaure drogo Quænerna med mycken behändighet båten över land, ett ansenligt stycke ända till en liten forsande å.. Vi rodde väl en och en halv mil uppför och uppnådde då först Aibyjaure, varifrån han har sin upprinnelse. Då funno vi redan spår till närgranna riket. Oaktad ännu på Norsk botten, hade likväl Svenska Finnar satt ut sina nät i denna sjö. I själva verket är det lättare för dem att komma hit än för Quænerna från Kautokeino. Ty då vi stego i land på andra sidan sjön i månskenet, hade vi knappt en halv mil att gå över kullar, som voro snövita av renmossa ända till brädden av Jedeckjaure, vars vatten vidröra Svenska gränsen. Men fisket i denna sjö har alltid varit en obestridlig egendom för Svenska Finnar.

Och när nu elden flammade högt upp mellan björkarna och Quænerna lägrade sig runt omkring och omgåvo elden med fisk, som de satte på sina spett, utgjorde det hela ett så originellt, så glatt, så ljuvt och livligt landskap, att väl ingen skulle hava kunnat vägra att upptaga det i räkningen bland de vackraste han sett.

Gränsstenarna vila på fasta platser, där begynnelsepunkt ganska noggrant står betecknad. över dessa bildar det hela ett slags torn, uppfört av gråsten utan murbruk, 3 alnar högt och 9 i omfång. Därpå visa sig fem särskilda stenar; en mitt uti med Konungens av Sveriges namn på Svenska, och Konungens av Danmark på den Norska sidan. Tvenne uthuggna linjer på nedre delen av stenen visa den riktning, i vilken man måste söka de nästföljande Rösena. Tvenne andra stenar, Visarna, stå på fortsättningen av denna linje några fot från medelstenen, för att utmärka gränslinjens lopp och riktning. Således hade jag då beträtt Sverige. Det Danska Finnmarken hade blivit ombytt till Svenska Lappland; Norrmännens Finnar hade blivit förvandlade till Lappar, och Quænerne till Finnar. Ifrån detta ögonblick var namnet Finne ett ärofullt namn och icke mera ett föremål för förakt såsom vid Norska kusten; och det hopp, som Quænernas i Alten flit och omtanke hade väckt, skulle allt mera ifrån denna stund gå i fullbordan.

Invandringen av renskötarfamiljer från Kautokeino till Karesuando området (Enontekis) under 1850-1870-talet.

Ouppklarade gränstvister mellan Norge och Ryssland ledde till att ryssarna 1852 beslöt stänga gränsen mellan Norska Finnmarken och Finland. Detta kom att oerhört hårt drabba samerna i Kautokeino, som hade sina renbetesland vintertid i skogarna kring Hetta och Karesuando.

Icke mycket annat var möjligt än att söka nya betesmarker. Många tog då sin tillflykt till Karesuando området, där det genom giftermål fanns gott om släktingar.

Inom loppet av några år hade församlingens befolkning ökat med ca 400 personer eller 30%.

Nu togs alla utrymmen i husförhörsböckerna i anspråk trots att många levde som "obefintliga".

Mängder av mycket vackert handskrivna "Flyttattester" kom från socknepresten i Kautokeino, Fredrik Waldemar Hvoslef, som såsom ung kyrkoherde i församlingen var med om det s.k. Kautokeino upproret 1852.

Bland de många till Karesuando invandrade renskötarfamiljer var släktnamn som; Bær, Baal, Qvænangen, Utsi, Sikko (Lars Jonsen Sikko gift med Marit Johansdotter Hetta hade sex barn och 2000 renar med sig då de flyttade till Karesuando 1855) Skum, Somby, Tornensis, Saara, Siiri, Gaup, Eira, m. fl.

Resultatet av den stora invandringen av renar blev att markerna blev överbetade och på 1920-talet var en del av renägarna tvungna att flytta neråt till Västerbotten med sina djur för att kunna fortsätta med sin näring.

Karesuando byalag försökte skydda sina marker från överbetning genom en Byalag 1913, fastställd av länsstyrelsen.

Där det bl.a. står att: "För vinterbetets bevarande och upphjälpande vare varje renägare förbjudet att under tiden från 1 juni till 1 september hålla sina renar på till höst och vinterbete nödig mark inom byalaget, utan vare en var renägare skyldig att för denna tid föra sina renar till fjälls.

Där står också bl.a. "Uppbrottet från vinterbeteslanden må ej ske tidigare än nödigt; och må renägare i och för uppflyttning sålunda icke med sina renar passera ovannämnda linje Palojoensuulandsvägen vid sockengränsen före 25 mars".

Ett flertal av renägare som uppehöll sig med sina renar i förbudsområdet fick bötesföreläggande av domstol. De skulle skyndsamt passera området till hänvisade vinter och sommarbeten. Betesmarkerna kring byarna skulle användas av de bofasta ursprungsbefolkningens boskap.

Källa: Kyrkoböcker från Kautokeino och Karesuando, samt från länsstyrelsens arkiv.

EN SOMMAR i FINNMARKEN, RYSKA LAPPLAND och NORDKARELEN

Skildringar af land och folk, af J. A. Friis, Professor vid universitet i Kristiania, 1872.

......Men de platser, norrmännen då bebodde, voro valda uteslutande med hänseende till fiskerierna; de lågo vid den yttersta havskusten och eftertraktades då för tiden alldeles icke av varken lappar eller finnar, som funno land för sig och sina hjordar i det inre av fjordarna.

Det fanns år 1860 dessa byggnader på det här platserna:

Skjärvö	225 timmerhus	5 gammer
Lyngen	264 -"-	13 -"-
Inre Alten	38 -"-	6 -"-
Koutokeino	18 -"-	6-"-

.....Finnen betraktar visserligen icke sin svagare broder, lappen, som sin like; men han erkänner dock släktskapen, och äktenskap mellan finnar och lappar förekomma därför ganska ofta. Mellan finnar och norrmän förekomma äktenskap likaledes ofta, och på detta sätt kommer en blandning till stånd mellan alla tre nationerna. Avkomlingar av de blandade äktenskapen mellan finnar och lappar eller finnlappar och norrmän äro lätt igenkännliga på sitt långt bättre utseende än de äkta lapparne.

Som jägare och fiskarfolk kunde man uppehålla sig längre tid på ett och samma ställe, så som händelsen ännu är i ryska Lappland. Samlade i små flockar, bo de här på ett och samma ställe i 15-20 år, eller så länge där finns tillräckligt med fisk och vilt, mossa och ved i närheten. Men börjar det bliva brist på dessa artiklar, medan avskrädeshögarna av bortkastat avfall av alla slag växt upp i jämnhöjd med husen, flyttar kolonien till ett nytt ställe. Att tämja renar och mjölka dem eller, på det hela taget, leva av tama renhjordar som nomader, hava lapparna sannolikt först lärt av de skandinaviska stammarna, då de måste dela jaktmark med dessa och villebrådet började avtaga.

Släkten Hetta och Tornensis

Hetta

Nämndemannen Henrik Petrusson (Piekko) i Särkilaks.
Övertorneå sn, omnämnd 1539-56.

.Jöns Hindersson (Piekko) i Matarengi, Övertorneå sn,
omnämnd 1557-72.

Birkarlen Henrik Larsson (Rahtu) i Matarengi, Övertorneå
sn, omnämnd 1539-79.

Nils Hindersson (Rahtu) i Matarengi, Övertorneå sn, omnämnd
1582-1610.

Per Jönsson (Piekko) i Matarengi, Övertorneå sn, omnämnd
1573-1609, avrättad i Övertorneå 21 januari 1609.

Henrik Nilsson Hetta i Matarengi, Övertorneå sn, omnämnd
1611-60.

Henrik Persson Piekko i Matarengi, Övertorneå sn, omnämnd
1613-44.

[källor till antavlan: landskapshandlingar för Västerbotten,
mantalslängder].

Henrik Nilsson Rahtu-Hetta. Husbonde på Hetta gård i Matarengi 1611-60.

Mats Henriksson Piekko-Hetta. k. 1665-75. Genom sitt giftermål blev han husbonde på gården Hetta i Matarengi.

Hindrik Hettas nybygge, fastställd 1697

Fil. doktor Erik Wahlberg har tagit fram följande historik på Hettas släkt:

Hettasläkten är en gammal kainula- och birkarla släkt från Övertorneås Matarengi. Den är från Kuivakangas (Rahtulanpäästä), och en gren från Rahtussläkt. Släktens stamfader anses vara birkarlen Hendrik Larsson Hettaa.

I den nordväst-sockens handlingar står det att till Hettas hemman hörde Ounasjärvi och Vuontisjärvi med kringliggande områden, för vilka de betalat skatt åtminstone från 1553. Från det året börjar nordväst-socknens jordeböcker och handlingar föras.

Den allra äldsta äganderättshandlingarna verkar ha tecknats om jaktmarker och fiskevatten.

Henrik Henriksson Hetta f. 1660 d. 1743. Hans första hustru var Brita Mattsdotter d. 1726 och de fick fem barn. Andra hustrun blev änkan Carin Jönsdotter f. 1685 i Muonio d. 1771. Hon hade sedan tidigare tre barn. Henrik H. kom till Peltojärvi lappby på 1690-talet som nybyggare och Hetta byns grundare. Han fick år 1697 lov av Utsjoki tingsrätt att bosätta sig på sina förfäders jakt och fiskeområden som hemmansägare vid Ounasjärvi fiskesjö. Från år 1740 blev platsen kallad Hetta. Sonen Mikko (Michel) bosatta sig i Pekkalan pää och Johan i Kurunpää, samt Mauno till mitten av byn eller till nuvarande prästgårdens plats.

Dombok Torneå Lappmark - Enontekis Tingsplats år 1736

I Peldojerfwis lista över skattebetalare finner vi Henrik Hetta och han utlägger 2:8 daler i skatt.

Från sonen Mats som gifte sig med prästen Tornensis sondotter Britta blev Hettas samegren till i Kautokeino. Han flyttade från Hetta i mitten av 1700-talet och började som dräng åt Kyrkoherden Tornensis son Olof (1692-1772). Senare arbetade han som dräng åt Prästen Johan Björckman och år 1767 benämns han som kyrkvärd. Mats kallades också som "kvän" enär han hade kommit från Finland och också för att han ej var av samesläkt. I alla fall blev det av Mats, Kautokeino Hettas samesläkts grundare, enär han gifte sig med en från redan "Lappalaistuneiden" (förlappskat) Tornensis släkt (se Tornensis nedan).

Hetta, Magnus (Mons) Henriksson
Født : 18.05.1730 i Peldovuoma, Hetta
Foreldre:

Far: Hetta, Henrik (Henni) Henriksson
Mor: Johansdtr, Carina

Keskitalo, Nils Henriksen
Født : 17.12.1852 i Torneå
Død : 20.02.1930 i Vadsø
Par:

Partner/Ektefelle:

Balto, Birtha Maria Johansdtr.
Født : 02.08.1868 i Nesseby
Død : 20.11.1944 i Vadsø
Foreldre:

Far: Palto, Johan Eliasson
Mor: Fors, Berit Andersdtr.

Raattama, Isak Adolf Johansson
Født : 22.07.1895 i Paittasjävri
Foreldre:

Far: Raattama, Johan Erik Isaksson
Mor: Hietala, Greta Johanna

Par:

Gift: 25.03.1920
Partner/Ektefelle:

Keskitalo, Hilma Johanna
Født : 14.09.1896 i Muonioniska

Kyrös släkt

Lainios släkt

Tornensis

Namnet är en latinisering av Torneå, vars den första av detta namn - Anders Nicolai - blev fött mens hans far var präst där. Genom 275 år har släkten varit knytet till Kautokeino, först som sockenpräster och sedan som ren-nomader och fastboende bönder.

Den första Tornensis-släkten kan föras tillbaka till är:

1. Nicolaus Nicolai Ulopolitanus, d. 1676. Han var kyrkoherde i Över Torneå, och var gift med en dotter av Nicolaus Philippi Falk, första kyrkoherden i Övre Torneå som hade blivit eget prästgäld år 1618. Ulopolitanus har antagligen följt sin svägerfar i kallet. Själv hade han två söner som blev kyrkoherdar i Kautokeino, nämligen Johannes Nicolai Tornberg och Anders Nicolai Tornensis

A. Johannes Nicolai Tornberg, d. 1716. Han var fött i Över Torneå. Medan han gick på skola i Härnösand tog han namnet Tornæus, men då han blev präst kallade han sig Tornberg (Tornebergius). Först var han kapellan hos sin far i Övre Torneå 1668-70. Från 1670 var han kapellan i Hietaniemi, och från 1675 kyrkoherde i Kautokeino (tillhörde Sverige då) som hade blivit eget prästgäld året före. I den första tiden i Kautokeino bodde han i Masi, men flyttade sedan till det nuvarande kyrkoplatsen, var kyrkan blev byggt 1701. Han var i Kautokeino till 1681. Han kom sedan till Jukkasjärvi 1682, och från 1687 till sin död var han kyrkoherde i Övre Torneå. Under ett överfall av ryssarna blev han han så illa tilltygat så att han dog två dagar senare

Falk, Nicolaus Philippi
Par:

Barn:

Falk, Ukjent Nicolausdtr.

Tilbake til startsiden

Tornberg, Johannes Nicolai
Født : Øvre Torneå
Død : 1716
Foreldre:

Far: Ulopolitanus, Nicolaus Nicolai
Mor: Falk, Ukjent Nicolausdtr.

Par:

Barn:

Tornberg, Johan Johannesson
Tornberg, Isak Johannesson

Till start

STORFAMILJEN PÅ HANNUKKALA

Gustav och Brita hade åtta söner och en dotter. De fyra äldsta föddes under deras tid i Råneå medan de fem yngsta föddes på Hannukkala. Anmärkningsvärt vid denna tid var att samtliga barn nådde vuxen ålder. Några utdrag om barnens livsöden:

1.Isak f.1720, d.1781 Isak var länsman i Övertorneå. Från honom och hustrun Brita Strand härstammar talrika Buchtar i Tornedalen (i Välikoski eller Keräsjoki) och i Finland. Isaks sonson Petter (1790-1820) var ryskkunnig och arbetade som translator vid länsstyrelsen i Uleåborg. Efternamnet stavade han Boucht. Från honom härstammar bl.a Bouchtarna i Vasa i Finland. Från Isak härstammar även Bucht i Härnösand.

5.Gustav d.y f.1730 å Hannukkala, d.1788. Övertog Hannukkala efter sin fader. Hustrun Lisa Grape (1735/1787) var sonsondotter till den i Tornedalen kände Arendt Grape född 1612 i Lubeck, son till seefahrermann Arendt Arendtsohn Grape och hans hustru Anna Heinrichstdochter.

Gustavs son Isak blev måg hos klockaren Junelius vars hemman i Matarengi erhöll namnet Lukkari.
Lukkari blev också efternamnet för Isaks ättlingar.

7.Lars f.1735, d.1790. Klockare i Karl-Gustavs församling. Lars hade tre barn, Gustav, Maria och Henrik.
Gustav blev sockenskrivare i Karl-Gustav; drunknade i Korpikylä fors 1827. Han efterlämnade fyra döttrar och två söner däribland Lars-Johan. Lars-Johan blev landskanslist och lasarettsnotarie i Piteå, därefte år 1838 länsman i Överluleå. Redan första året i länsmansbefattningen uttryckte Lars-Johan kritik mot den nye landshövdingen von Hedenberg. Den 20 maj 1838 säger Lars i ett av sina brev: "Wår förmodan om det nya styrelsesättet har tyvärr, inte felslagit - den har i mitt tycke twertom öfwerträffats af verkligheten - ty wi kunde inte föreställa oss, att den person som blivit oss gifwen till Hufwudman, skulle vara så groft okunnig om alla de ämnen som tillhöra hans Embete och så vacklande i sina beslut ...... I början roade det nya sättet mig, ehuru det icke ingaf mig någon aktning eller hög tanka om knekten, men nu håller jag på att ledsna dermed och det fattas icke många steg ifrån liten aktning till missaktning."

Tio år därefter (1848) kände sig Lars illa behandlad rent av förföljd av Hedenberg och tog – efter anklagelser om dröjsmål med redovisningen - avsked från länsmanssysslan.

Härefter flyttade han till Norge där han 1851 blev länsman i Kautokeino (Tillhörde tidigare Sverige). Där mördades han av religiösa fanatiker 1852 - en rörelse som, bortsett från dess nyttjande av rusdrycker, liknade flagellanterna i 1300-talets Centraleuropa (S.Paulaharju: Lappmarksminnen. Tuchman: En fjärran spegel.)

Rörelsens ledare Lars och Aslak Hetta var för övrigt ättlingar i fjärde led från Hindrich Hansson Hetta på birkarlahemmanet Hetta i Matarengi, Övertorneå.

Breve

fra

Niels J. Chr. V Stockfleth

1825-1854, Stockfleth var socken präst och professor, samt verkade i Finnmark.

(Här har vi försvenskat texten för att göra den mera lättläst och bara en liten del av materialet är medtaget)

(Resan till Kautokeino)

............Klockan var allaredan närmare 7 på aftonen, då jag på långt avstånd från landet började att höra larm av människor, och ju närmare jag kom, en desto fruktligare hujen, skrik och bannelse, som avlöstes av en sjungande vrål. Dessa galna människor stod då utanför Ruths hus. Kyrkovärden och hans son yttrade fruktan för att lägga till land och komma i förbindelse eller beröring med dessa människor. Det blev emellertid så mörkt, att vi icke kunde sees, och deras skrik hindrade dem i att höra årslagen. Då jag omsider kom fram till Ruth, hade de lämnat han och dragit vidare.

Morgonen efter min ankomst ville jag icke alldeles ha någon med mig, men gick allena med en liten spatserkäpp i handen till det hus, var de huserade. Jag kom in i gången och hörde de harmoniska toner, jag hade hört aftonen för, men svagare enbart av två eller tre. Jag öppnade dörren, gick in och hälsade, bad dem vara stilla och sade, jag var Präst. Två eller tre, därav ett fruntimmer, stodo och hoppade och lyfte armarna upp och ner med starka rörelser, bannade och Ohedrade Gud. Det var naturligtvis enbart några artikulerande ljud utan sammanhang och förbindelse, man kunde urskilja av och till; jag lyfte käppen och slog till. Detta gav liv åt dem på golvet liggande. Samtliga reste sig, och alla hoppade, slog upp och ner med armarna, hujade och banntes. Några av dem var så hesa, att de nästan ingen ljud kunde giva från sig. Man tänka sig människor, iklädda päls, i ett trångt utrymme och under våldsamma rörelser i oavbruten hoppande!

Allas förvridna ansikten vände sig mot mig med frånvarande miner; jag var beredd att slå, ingen gjorde miner till att falla över mig. I deras vildhet kände naturligtvis inte vidare till, om de fick prygel eller icke; men då där i vrån var en och annan, som blått såg på, ville jag visa, vad de hade att vänta av mig. Jag gick ut igen i förstugan och fick tag i en son av Kyrkovärden till att visa mig var fadern var. Jag fann denna i sängen viftande med armarna och pratade oförnuftigt oavbrutet. Efter att förgäves ha talat till han och skakat i han vände jag mig stilla om till församlingen. Det var något så obehagligt och tillika djävulaktigt i detta skådespel! I det jag ville gå ut, överraskades jag vid att plötsligt se ett barn 9, 10 årigt med de samma våldsamma rörelser och förvridna ansiktsuttryck, med detsamma hoppen, och höra eder och förbannelse utströmmande av ett barns mun.

Jag gick ut av huset, alla följde mig. Jag stannade och lyfte käppen mot dem. De stannade. Då en av de yngre medlemmarna av denna församling ville skilja sig från dem och gick bort, hälsade jag honom några gånger med käppen.

Kyrkvärden är dessvärre bliven alldeles vanvettig. I fredags förklarade han Ordföranden mig, att jag väl hade anden, men att jag icke var fört till Brudgummen och till hans blod. Jag gav han några Förmanings-ord. Förvirringen är över all beskrivning...............

Kautokeino den 27 Oktober 1851

..............Efter den gruvsamma händelsen i Kautokeino i November 1852, blev Ole Aslaksen Somby fört nedöver till Alten, men under transporten hade han fått anledning till att bita itu banden, varmed han var bundet, och då uppmuntrade en annan av arrestanterna till att göra likadant för att sedan övermanna vakten, gav denne han ett slag med en klubba, så han två dagar efteråt dog av hjärnskakning. Mons Aslaksen Somby blev av Högsta Domstolen av den 14 Februari 1854 dömt från livet och blev avrättat.

Följande är namnen på de sju andra dömda: Lars Jakopsen Hetta, dömt att mista livet, men på grund av sin unga ålder benådat med livstids straffarbete, blev efter flera års förlopp lösgiven; hans syster Ellen, okonfirmerat, dömt till 12 års straffarbete; Aslak Olsen Somby, dömt till straffarbete för livstid; Dennes dotter Marit Aslaksdotter, gift med John Jonhsen Hetta; Gunhild Olsdotter Somby, dömt till 8 månaders straffarbete, änka; Marit Rasmusdtr. Spein, gift med Per Mikkelsen Korvatus, Per blev dömt till 1 års straffarbete...........