Man kan inte utgå från att de äldsta dokumenten skulle antyda samernas uppkomst

som ett folk, en etnisk grupp, det måste man försöka klarlägga med hjälp av annat

källmaterial. Därvid riktar sig uppmärksamheten till arkeologin och dess möjligheter till

att skapa ett historiskt perspektiv i den anda som Evert Baudou (1995) skisserade i sin

bok om “Norrlands forntid”. Något sådant var kanske vad de samiska ledamöterna hade i

tankarna då de formulerade sin definition. Detta är också den huvudsakliga linjen som jag

som arkeolog skall följa vid mitt försök att belysa samisk etnohistoria.

Variablerna tradition ock kultur överlappar. Båda kategorierna kan avse både materiell

och andlig verksamhet och produktion, kanske så att tradition skulle omfatta ett

76

tidsperspektiv medan kultur skulle avse nutida företeelser. Alternativt kan tradition avse

immateriell och kultur materiell substans. I vilket fall som helst omfattar dessa variabler

också en arkeologisk aspekt med samhällsvetenskaplig inriktning, varvid det är fråga om

att identifiera samisk tradition och kultur i det arkeologiska materialet.

Studiet av arkeologiskt materialet bygger primärt på typologi, kronologi, korologi

vilka svarar på frågorna vad, när, var. På grund av källmaterialets konkreta natur har man

kunnat ta fram dugliga metoder som gör det möjligt att utarbeta relativt tillförlitliga

ramverk till stöd för olika slags fördjupande studier. Man kan t ex observera, följa och

datera interregionala rörelsemönster, ‘kulturströmmar’, kontakter.

Språket, modersmålet, anses av allmänheten liksom av många forskare vara den

viktigaste etniska markören enligt principen ’samer talar samiska’ respektive ‘den som

talar samiska är same’. Det är samhällets språk, individens modersmål, som avses. Med

vissa modifikationer tillämpas denna princip då människor idag identifieras som

medlemmar av den etnopolitiska samiska gemenskapen. På grund av språkets viktiga

ställning inom studiet av bl a samisk etnohistoria skall jag behandla detta element litet

grundligare än de övriga.

Praktiskt taget alla idag talade språk tillhör någon grupp av besläktade språk, någon

språkstamm och språkfamilj, inom vilken man med hjälp av den jämförande lingvistikens

metoder retrospektivt kan härleda utvecklingslinjer till ett gemensamt forntida urspråk.

Det är fråga om sekvenser som omfattar olika utvecklingsstadier och lånade främmande

element antyder vilka kontakter emellan olika språkfamiljer som förekommit i tid och

rum. Sålunda får språken sina koordinater i ett lingvistiskt system där emellertid den

kronologiska skalan är relativ emedan förutsättningar för absoluta dateringar oftast fattas

(oavsett detta har uppkomsten av det rekonstruerade uralska urspråket uppskattats till

mellan 6000 och 4000 f Kr; detta skulle också motsvara tidpunkten för det

indoeuropeiska urspråkets uppkomst; Janhunen 2001; Koivulehto 1999). Samma gäller

för den rumsliga dimensionen med undantag av tillfällen då ortnamn kan utnyttjas.

Ortnamnsforskning är en specialgren inom språkforskningen med en speciell problematik

och en speciell metodik.

Samiska är inte alls besläktat med t ex svenska och norska vilka tillhör den

indoeuropeiska språkstammen. Samiska tillhör istället den uralska språkstammen, ofta

också kallad den finsk-ugriska. Uralska språk talas inom ett område som sträcker sig från

Skandinavien till mellersta Sibirien och med en separat förekomst i Ungern och

Rumänien. Inom de uralska språken är samiska närmast besläktat med den östersjöfinska

språkgruppen, sammanlagt 9 språk av vilka finska och estniska är de numerärt viktigaste.

I själva verket är samiska också en motsvarande språkgrupp. Också den består av 9 olika

språk av vilka nordsamiska är det numerärt viktigaste. Flera samespråk är hotade och

några har redan dött ut. I stället för ett, borde man kanske tala om 9 olika samiska folk

såsom man talar om 9 olika östersjöfinska folk. Men till skillnad från de östersjöfinska

språken har de samiska bevarat en gemensam etnonym, sabme.

De samiska språken har differentierats ur en gemensam ursamisk språkform. Denna

har i sin tur differentierats ur en tidigurfinsk språkform, som har varit den östersjöfinska

och den samiska utvecklingslinjens gemensamma urspråk. Tidigurfinska kan

retrospektivt genom utvecklingsstadier härledas ur det uralska urspråket som är hela den

uralska språkstammens gemensamma urspråk. För nu levande ter sig alla dessa forna

språkformer som främmande språk. Ursamiska har varit en språkform som våra dagars

77

samer inte skulle kunna förstå och samma gäller naturligtvis i ännu högre grad det

tidigurfinska språket. En språkform är ett tidsbegränsat fenomen inom en kontinuitet.

Därav följer att även en språkligt definierad etnicitet, i detta fall den samiska, är ett

tidsbegränsat fenomen, också det inom en kontinuitet. ‘Kontinuitet’ hänvisar till den ofta

uppställda, icke tidsbegränsade frågan om s k ‘ursprung’ i vare sig språklig eller annan

bemärkelse.

Detta leder tillbaka till variablerna tradition och kultur och frågan om det är möjligt att

identifiera samisk tradition och kultur i det arkeologiska materialet, och att i ett historiskt

perspektiv, upptäcka och datera bildandet av en samisk etnicitet vid något visst skede av

en kontinuitet? Frågan uppstår, i vilken mån en sådan övergång i tradition och kultur kan

ha sammanfallit med t ex övergången från en ursamisk till en samisk språkform.

Jag uppfattar etnohistoria som en holistiskt integrerad och därmed tvärvetenskaplig

procedur som bl a förutsätter att man försöker parallellisera strukturer även om de baseras

på i grunden avvikande vetenskapliga system. Är det t ex möjligt att parallellisera ett

språkhistoriskt ramverk med ett arkeologiskt ramverk?

Studiet av låneord och arkeologiskt observerade interregionala rörelser erbjuder en

möjlighet om man antar att (1) arkeologiskt observerade rörelser har förmedlat också

språkligt material och att (2) språkligt material har förmedlats av rörelser som kan

observeras arkeologiskt (Carpelan 2000). Jag försöker följa denna princip som gör det

möjligt att på en pragmatisk basis bygga upp ett logiskt helhetsmönster eller scenarium

(Carpelan & Parpola 2001).

Tromsø-resolutionen baserade definitionen av etnicitet på variablerna historia,

traditioner, kultur och språk. Många forskare skulle gärna ha kompletterat listan med en

bioantropologisk variabel. Det är klart att samekonferensens ledamöter varken kunde

eller ville inkludera detta element i sitt resonemang på grund av dess traditionellt

rasistiska och därmed politiskt brännande innebörd. Numera är det möjligt att förhålla sig

neutralt till både fysisk och molekylär antropologi emedan den seriösa forskningen inte

längre betraktar mänskligheten genom ras-begreppet. Jag skall emellertid inte utvidga

denna framställning med en bioantropologisk utblick även om t ex populationsgenetisk

evidens till en viss grad kan belysa populationers spridning och kontakter och därmed

gagna klarläggandet av ‘ursprung’.

Efter detta kortfattade principiella resonemang skall jag övergå till att lika kortfattat

presentera en praktisk tillämpning, alltså ett scenarium om hur samerna blev samer.

Det var den tidigpostglaciala pionjärkolonisationen som lade ramarna för den fortsatta

utvecklingen av bosättningen i Fennoskandia. Skandinaviska halvön koloniserades av

människor vilkas förfäder hade levat i västra Europa under Veichsel-glacialen. Detta

skedde i två rörelser. Den första, som ägde rum omkring 10000 f Kr, berörde den norska

kustremsan ända upp till Varanger och vidare till Fiskarhalvön inom nuvarande ryskt

territorium (Bjerck 1994). Den andra strömmen av pionjärer strövade norrut genom

Sverige och etablerade sig i Norrbotten mer än 3000 år senare (Forsberg 1996; Knutssson

1993). I östra Fennoskandia (Finland, Ryska Karelen) hade pionjärkolonisterna ett helt

annat ursprung. De hade inlett sin vandring mot norr från en linje som sträckte sig från

övre Volga till södra Baltikum omkring 9500 f Kr och nådde Enare i nordligaste Finland

ca 7300 f Kr (Carpelan 1999, 2001).

Dessa folkströmmar möttes på Nordkalotten – i Nord-Finland och Finnmarken och

kanske också i Norrbotten men man kan ännu inte närmare beskriva hur det gick till.

78

Grupperna hade inte mycket gemensamt och de måste ha talat olika språk. De sydvästliga

kolonisterna talade sannolikt något sedermera försvunnet ‘forneuropeiskt’ språk vars spår

lingvister sedan K. B. Wiklunds (1896) dagar har funnit bland norra Fennoskandias

ortnamn (Aikio 2004). Dessa namnformer passar inte in i varken det uralska eller det

indoeuropeiska systemet. De sydöstliga kolonisterna från Volga har möjligen talat en

språkform ur vilket det uralska urspråket senare utvecklades. Emellertid har man också i

Finland noterat ortnamn som förefaller representera något främmande system. Det är icke

omöjligt att Kunda-kulturen i Baltikum, därifrån en del av pionjärkolonisterna sannolikt

härstammade, representerade ett avvikande språkligt system.

Pionjärkolonisterna är anfäder till Fennoskandias sentida befolkning. Diversiteten som

med tiden kan observeras i befolkningens fysiska egenskaper och kultur och som har

delat befolkningen i etniska grupper beror huvudsakligen på tre omständigheter: (1)

pionjärkolonisationens delade ursprung, (2) olika genetiska element (olika slag av

immigration) och kulturpåverkan av olika slag som vid olika tidpunkter och från olika

håll trängt in i Fennokandias olika delar samt (3) en fysisk, materiell och social

anpassning till de olika naturförhållanden som har rått och råder i Fennoskandias olika

delar. Om detta accepteras, kan man, till exempel, inte anse den arkeologiska

Komsakulturen som uppburen av forna samer, vilket ofta har hävdats. Istället

representerar den en tidig komponent i ett utvecklingsförlopp som långt senare ledde till

bildandet av etniska gruppen samerna.

Den tidigmesolitiska pionjärfasen följdes av en stabilisering varvid regionala

mesolitiska grupper konsoliderades. På Nordkalotten bildades en etnisk gränszon mellan

ett västligt och ett östligt block. I finska Lappmarken kan man i det arkeologiska

materialet urskilja faser då påverkan riktades västerut och faser då riktningen var den

motsatta. Särdeles tydligt framträder nämnda gräns vid spridningen av den tidigaste

keramiken, s k Säräisniemi 1, ca 4650 f Kr (Carpelan 2003, 2004). Rörelsen mot nordväst

avstannade vid en linje som på kartan kan dras från mynningen av Kemi älv till Utsjoki

vid Tana älv och vidare till Varangerfjorden. Ett fynd från Överkalix antyder att denna

annars täta gräns läckt något vid den forna kustlinjen. Norrlands befolkning som hade

kontakt med keramikbrukande samhällen även i söder kring Dalälven accepterade inte

bruket av keramik förrän omkring 3000 år senare. Dikotomin keramik/icke keramik utgör

här en definitiv etnisk markör.

Bruket av Sär1 keramik bör ha upphört omkring 4000 f Kr och en lång keramiklös

period följde. Detta var sannolikt en följd av en rörelse som från väster överskred nämnda

gräns och expanderade mot öster. En ny kulturgräns stabiliserades vid linjen Rovaniemi–

Kandalaksja–Murmansk. Norr och väster om gränsen upphörde alltså bruket av keramik

och den arkeologiska kulturbilden fick tydliga norrländska inslag. En ny etnicitet hade

antagits i området. (Carpelan 2003)

Senare ändrades situationen igen, men redan dessa exempel antyder hur det historiska

sameområdet under stenåldern delats i två etniska block, ett västligt och ett östligt. I det

västliga talade man något nu okänt språk som inte kan ha gett upphov till den historiskt

kända samiska språkfamiljen. I det östliga blocket talade man också något nu okänt

språk: eventuellt någon språkform besläktad med det egentliga uralska urspråket som bör

ha utvecklats någonstans i vad som nu är centrala Ryssland. Eftersom samiska utgör en

gren av den uralska/finsk-ugriska språkstammen är det klart att det är den östliga

79

riktningen som är av vikt vid studiet av den huvudsakligen språkligt definierade samiska

etniciteten.

I Finlands arkeologiska material kan man urskilja flera skeenden med betydelse för

utvecklingen fram emot en samisk etnos. De tidigaste av dem lokaliseras till Finlands

södra hälft. Omkring 3900 f Kr expanderade en ny kulturform kännetecknad av

kamkeramik stil 2 (s k typisk kamkeramik) snabbt från sydöst över Ryska Karelen och

Finland ända upp till polcirkeln i norr, alltså till den nyss nämnda kulturgränsen. Det var

sannolikt fråga om immigration av ett nytt folkelement som antas ha talat en finsk-ugrisk

språkform ur vilken både urfinska och ursamiska senare divergerade och utvecklades.

Omkring 3200 f Kr uppenbarade sig snörkeramiska eller båtyxekulturen i södra och

västra Finland medförd från Baltikum av ett nytt folkelement som representerade en

agrar-pastoral socio-ekonomisk tradition och sannolikt talade vad av lingvisterna kallas

nordväst-indo-europeiska (Carpelan & Parpola 2001: 68). Vid integreringen med

lokalbefolkningen påverkade nykomlingarna starkt kulturbilden.

I och med detta inleddes en utveckling som i sydvästra Finland ledde till bildandet av ett agrart samhälle som

upprätthöll kontakter med Östersjöområdet. I inre, östra och norra Finland söder om

polcirkeln fortgick livsföringen i fångstsamhällena som förr inklusive de traditionella

kontakterna med östra Europa. Sålunda hade det bildats en ny etnisk gränslinje inom

östra Fennoskandien och mycket talar för att detta gav upphov till en begynnande

språklig differentiering som i sydväst ledde till urfinska och i övriga delar av området till

ursamiska. Denna gränslinje skulle visa sig mycket seglivad – den suddades ut mer en

2500 år senare under merovingertiden (som i Sverige kallas vendeltiden).

Anslutningen till en agrar tradition är ett starkt etniskt ställningstagande och skiljande

faktor.

 Denna faktor verkade också i närheten av Norrlands-gränsen i nuvarande Sverige

efter 3900 f Kr då odlande grupper representerade av en variant av trattbägar-kulturen

expanderade mot norr och stannade upp där. Också denna gräns var mycket seglivad

etnisk gräns. Bl a hindrade den bruket av keramik från att spridas till Norrland.

I inre, östra och norra Finland söder om polcirkeln hade den mellanneolitiska

asbestkeramiken (Kierikki, Pöljä, Jysmä) konsoliderats och traditionen fortsatte under

äldre tidig metalltid under den arkeologiska benämningen Palajguba 2 efter en fyndplats i

Ryska Karelen. Samtidigt, i början av äldre metalltid (eller epineolitikum såsom Evert

Baudou kallar perioden för Norrlands del), ca 1900 f Kr spreds en arkeologisk kontext

kännetecknad av s k lovozerokeramik över norra Fennoskandia från Uleträsk (ca 65°N)

till Ishavet och från Kolahalvön till Jämtland (Carpelan 2003, 2004). Keramiken (som

Roger Jørgensen och Bjørnar Olsen 1987 föredrog att dela i två varianter: Lovozero och

Pasvik) representerar den asbesteramiska traditionen som jag nyss sammanlänkade med

utvecklingslinjen som senare ledde till att den ursamiska enheten uppstod.

Expansionen som kännetecknas av Lovozerokeramiken, det första keramikslaget som

fick fotfäste i norra Skandinavien, företrädde troligen en spridning till områdets olika

delar av relativt fåtaliga små samhällen vilka etablerade ett distributionsnätverk för bl a

pilspetsar med bred (tvär) bas, koppar-/bronsspetsar och asbest. Lovozero-expansionen

förenhetligade områdets kulturbild för en tid men snart uppenbarade sig jämsides ett

annat slag av keramik som kännetecknas av avtryck på ytan som liknar avtryck av grov

vävnad (riktiga textilavtryck är det emellertid inte fråga om, alltså imiterad

80

textilkeramik).

Möjligen är det urbefolkningen som nu antar bruket av keramik och höjer

sin profil gentemot ‘lovozero-folket’. (Carpelan 2003, 2004.)

Lovozerorörelsen kan ha utlösts av en annan rörelse som kännetecknas av den s k

textilkeramiken (med riktiga vävnadsavtryck; Lavento 2001). Tekstilkeramiska kulturen

hade omkring 2000 f Kr uppstått i Volga–Oka-området ur ett substrat av lokal

Volosovokultur och invandrad snörkeramisk Fat’janovokultur under påverkan av två

steppkulturer, först Abashevo och sedan Pozdnjakovo.

Den textilkeramiska rörelsen som

från övre Volga riktades mot nordväst och nådde ryska Karelen och Finland upp till ca

65°N och i viss mån ända upp till polcirkeln följdes åt av Sejma–Turbino nätverkets

(Chernykh 1992) bronsinventar. Den textilkeramiska kulturen, som också den

representerade en elementär agrar tradition, verkade i området med en styrka jämförbar

med den som den snörkeramiska kulturen i tiden hade påverkat lokalkulturen med i

sydvästra Finland. Ur språklig synpunkt är det möjligt att anta att textilkeramikerna

talade tidig volga-finska som innehöll lånade inslag från Fat’janovokulturens urbaltiska

samt Abashevokulturens och Pozdnjakovokulturens tidiga indoariska och indoiranska.

Motsvarande låne-element förekommer både i urfinska och ursamiska och det är endast

den textilkeramiska rörelsen som kan tänkas ha förmedlat dem.

I östra Fennoskandia utanför den sydvästliga kulturkretsen uppstod med tiden (fr o m

ca 1000 f Kr) några nya asbestkeramiska former som till sin formgivning och ornering

baserade sig på textilkeramiken. En av dem är Sirnihta-typen som kännetecknas av ett

vågrätt band med geometriska mönster under randen; bottnen kan vara ornerad. På 600-

talet f Kr uppstår en snarlik typ, Kjelmøy-keramiken, i norr i kontakt med Sirnihta-typen,

Den spred sig snabbt över samma område och troligen på samma sätt som Lovozerokeramiken

tidigare. Sirnihta- och Kjelmøy-keramiken följs åt av bronsyxor av Anan’inotyp

samt av kännedom om järnet. I norra Fennoskandia har områdets urbefolkning,

‘lovozerofolket’ och de nya invandrarna sannolikt integrerats och därvid gett upphov till

formandet av en ny etnicitet och en ny relativt enhetlig kulturbild.

Jag finner det sannolikt att det är under Kjelmøy-periodens tid (ca 700 f Kr–300 e Kr)

som en ursamisk språkform och identitet konsolideras i norra Fennoskandia. Detta kan ha

skett så att ursamiskan har blivit en lingua franca som med tiden ersatte urbefolkningens

‘forneuropeiska’ och ‘lovozerofolkets’ ‘paleo- eller förursamiska’ språk (terminologin är

svår). Vid processen har den expansiva ursamiska språkformen absorberat

substratelement från urbefolkningens språk. För mer än ett sekel sedan formulerade

lingvisten K. B. Wiklund (1896) en hypotes om samernas språkbyte. Under årens lopp

har flera forskare intagit en skeptisk hållning men numera tas hypotesen om samernas

språkbyte på allvar (Aikio 2004).

I östra Fennoskandia söder om polcirkeln var situationen en annan. Det var där som

den ursamiska utvecklingen fick sin början och därifrån som det ursamiska elementet

expanderade till norra Fennoskandia. Där skedde inget språkbyte med åtföljande

absorbering av substratelement men språket bör istället ha mottagit stark påverkan från

Volga–Oka-området. Analogt med skillnaderna i den arkeologiska kulturbilden finner jag

det troligt att det tidigt uppstått skillnader mellan en primär ursamiska i söder och en

sekundär ursamiska i norr. Lingvisten Mikko Korhonen (1981) formulerade för 25 år

sedan en hypotes om delningen av ursamiska i två block: ett primärt sydligt och ett

sekundärt nordligt block. Hypotesen har kritiserats (Aikio 2004 muntligen) men ja finner

det vara en mycket realistisk tanke att (ur)samiskan i det sekundära området i norr i en

81

avvikande språklig, social och naturmiljö utvecklades i en riktning som avvek sig från

utvecklingen i det primära området.

Omkring 300 e Kr ändrades kulturbilden i hela det antagna ursamiska området

radikalt. Bruket av keramik avtog och likaså produktionen av järn. Följde en period som

inte har lämnat efter sig typiska fornlämningar. Spridda fynd och C14-dateringar visar

emellertid att området inte blev avfolkat. Med hänvisning till Ante Aikio (2004) förefaller

det möjligt att parallellisera fullbordandet av urbefolkningens språkbyte med slutet av

Kjelmøy-kulturen och delningen av den ursamiska språkformen med den fyndfattiga

perioden.

I norra Fennoskandia blir samernas förfäder arkeologiskt synliga igen på 700-talet.

Fyndens antal stiger starkt och en ny karakteristisk fornlämningstyp, den mer eller

mindre rektangulära stensatta härden, uppstår. Samtidigt får kontakten med det norska,

svenska och finska samhället en ny dimension vars påverkan kan avläsas i samernas

historia och traditioner, kultur och språk. Och språket är samiska med märkbar dialektal

delning. Det är fr o m denna tidpunkt som jag ansr att man kan börja tala om bildandet av

en en samisk etnicitet, en samisk identitet såsom den kan identifieras i ett historiskt

perspektiv. Man bör minnas att alla kända etniciteter är/har varit tidsbegränsade episoder.

I östra Fennoskandia fortsätter fyndfattigdomen fram till den historiska nya tiden.

Detta beror till stor del på frånvaron av målinriktad arkeologisk forskning. Emellertid har

samer ännu under medeltiden och början av nya tiden bott i stora delar av Finland och

ryska Karelen förutom Kolahalvön samt norra Skandinavien. För många – både lekmän

och forskare – har det varit och är det svårt att förstå att samerna inom detta område har

sammansatts av två skilda ursprungliga populationer som sammanträffat på Nordkalotten.

Man glömmer att samerna i östra Fennoskandia under den historiska nya tiden, efter ca

1500, har assimilerats av den expanderande finska och karelska befolkningen och på så

sätt försvunnit. Följaktligen baserar sig alla kända sentida samiska språk och dialekter på

den av Korhonen postulerade sekundära nordursamiska språkformen. Samma gäller för

andliga och materiella kulturföreteelser – traditioner och kultur.

Till slut. Det följande är ett sammandrag av ett avsnitt som jag vid sessionen lämnade

oläst för att spara tid. (1) Skandinaviens urbefolkning, som härstammade från västra

Europa, talade ett språk som sedermera dog ut och således blev okänt för oss nu levande.

(2) Senare rörelser som förvandlade ekonomin och kulturbilden i södra Sverige till

neolitisk nådde upp ungefär till Dalälven. Denna gräns fortlevde till järnåldern. (3) Både

Lovozero och Kjelmøy-rörelsen nådde i söder till mellersta Jämtland. Också denna gräns

fortlevde till järnåldern. (4) Med undantag för havskusten förblev området mellan dessa

två gränser, vilka motsvarar dem som Baudou dragit bl a i Norrlands forntid (1995: fig.

32), ett reliktområde där den skandinaviska urbefolkningen med sitt ‘forneuropeiska’

språk och sitt motstånd mot produktion och användning av keramik framhärdade tills de

slutgiltigt assimilerades av expanderande svenskar och sydsamer så sent som vikingatid

eller tidig medeltid. Detta är en frågeställning som borde intressera och inspirera i

82