tid på året då man lättast kunde transportera varor till och från

i Torneå fögderi att det årligen gick omkring 250 raider eller

sammanlagt ca 5 000 renlaster med renkött, hudar, fågel och smör

var renen en bättre dragare än hästen.

intensivt mot försöken att lagstiftningsvägen förbjuda skötesrenar.

vol. 21.

Invandringen av renskötarfamiljer från Kautokeino till Karesuando området (Enontekis) under 1850-1870-talet.

Åter till kommittén:

Enontekis Lagtima tingslag den 6 September 1855

År 1855 den 6 september förrättades av undertecknad biträde av fjärdingsmannen Mämmi Olof Amundsen och f. Nämndemannen Tornberg Salomon med anledning av Kungl. Befallningshavandes Remissorial Resolution den 25 november 1853 samt efter i behörig tid kungjord termin, syn och besiktning å de lägenheter invid Könkämä älv emellan Naimakka och Kummavuopio, varav Naimakka, Petter Olofsson söker anlägga och uppodla. Ett nytt Krono Nybygge, som och till bekvämligheter länder för vägfarande emellan Norge och Svenska lappmarken.

Härvid tillgick som följer:

Färdig äng Rödnings land

Fiskevatten finnes förmånligt invid bostaden samt mulbete å närmaste kronoallmänning.

Alla här ovan beskrivna lägenheter ligga intill varandra på högst ¾ mils avstånd ifrån bostaden och då de äro krono samt odisponerade för de ansökta ändamålet tjänligen tillräckliga och användbara få synemännen för sin del tillstyrka desammas upplåtande åt sökanden till ansökt ändamål, helst hinder därav heller icke uppstår för bildande av sådana gemensamma renbetesland som uti Kungl. Avvittringsstadgan den 13 december 1850 avses.

Den här ovan beskrivna traiten till bostad ligger belägen vid den allmänna vägen för de personer som besöka norska marknaden i Lyngen, på 2 ½ mils avstånd ifrån krononybygget N:r 1 Naimakka och tre mils avstånd till Kumma N:r 1 och 2.

Gott renbete gives alla tider på året varför en åbo här vore så mycket bättre.

Sålunda förlupit, betygar dag som ovan

På syneförrättningens wägnar

J Lidström

Enontekis lagtima Härads Rätt den 23 januari 1827

År 1827 den 23 januari inställde sig undertecknade till att uppteckna och värdera den egendomen som avlidne Kyrkovärden Mämmi, Johan Olsson, efter sig lämnat till dess Hustru Eliasdotter, Margareta, som hon genom Testamente av den 13 juni 1790 erhåller.

Och egendomen uppgavs som följer:

Att all egendom är redeligen uppgiven, betygar under Eds plikt, Maunu utsupra

Margareta Eliasdotter Sirviö

                ( Bomärke )

Sålunda vara upptecknat och värderat, intygar

 E. Grape         Johan Mickelsson Närvä (Bomärke)

Prästen Erik Johan Grapes avhandling 1803-1804

Erik Johan Grape verkade som präst i Enontekis församling under åren 1788-1806 och bodde i Markkina där även kyrkan var belägen.

Utdrag från avhandlingen:

1803, oktober, november, december

§ 10
Av skogsfånget utgöra vildrenar det mesta. En idog bonde kan vissa år fälla 10 á 12, ja även till 20 av dem. De fångas både höst och vår. Höstetiden sker fångsten mest med snaror av hamprep, till någon del även genom skjutande. Om våren då den lösa skaren eller isskorpan på snön bryter igenom för renen jagas de upp på skidor och dödas med spjut. Rävar, fielfrasfar(Järvar), mårdar och uttrar fångas med slagjärn, ävensom då och då någon varg. De fattiga idka ripfänge med snaror. Sjöfåglar fångas överallt vårtiden med snaror av hampgarn, som äro fästade på små brädflottar, vilka täckas med torv och mossa, så att de likna små holmar. Stundom nyttjas även slagjärn på dem. På dem kliva dock icke andra än den här s.k."Allit" samt Svärtor och Skräckor.

§ 7
Ängarna äro till större delen myrslogar och bäckstränder. Hemgården måste gödas åtminstone vart tredje år. Även här är i senare åren början gjord med några träsks utdikning till äng. Varje nybyggare har även sin renhjord om 10, 30, 50 ja över 100 renar. Ingen håller numera getter eller svin.

§ 8
Fisket börjas hemma, så snart isen lossnat ifrån stränderna. Vid medium juni sker avresan till huvudfisket, 4, 6 ja upptill 10 mil hemifrån och återkomsten i slutet av juli. I de bättre träsken och fiskrika år kan inom denna tid, med en not fångas 20, 30, á 50 Lispund torr sik och gäddor, samt jämte siklöjor eller såkallade "sabak" däruti inberäknad. All sik fångas med not, små nät av hampgarn brukas även åt gäddor.

Ända till år 1799 gällde även i denna orten urminnes hävd på fiskevatten både för nybyggare och lappar; men missförstånd av en misslyckad rättegång har gjort och gör att var och en numera fiskar där han behagar. Trätor och slagsmål voro redan första året följder därav; välnog om det stannat därvid. De flesta nybyggare voro åtminstone icke ovillig att för ett visst område erlägga särskild taxa, till förekommande av oreda häri.

1804, april, maj, juni

Med den tilltagande sommarvärmen bliva myggorna livliga. Om man i lugnt väder aldrig så lite stannar, så äro tusental myggor av de miljoner myriader, varmed man omgivits, sysselsatta att uppsöka alla möjliga tillgångar till huden. En blandning av sikflott eller beckolja och tjära påstruken i ansiktet är det enda man känner, som med sin starka lukt därifrån avhåller dem.

Enontekis lagtima Tingslag den 22 februari 1803

§ 52

S. D. Anmälte Krono ländsman Abraham Rechart, att drängen Nils Andersson Jusu i Suontavaara på 13:de året gammal, som varit i tjänst hos Lappen Olof Hendriksson Niva, uti december månad sistlidne år, funnits död i skogen vara 1/8 dels mil ifrån Nivas kåta; Begärande att Härads Rätten härav ville undersöka och om Nils Andersson Jusus begravning fått förordna.

Olof Hendriksson Niva tillstädes förklarade att Nils Andersson Jusu var klädd i en lappmudd och en vadmals kolt då han ungefär middagstid hade begivit sig till skogen att eftersöka Nivas renar, varvid Niva skulle resa till Kengis marknad; men som han dröjt så länge borta, har Niva på ett annat håll begivit sig till skogen att söka renarna, men som renarna själva kort därpå kommit till kåtan, så har Nivas hustru Sigrid Pehrsdotter, ropat honom hem, dit han återvänt strax därpå anträdd resan till Kengis marknad och vad han senare därifrån fått höra att Nils Andersson funnits död i skogen.

Nivas hustru Sigrid Pehrsdotter berättade att sedan mannen avrest, har hon den dagen icke eftersökt Nils Andersson, utan förmodat att han då renarna icke träffats nära kåtan, begivit sig till Nils Johansson Idivuoma, då han icke haft sin kåta långt därifrån.

På följande dagen hade hon väl i skogen eftersökt Nils ANdersson; men icke funnit honom, varför hon tredje dagen om morgonen begivit sig till Nils Johansson Idivuomas kåta, där han icke heller anträffats.

Vid återkomsten därifrån, då hon gått en annan väg, har hon blivit varse att Nils Andersson legat död; varför hon genast gått tillbaka och tagit Nils Johansson Idivuoma medkommit samt besett honom, utan att tecken till någon våldsam medfart å honom funnits, liket blivit från skogen hemkört.

Nämndeman Nils Johansson Idivuoma intygade att Sigrid Pehrsdotter på tredje dagen efter det Nils Andersson begivit sig till skogs, om morgonen kommit till honom och efterfrågat Nils Andersson, samt då hon fått höra att han icke varit där, så har hon åter begivit sig hem, men kort därpå återkommit med berättelse att hon funnit Nils Andersson död liggande i skogen; varefter Idivuoma på hennes anmodan följt henne til det ställe var Nils Andersson funnits död, då Idivuoma erfarit att han ej hunnit 1/8 mil ifrån gården; att han gått på skidor utan annan stig och att han lämnat skidorna på vägen och gått därifrån ungefär två famnar och tagit sig framstupa på snön med ena handen under ansiktet och en vargskinns vante därunder, samt den andra varå hansken varit under magen; Havandes Nils Andersson varit klädd uti en renskinns mudd och en vadmals kolt och på honom ej funnits någon åkomma, som givit anledning till våldsam medfart; ävensom Idivuoma utredde att några spår efter människor icke ledd till det ställe där Nils Andersson funnits död.

Varom Herr Kyrkoherde Välbetrodde och Höglärde Eric Grape i vår utgivna bevis att Nils Andersson gjort någon början med läsning samt i lifstiden icke varit känd för några oarter, utan med tjänstfuldighet gått sina föräldrar och husbönder tillhanda, så Beslöts:

Emedan ingen anledning må att Nils Andersson själf avsläckt sig livet och dessutom intygas med att han i livstiden sig beskedligen sig uppfört; ty finner Härads Rätten intet hinder med mindre Nils Anderssons lik med vanliga kyrko ceremonier må begravas; som afsades.

Enontekis Lagtima Tingslag den 21 februari 1799

§ 26

S. D. Nr.1 

Efter uppläsande härav, förmäldes ej något bestridande av de till nybygget utsynta uppodlings tillfällen, men i avseende till husbehovsfiske upptagna träsk, Sautosjärvi kallad, framhöll Nybyggaren Clas Johansson Riska och Samuel Pehrsson ifrån Idivuoma, nu i egen person tillstädes, uti sin vad syn mot dess tillerkännande under nybygget gjorda anmärkning, försedda utdrag av denna Rätts protokoll av den 19 februari 1783, som upplyste att uti en dåvid Tinget anhängig gjord skrift emellan Nybyggarna i Idivuoma, Paljasjärvi, Clas Johansson Riska å ena sidan och Lappen Nils Henriksson Nifva, å andra sidan, nämligen; Rättighet till fiske uti ifrågavarande träsk, Sautusjärvi, således överenskoms att de till hälften var i samma träsk fiske idkar, skulle vid vilken förening Tings Rätten låtit bero.

Framförs utav Lappen Olof Hendriksson Nifva, förekom förrättade en av Direktören Anders Helander, den 22 februari 1782, som Nils Henriksson Nifvas utfärdade Immission i husbehovs fiske rättigheter uti ifrågavarande träsk; vilken Immission enligt därå av Krono Befallningsmannen Johan Westberg den 16 februari 1788 åtecknade transport, blivit på dess nuvarande innehavare Olof Henriksson Niva överlåten, med förbehåll att ej uttränga de andra som med honom lika rätt hade. Och förklarade Clas Johansson, Samuel Pehrsson och Lappen Olof Henriksson Nifva att de icke ville bestrida Johan Johansson Närfvä måtte tillåtas att även i träsket fiska.

Refolverades (Beslutades):

Det må Johan Johansson Närfvä anmäla sig hos Konungens Befallningshavande i orten till erhållande av tillsänt brev, att få de utsynta lägenheterna mot nödiga 25 frihets år, till ett Krono Nybygge uppodla; Och han för sin Nybygges ansökan blivit bifallen och utrönts hans sökande att fiska i träsket Sautosjärvi, sin på Nybyggets blivande område beläget, eller Johan Johansson därifrån särskilt skatt till Kongl. Befallningshavande och kronan erlägga den av honom sökta Nybygges inrättning, ej betaga Nybyggaren Clas Johansson och Samuel Pehrsson, samt Lappen Olof Henriksson Nifva, den rättighet till träskets fiske i bemälde träsk de förut innehaft; vilket att såsom ett synerättsmål på Konungens Befallningshavandes prövning ankommer

Enontekiös Lagtima Tingslag 1798

Kyrkoherden Eric Grape samt Enontekiö lappmarks nybyggare hade stämt Enontekiös lappar år 1798 till tinget. Käranden hade fört ärendet till landshövdingen (Kungliga Befallningshavanden) som angivit den 23.9.1797 sådant beslut att prästbodet och alla nybyggen skall tilldelas de uppräknade renlavsmarkerna samt de och ströängsmarkerna skall enbart användas av de bofasta ( ...Ansökning om wissa mossa land för Prästbordet och hwarje Nybygge samt dessas jemte Angarnes fredande för betande och intrång af Lapp Allmogens Rehnar...".)

Lapparna påstår att de vid gudstjänst tillfällen, marknader, tinget samt skatteuppbörden måste de komma med sina renar närmare kyrkbyn där de normalt ej vistas. Käranden påstår dock att lapparna ej har tidigare behövt flytta till de bofastas betesmarker och ängar och där förorsaka skador med sina renar, ej senare heller. Efter överennskommelse beslutades att Prästbodets lavmarker och ängar vid Idijoki östra sida skall vid vite av 3 riksdaler förbjudas att användas av lapparnas renar. Ingen lapp får stanna med sina renar och sätta upp sina kåtor mellan Idivuomas nybyggen och marknadsplatsen (Markkina), eller ej närmare än ½ mil från Idijokis båda sidor.

Detta fastställs därför att härvarande Lainiovuomas lappar har stora områden mot Jukkasjärvi lappmarks gräns och ännu större områden mot fjällen. Idivuomas nybyggare framförde att en del av deras ströängar ligger på 3-4 mils avstånd från hemmet och att vid härvarande ströängar har lapparna satt upp sina kåtor blott ¼ mil från dessa. De andra nybyggen som också drappas av lapparnas flyttande hit var de i Karesuando bofasta nybyggare. Deras renlavsmarker och ängar ligger ½ till ¾ mil från byn och Kuttases nybyggens betesmarker och ängar ligger på ½ mils avstånd. Detsamma gäller Palojoensuu och Muoitkajärvis nybygges ängar.

Hettas nybygges ängar är på 1 mils avstånd och längre, Vuontisjärvi och Peltovuomas nybygges ströängar är på 3 mils avstånd den längsta, fast dessa ängar lider ej skada av dessa lappar som anses tillhöra Peltojärvi lappby.

Tingsrätten beslöt att såväl de bofasta som lapparnas rätt skall uppmärksammas så att nybyggen som har 2-4 gårdar får ha sina betesmarker ½ - ¾ mil därifrån samt de gårdar som har blott en boende ¼ - ½ mil från bostaden. På dessa områden får ingen lapp komma med sina renar och sätta upp sin kåta mot ett vite på 3 riksdaler. Vidare hade lapparna inte rätt att före hösten komma till dessa utanförvarande områden som man inte med stängsel kunnat inhägna. Nybyggarna skulle dock hägna in sina höstackar (saurat) där det så var möjligt. Sådana höstackar som inte kunde inhägnas skulle när föret så tillät fraktas hem. 

Beslutet skickades till landshövdingen för fastställelse. (694).

dokument/byaordning.html

694. Enontekiön Lappi 20. - 23.2 1798. Lappi 2. Händelserna som här framställs hade redan för tjugo år sedan börjat inträffa på grund av den växande tamrenskötseln och att renskötarna var tvungna att söka sig till nya betesmarker.

Beslutet följdes dock inte alla gånger och flera av renskötarna blev stämnda till domstol och fick böta för överträdelsen. År 1801 tas bl.a. ett fall upp i Enontekiös tingsrätt och som gällde där nybyggaren Henric Larsson Hetta begär av lapparna Anders och Mårten Larsson Kitti skadestånd därför att deras renar hade ätit upp hans hö. Beslutet sköts till nästa ting

Enontekiö Lagtima Tingslag den 20-23 Februari 1797

Lapparna Olof Hindersson Niva och Mårten Larsson Kitti har stämt Nämndemannen Hindrich Michelsson och Erik Johansson från Hetta. Käranden påstår att svaranden hade satt ut vildrens snaror i Paljukaseläns berg söderut från Hetta och mellan Mutkajärvis nybygge. I snarorna hade fastnat tre stucken renvajor enligt kärande Niva och nybyggaren Olof Johansson Honganiemi samt Pehr Thomasson Kyrö från Kittilä. Kärananden begär att svaranden skall ersätta dessa renars värde.

Svaranden säger att de har satt ut snaror i området som hörde till Hettas by och var inom en mils avstånd från denna. Snarorna hade satts ut på hösten enär lapparna inte är där med sina renar då. Käranden Niva som ej tidigare hade livnärt sig i dessa områden likaså Kitti berättade att de hade flyttat med sina renar hit när den första snön kom från Kittis vanliga betesplats som låg 4-5 mil från Hetta by. De hade därefter närmat sig det område där snarorna var utlagda. Kärande hade inte enligt deras utsago fått några uppgifter från svaranden Hindrich Michelsson att de måste flytta med sina renar så att de ej fastnade i snarorna. Här påstås dock att käranden hade fått den upplysningen. Ärendet förskjuts till näst kommande ting. (682)

682. Enontekiös Lappi 20-23.2.1797. Lappi 2. Ks. även Enontekiös tingsrätt 1820 och 1821, där det tas upp om renarnas betesrätt i Paljokan och Vittaseläns område som Muotkajärvis fastboende använder som sina vildrens fångstmarker.

I händelsen framkommer att käranden hade till uppgift att valla Kittiläs nybbarnas renar. Det här visar att Kitti och Niva var renskötare som hade hand om de bofastas renar mot ersättning.(683).

683. Ks. tidigare Kemin-Lapin tillhörande.

I händelsen tas ej heller upp något om skattelanden och de kärande framhåller ej heller något om deras rätt till markerna ifråga.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1790

Olof Persson Niva klagade över att bonden Johan Mattson Kiviniemi gjorde honom intrång medelst fiske i Kelottijärvi träsk. Kiviniemi ansåg visserligen att han enligt Syneinstrumentet över sitt Nybygge inte var berättigat att fiska i Kelottijärvi, men att han fått tillstånd av förre Nämndemannen Nils Henriksson Niva, vilket dock denne bestred.

Pehr Adrian Gadd, 1780.

...............................

§ 28 Skogsrenars skötsel.

Ej mindre våra Skogslappars hushållssätt, är en del landtmåns förfarenhet i Kemi Lappmark, har länge ådagalagt möjligheten och nyttan, att förena Renskötseln med åkerbruk och boskapsskötsel.

Renarna födas över vintern, jämte renmossa med ris av Marbjörk, betula nana, asplöv, fräken, lite hö, lav lichenes, aspbark samt asp och björkkvistar. Om sommare gå de uppå Bondens vanliga betesmarker, utan vallhjon, och flytta sällan bort.

§ 29 Att inbyggarens arbetsstyrka i Fjälltrakterna, igenom denna näringsgren, dock ej för mycket må ledas och dragas ifrån jordbruket, såsom den säkraste grund till deras trevnad, borde en sådan renskötsel helst bestridas igenom Vallhjon av Skogslappar; härigenom skulle den kunna bliva vidsträckare, och av mera betydlig nytta för Inbyggarna i allmänhet...................

Enontekis lagtima Häradsrätt den 14 februari 1780

Intrång i fisketräsk och vildrensfänge

§ 6

S. D. Till detta ting har Nils Johansson Riska och Johan Hendriksson Niva, instämt Olof Persson Kuttanen, för det denne med fiskande gjort dem intrång uti Riska träsk, det de efter avhandling med Nils Larsson Hurri innehaft.

Kuttanen svarade att han efter avhandling med Anders Andersson Marainen, hjälpt honom fiska i berörda träsk, samt påstod efter vice versa stämning att få delaktighet i skedda vildrens fängen.

Däremot åter Riska och Niva anförde att Kuttanen med dem så mycket mindre vore delaktig uti någon vildrens fänge som han såsom löser nybyggare icke hade rättighet till jakt, allra minst på de ifrån nybyggen avlägsna ställen.

Nekandes i övrigt att Marainen haft lov giva Kuttanen fiske rättighet i Riska träsk.

Marainen närvarande hördes och sade att han aldrig lämnat Kuttanen tillstånd fiska i Riska träsk; Och kunde Kuttanen på tillfrågan varken styrka detta föregivande eller utsago om vildrensfänget.

Varför avsades:

Som Olof Persson Kuttanen icke kunnat i bevis leda, det han med Riska och Niva uti någon vildrens fänge deltagit; Alltså varda och dessa ifrån hans tilltal härutinnan frikände; Och skall Kuttanen som utan bevisligt lov gjort Riska och Niva intrång uti Riska träsk, ersätta deras lidande med 24 skilling, samt betala rättegångskostnaden med sexton skilling.

Dombok Torneå Lappmark Enontekis Tingslag år 1783

S. D. Uti den till Tinget av Nybyggarna uti Idivuoma, Per och Mons Johanssöner, å den ena sidan Kärande och lappen Nils Henriksson Nifva, å den andra sidan Svarande, angående rättighet till fiskes idkande uti Sautusjärvi träsk, instämda Sak, gåvo Parterna tillkänna det de med varann på det sättet i vänlighet överenskommit, att de till hälften vardera i samma träsk fiske idka och varvid Tings Rätten lät bero, som avsades.

Enontekis lagtima Häradsrätt den 21 februari 1783

Tvist om renens ägande

§ 16

S. D. Med det villkor lagen i 17 Cap. 23 § i Rättegångsbalken föreskriver, fant Tings Rätten skäligt bifalla Bondens Lars Madsson Nivas ifrån Muonioniska by Övertorneå socken, begäran att såsom vittnen få låta avhöra Renvaktaren Anders Persson ifrån samma by och Hendrik Klasson Hetta, angående en ren som Niva påstår vara ibland Hendrik Mikkelssons renar därstädes.

Och blevo desse förekallade samt utan att något jäv utrönas kunde, avlade vittnes eden, varnades och berättade.

Anders Persson:
Att en gång förledne höst hade vittnet kommit till Nivas renvaktares Lars Kittis kåta och där funnit lappflickan Margareta Johansdotter ifrån Paloniemi och Kittilä socken, som sagt vid denna blivit varse en ren, att det vore Lars Nivas ren i Muonioniska och att den varit av samma vaja som för Niva dött vid samma tid.

Vittnet som känt Nivas sons märke och att märket varit hans, utom en skåra som utgjort skillnaden uti högra örat, vilken vittnet likväl tyckt vara något senare skuren. Uppläst och vidkänt

Hendrik Klasson:
Att för tvenne år tillbaka i höst hade Niva tillika med Hetta borna letat sina renar och då funnit en som haft vänstra örat avskuret och å det högra som haft ett stycke bortskuret med tvenne skårar uppåt. Vittnet ägde sig ej vidare bekant. Uppläst och vidkänt.

Och skulle bevis häröver genom utdrag av Protokollet meddelas.

Enontekis lagtima Häradsrätt den 20 februari 1781

Tama renar bland vildrenar

§ 12

S. D. Anförde Lars Larsson Marakatt, att sedan han förledne höst ibland vild renar fått en myckenhet tama renar, så skall Jon Nilsson Magga, därav utan hittelön icke allenast hämtat nio stycken, som han vidkänt, utan ock en därutöver, varför han ansvar påstod.

Magga svarade Marakatts fader varit närvarande enär Magga tillägnade sig renarna, nämligen nio stycken ifrån Lars Marakatts by och en ifrån Anders Anderson Marakatts by, därav en del tillhört honom själv och en del Lainio byamän och två stycken Idivuoma by; Frågandes förövrigt om Marakatt själv förlorat eller saknat någon ren.

Marakatts fader Lars Marakatt tillstädes, sade att han icke ibland vildrenar, utan tre mil ifrån sin by funnit renflocken, den han hemfört och trodde således att Magga borde bestå hittarlön.

Därefter beslutades, att då Marakatt själv icke saknade någon ren, borde Magga såsom hittarlön i ett för allt giva till Marakatt sexton skilling; Varvid Tings Rätten lät bero och förbliva.

Enontekis lagtima Häradsrätt den 16 februari 1769

Olovlig vildrensfänge

§ 18

S. D. Inställde sig By Länsman Olof Olsson Mämmi och Hendrik Nilsson Niva, bägge i Suonttavaara, emot Anders Andersson Nikodemus samt Anders Jonsson Suoro i Ruonala och påstodo det svaranden måtte förbjudas att hädanefter idka något vildrensfänge å Suonttavaara mark; Varmed ock de övriga Suonttavaara borna sig förente.

Svarandena, tillika med flera närvarande Rounala bor, förbehöll sig att å Pessingi få på sätt som hitintills skett med Suonttavaara borna samfelt vildrens fänge idka; Men efter mycket tvistande anhöllo Suonttavaara borna om anstånd med saken till nästa Ting, att emellertid få efterse om icke någon Dom må finnas som Ruonala borna allt fänge å Pessingi och Suonttavaara övrig mark förbjuder; Och emedan svarandena förklarade sig vid samma ansökning icke hava något att påminna; Ty prövade Rätten skäligt detta mål till nästa Ting att uppskjuta;

Åliggandes parterna, i brist av vänlig förening att utan vidare stämning sig då åter infinna, samt hava med sig alla sina skäl och bevis; Och det vid fem dalers silvermynts vite; Som genast avsades.