Utmaningar och utvägar

Åter till ursprunget: Dorris återbesökt

Det finns nu anledning att återvända till den punkt där historiebeskrivningen tog sin början. Med förnyad behållning kan vi nämligen läsa om ett stycke i det inledande citatet ur O. P. Petterssons Nybyggares dagliga leverne, där vi får en glimt av den ”fiskarlapp” som var den första innehavaren av äganderätten till nybygget Dorris, och som därmed kan sägas representera något av ”ursprunget före ursprunget”:

På det ställe, där lappen hade visat upp gårdsställe, bestod marken uteslutande av grovt grus och sand och därtill var stället mycket frostländigt. Icke ett enda litet hus hade lappen ens börjat uppföra och icke den minsta åkerfläck hade han upparbetat. Fiskarlappen hade bott i näverkåta och sitt uppehälle skaffade han sig genom att med ett halvdussin nät fiska i Stalonsjön och småsjöarna på norra sluttningen av Njakafjället.

Denna passage är i och för sig inte särskilt anmärkningsvärd, men förtjänar att återupprepas av två anledningar.

För det första kan vi läsa den som ytterligare en påminnelse om det förflutnas sammansatta och ”orena” karaktär liksom alla de figurer och företeelser som inte har passat in i den offentliga historiebeskrivningen.

I civilisationens, nationens eller hembygdens historia utgör nämligen ”fiskarlapp” ingen lämplig identitet. ”Fiskarlappen” motsäger tvärtom föreställningar om ”hur de hela började” och om den ”genuine nybyggaren”.

Dessutom komplicerar denna figur också de vedertagna uppfattningarna om de samiska ursprunget, eftersom han inte heller räknas som en del i det som idag anses som representativt för de samiska kulturarvet. Det rör sig ju varken om en renskötande same, en fjäll- eller skogssame, utan just en ”fiskarlapp”, som varken förr eller senare har tillmätts någon större historisk betydelse.

Som prästen och lappmarksskildraren Petrus Laestadius noterar i sin klassiska Journal från 1831 så betraktades fiskarlapparna redan i början av 1800-talet som ”afskräden” och som ”misslyckade”, eftersom de utövade ett olämpligt, ”olapskt” näringsfång. (147).

Såtillvida handlar det alltså om en figur som alltigenom historiens gång utgör en störande inslag – trots att han faktiskt är den första nybyggaren och betecknas som ”lapp”. Han liksom bara skymtar i bakgrunden, i förbifarten.

…….. Den nästintill bortglömda figuren ”fiskarlappen” belyser med andra ord hur historieskrivningen börjar i ett uteslutande, samtidigt som det likväl finns ett kvarstående spår efter honom som antyder något av det förflutnas mångtydiga karaktär.

Om vi skulle följa detta spår skulle det föra oss in på helt andra berättelser, andra historier och arv, som snarare skulle handla om det hybrida och sammansatta, än om det etniskt rena och entydiga.

……………

Detta är också just vad ”fiskarlappen” är för oss idag: en latent närvaro av en ”gengångare” som vi inte längre kan bortse från. Han är i sig – i all sin tysthet och minimala närvaro – en exponent för allt detta från historiernas gemenskap uteslutna men ändå närvarande, en figur som varken har en historia eller ingår i ett kulturarv, men som likväl, om än bara av en tillfällighet, finns där som en påminnelse om det som ”glömts bort”.

Hans blotta befintlighet stör, desorganiserar och upplöser i viss mån den befintliga historieskrivningen, eller utmanar oss att skriva en annan historia.

”Fiskarlappen” för oss med andra ord rätt in i den postkoloniala problematiken. Han är vad Gayatri Spivak kallar den ”subalterne”, den underordnade andre, vars närvaro ofrånkomligen är förbunden med vår egen (164).

Denna figur – liksom alla dessa historiens ”andra” – påminner oss om att vi än idag har att göra med en kolonialt belastad historieskrivning och om att våra begrepp om kultur, etnicitet ursprung inte förmår hantera deras spår. Det ”fiskarlappen” utmanar oss att göra – liksom den postkoloniala diskussionen – är därför framför allt att försöka komma tillrätta med detta förhållande, bland annat genom att synliggöra och erkänna de ”andras” existens (165).

Dessutom erinrar han oss om de koloniseringsprocesser och maktförhållanden som utgör såväl historieskrivningens som globaliseringens första förutsättning, det vill säga om hur lappmarken en gång införlivades i den ”civiliserade” och moderna nationalstaten, i en viss ekonomi och i vissa geopolitiska processer som slutligen kom att omfatta varje enskild individ (166).

På grund av den subalternes spår påminns vi alltså om det som kan säga vara kolonisationens tunga och ständigt närvarande arv, liksom om det djupt problematiska i detta arv. Det innebär i praktiken att det etiskt fastställda kulturarvet måste ifrågasättas och att vi i stället är hänvisade till mer oklara och sammansatta ursprung.

Erkännandet av den ”andre” leder ju också till en problematisering av det samiska, som på flera sätt är kolonialt belastat och på samma gång det mest laddade och svårhanterliga arvet eftersom det alltjämt anses som ett levande kulturarv tack vare samernas status som ursprungsbefolkning.

”Fiskarlappen” utgör som sagt inte heller någon erkänd eller åberopad del i det klassiska samiska kulturarvet. Han har visserligen betecknats som ”lapp”, men inte som en ”genuin” sådan, och kan därför i sin tur inte heller räknas som ”samisk”.

Därigenom illustrerar den subalternes spår på ett bakvänt sätt snarast den långvariga etnificerande process som ligger till grund för fastställandet av ”det samiska”.

Han utgör helt enkelt ett spår efter alla dem som uteslutits ur historien.

…………….

Det tillstånd vi numera befinner oss i innebär i vilket fall som helst ett märkbart tvivel på det ursprungligt givna och genuina, liksom en alltmer påträngande ursprungsproblematik. Eller som en av de tongivande forskarna, Lennart Lundmark, konstaterar beträffande de samiska ursprunget: ”Vad vi upptäcker är ett virrvarr av kulturer och folk som blandats med varandra” (169). Möjligen har vi härmed också närmat oss en ny sorts kulturhistorisk sanning. Men till denna sanning måste i så fall genast tilläggas att dessa kulturer och folk sannolikt aldrig någonsin, inte ens före denna blandning, varit ”oblandade”, och att varje förmodat ursprung därför i praktiken framstår som bottenlöst (170).

……………..

”Vi bröt på finska utan att vara finnar, vi bröt på svenska utan att vara svenskar. Vi var ingenting”. (Mikael Niemi s.49)

………………………

Om byn Drevdagen i Dalarna:

Byborna vill i stället ta över förvaltningen och skötseln av de skogsområden (motsvarande cirka 50 000 hektar) som finn i anslutning till byn och ett par näraliggande byar genom att ”staten helt enkelt överlåter skogen åt dem….inte att äga, men att bruka efter nya principer”. Självförvaltningstanken kan alltså, tillspetsat uttryckt, sägas vara ”en inventering av allt som gällt i den svenska skogen sedan snart ett halvsekel”.

Inte minst handlar det om ett större hänsynstagande till skogsmiljöerna. En sådan inventering förutsätter också upprättandet av en helt ny karta över byn, ett slags alternativ kartbild genom en annorlunda typ av resursinventering:

Förvaltningen ska bygga på en social karta över byn och skogarna. Folk ska helt enkelt tala om vad de gör i skogarna. Den plockade bär där, bra. Den åker skoter där, bra. Den fiskar där, bra. Den tar ved där, bra. Det blir den sociala kartan, den bild som oftast faller bort i bolagens verksamhetsplaner, eftersom den inte intresserar dem…

Nästa steg blir att ta fram en naturvårdskarta som visar utbredningen av lavar och andra viktiga nyckelarter som måste få skydd. De två kartorna ger sedan en bild i form av en tredje karta, en skogsbrukskarta, som visar var resurserna kan och ska utnyttjas, och var man ska låta bli, låta skogen stå.

En sådan karta skiljer sig från hur det ser ut idag. Idag är de 50 000hektaren indelade i två zoner, reservat och produktiv skog. Punkt. Byn vill utifrån den förfinade kartan differentiera den bilden, och göra en indelning på kanske fyra zoner istället. En zon där man inte gör någonting alls, all exploatering upphör, djur och växtliv får sköta sig självt. En andra zon, som inrymmer gamla fäbodvallar, kulturmark, ska användas för turistintressen, som ledstyr skoteråkning, skidåkning, hästturer. En tredje zon ska ställas av för ett kvalificerat plockhyggesskogsbruk…..

Zon fyra är Domäns gamla kalhyggen, ”fantastiska installationer, fyra decenniers förpackningsraseri”, (Dagens trekilos söndagsbilaga).