Människojägare och fångstmän

Författare, general K. M. Wallenius. 

Översättning från finskan av Ludvik Munsterhjelm. Utg. 1934. 219 sidor.

Mosku, trapper och renkarl. Här dricker Mosku kaffe ur sin träkopp (orginalbild).

Mitris ande

.....Mosku bär fram sin andra stock. Vi ställa dem på varann, samla stycken och spånor av kådrikt furuvirke mellan stockarna som tände, samt tutta på vår nying.

 - Skoltarna ha inte varit här - eller om de varit, så ha de i alla fall inte rört något, säger Mosku. Där uppe i granen hade jag en topp socker samt saltsäckarna och näten, som jag släpat hit med renar i vintras, då jag hämtade fisken.

 - Ha skoltarna alltid lämnat dina saker orörda?

 - Ja. Kanske ha de inte vågat röra vid dem, om de också känt till dem. Men järvarna ha ofta varit här på fångst. Också i höstas. Fastän jag täckte ett i marken nergrävt fiskkärl med ett dubbelt lag av tjocka stenar, hade banningarna redan hunnit gnaga sig genom det översta stocklagret och in på det understa, då jag kom. Ur en näverkont, som jag hade gömt högt uppe i en gran, snablerade de i sig all laxrommen, till sista kornet.

.........Berätta någonting om renstölderna i dessa trakter, ber jag med en sockerbit i munnen och sörplande kaffe. Mosku har ställt pannan på elden igen.

Mosku spottar in i glöden, som svara med en fräsning, och börjar berätta, medan jag betraktar mannen framför mig - hans seniga, spänstiga kropp, hans kraftiga, av många natteldar nu sotade ansikte och hans av krokiga björnklor räfflade hjässa.

 - ...Mot höstsidan , sedan den värsta bromstiden var förbi, färdades männen från Kemi-Lapplands rendistrikt uppåt längs Kemi älvs förgreningar samt fortsatte sedan vandrande mot gränsen. De skulle reparera rengärdet. Framkommen till detta kunde männen genast se, att en mängd finska renar gått över till de rikare lavmarkerna på skoltarnas sida. Jänkä-Sammeli medelade sina kamrater att han ville gå och se hur långt renarna hunnit - samtidigt skjuta fågel till gärdsgårdsbyggarna (reparatörerna av renstängslet). Och så gick han.

Sammeli hade redan beslutat utse en lämplig nattplats åt sig vid stranden av ån, då han från de norrut belägna fjällen mot Soikijärvi fick höra ett skott. Sammeli stannade, stödde sig mot sitt gevär och lyssnade: äro skoltarn månntro nu återigen i färd med sitt favorit göra? Skottet följdes en stund senare av ytterligare en smäll, så en tredje, fjärde och ännu många fler, tätt på varann. Slutledningen var klar: där borta i fjällen äro skoltarna i färd med att skjuta finska renar för att komma åt renkalvskinnen. Sina egna renar tar ju ägaren med lasso och inte med gevär. Och äro inte renkalvsskinnen just nu som allra bäst ägnade till festdräkt för Suonikylä marknad!

........ Hela den kvällen samt natten och dagen därpå snokade Sammeli i skogstrakterna omkring Onterijärvi fjällen, hörde flera tiotal skott avlossas och såg även från trädgränsen många skoltar härja i en till barfjället flyktande renhjord. Men först denna andra kväll fann han skoltarnas läger i en tät grandunge i fjällsluttningen. För tillfället fanns där ingen i lägret, men ett stycke därifrån - bunden vid träden - stodo två renrajdor med ett halvtannat tiotal djur i varje. Den ena var redan färdigklövjad (lastat) med renkalvskinn. Den andra skulle förmodligen få sin last av denna dags byte. Men elden brann . Skoltarna voro följaktligen inte långt borta.

 - Jag kom i sista stunden, mumlade Sammeli. I kväll dra de i väg.

....Bland det mest fängslande av en jägares uppgifter är att invänta ankomsten av viltet, och helt säkert skulle skoltarna anlända till platsen före mörkrets inbrott. För en människojägare kan väntan på villebrådet dessutom bli spännande.

Tiden går. Omkring elden leta lavskrikorna efter måltidsrester. Solen sjunker långsamt någonstans långt bakom Luiro älv.

Där frasade det i en gren. Aha! En skolt ilade utför sluttningen mot lägret med sin börda av renskinn. Lavskrikorna flögo med sin ljudlösa flykt upp på närmaste grangrenar. Skolten slängde sin börda från skuldran ner på marken, ordnade om elden och började rusta för måltiden.

Sammeli väntade.

Det frasade igen. Skolten grep sitt gevär, men ställde det snart åter ifrån sig. Uppifrån fjället kommo två män, belastade med renskinn. Men Sammeli sköt inte. Skoltarna voro minst fyra eller fem, och enligt stridsplanen ville han inte öppna elden, innan alla voro församlade. De skulle ju skrämmas samtidigt på flykt och i samma riktning - utför sluttningen.

Nu kom de fjärde och kort därpå den femte. Jänkä-Sammeli offrade en tanke på sina fem patroner, men han väntade ändå. Då den tilltagande skymningen emellertid började hindra sikten och inga flera skoltar hördes av - det var nämligen tyst uppe i fjället - beslöt han övergå till offensiven. Som en flock korpar vid ett renkadaver snattrade skoltarna omkring lägerelden. Sammeli utsåg den skäggigaste bland dem och beslöt skjuta en bena i hans lurviga huvud. Han siktade länge och omsorgsfullt och sköt.

Det blev ett liv i skoltflocken! Den skäggrike flög upp och tog sig åt huvudet, de övriga grepo sina gevär, och innan Sammeli hunnit avlossa ett nytt skott, hade hela följet försvunnit i sluttningens gransnår: Allt hade försiggått inom bråkdelen av tidslängden, och inte ett ord hade hörts.

Jänkä-Sammeli hoppade upp och skyndade till renarna.

 - Ett par hårstrån lär nog ha brustit på skoltens skalle, mumlade han, medan han skyndsamt skar över de olastade renarnas remmar, men han gjorde det på ett sådant sätt, att renkarlarna där hemma skulle se att det varit han som gjort det. Ifall han nämligen själv skulle bli på denna resa. Sedan sprang han till den andra rajden och började leda den mot väster. Men han hade inte tid att lösa deras bördor, och om han givit dem fria med bördorna, hade de omkommit här i skogen.

Hans framkomstmöjligheter voro visserligen begränsade av klövjerenarnas långsamma fart och följaktligen osäkra, men försöka måste man ju så gott man kunde. Femton finska renar och ungefär ett halvtannat hundratal (femtio) kalvskinn, taxerade han.

Då han vandra ungefär en kilometer och dragit rajden efter sig, kom Jänkä-Sammeli till en glesare furuskog. Då small ett skott, och i samma ögonblick visslade en kula över hans huvud och spjälkade ut en spåna ur närmaste furustam. Kulan efterföljdes snart av en annan och sedan av en hel svärm. Luften var uppfylld av ett ilsket väsande. Sammeli hade genast kastat sig till marken med geväret i händerna. Ett kort eldstrid följde. En av renarna hoppade till och stupade; de övriga stodo helt oberörda på sina platser. Sammelis fyra patroner voro snart förbrukade. Det återstod honom ingenting annat än att överge renarna och ränna sig undan - i skydd av den tilltagande skymningen.

Morgonen därpå kringgick Jänkä-Sammeli fjället på dess motsatta sida, hämtade sin fågelbörda och återvände sedan till sina kamrater vid rengärdet.

Nu är också han död. Han drunknade under ett försök att lossa en stockbråte i ån Jänkäläinen.

Arterna av skogsvilt och fisk (i Dvinakarelernas bosättningsområde) äro desamma som inom finska Lappland - de förekomma blott rikligare än hos oss, i synnerhet björnen, älgen, vargen och mården. Också den i Finland redan utrotade vildrenen anträffas ännu här i några tiotal exemplar. Den sista bävern dödaes i norra delen Jaurujoki under 1880-1890-talet. Ännu ser man på många ställen tydliga lämningar efter bävernas vidsträckta bostads- och dammbyggnader samt trädstubbar som de gnagt av.

........Om Mitris öde (fasttagen rentjuv)

.....Natten var säckmörk. Vi sutto och stirrade in i elden. Det var vårt sista gemensamma läger. På morgonen skulle Mosku och Selmi bege sig rätt mot väster, till sina hem i Sompio Lappmark, på sju å åtta mils avstånd från denna plats - jag med mina soldater och skoltpojken utmed Kemiälven mot söder, till Rovaniemi, till den bleka "civilisationen" - och Mitri, ja, han skulle väl bli på platsen. För oss finnar torde det ha känts en smula trist att skiljas från varann efter en månads händelserika färder och gemensamma läger. Skoltarna hade tillräcklig anledning att fundera över sitt öde. Kanske var allt detta orsaken till att samtalet inte ville komma riktigt igång denna kväll. Kanske var det just denna stämning som räddade Mitris usla liv.

Redan tidigt på morgonen var det liv och rörelse i lägret. Bara en gång tystnade stämmorna. Det var då expeditionens röstberättigade medlemmar avgjorde Mitris öde. Och tvärtemot ödemarkslagens alla principer befriade vi gamla, i många situationer härdade ödemarksmän och människojägare - visserligen först efter omröstning - skurken Mitri. Till synes oberörd satt han med sidan vänd mot oss och följde med det betydelsefulla samtalet. Kanske hade han redan under höstnattens långa timmar levat sig in i den sista resan. Till en början åhörde han domen i ordlös förvåning, men så började tungan fladdra: Mitri väsignade alla våra förfäder till tredje och fjärde led. Jag avbröt ordströmmen:

 - Tag dina tillhörigheter och försvinn ur vår åsyn, och sätt inte en annan gång dina fötter på Finlands jord.

 - Visst, visst herr major. Men jag orkar inte bära min fäll. Skulle majorn vilja......'

 - Pojke, tag fällen!

..........Mosku berättar om sin handgemäng med en björn:

 - Det var i juli 1903. I min hemgård Hihnavaara vid Kemiälven rörde sig kvinnfolken i tidiga morgonstunden mellan fähuset och pörtet. Männen stego så småningom upp ur bäddarna. Ända från kvällssidan av natten hade det regnat som om man öst ur en så. Ingen hade lust att bege sig till utearbeten i ett sådant väder.

I brist på annan sysselsättning beslöt jag att gå och se efter en björnsax, som jag gillrat och som på grund av höslåttern inte var omsedd på några veckor. Jag tog bössan från väggen och visslade på Halli, en gammal god hund, som varit med om många björnjakter förr.

......Då jag kom inom synhåll för saxplatsen märkte jag genast, att en björn hade rest i väg med saxen. Jag ringade stället några gånger, varje gång i en allt större ring, innan jag slutligen fann ett ställe, där stocken rivit sönder mossan. Du vet, saxen är fäst på det sättet, att kvistarna spreta emot, så att de under björnens släpande på saxen riva tydligt synbara märken i mossan. Annars är saxen inte fäst vid någonting.

...Då jag vandrat väl en kilometer längs spåret, kom jag till ett kullfallet träd. Vid dess rotstjälpa sprang Halli förbi mig och började skälla ilsket mot toppen av en kullfallen myrgran, och björnen grymtade till svar från sitt gömställe. Då jag kringgått bråten blev björnens bog synlig mellan kvistarna. Avståndet var vid pass tio meter. Jag sköt genast och björnen röt. Alltså hade jag träffat. Och plötsligt skuttade den fram, varvid kättingen brast. Jag trodde att den stupat, ty bråten skymde den för mig.

Medan jag stack den utskjutna patronhylsan i fickan och laddade om, såg jag en skymt av björnen längre borta och Halli ihop med den. Jag sprang efter och kom snart på ett tiotal meters avstånd, men skogen bestod här av täta myrsnår, så att jag inte blev i tillfälle att skjuta. Björnen sprang nu ledigare, och Halli var dessutom i vägen för mig.

Snart kom jag alldeles nära och såg hur björnen försökte få tag på hunden, den försökte också smälla till mig, men ingendera av oss fick den tag i, och så fortsatte kapplöpningen. Nu såg jag också, att björnens vänstra framfot brustit, där saxen suttit fast.

Jag hann åter upp den, var den slutligen på fyra, fem meters avstånd, då den plötsligt röt till och kastade sig mot mig. Jag hann se hur håret på dess rygg gick i vågor, från huvudet ända till aktern, då jag sköt. Men knappast blev det någon träff i brådskan.

Jag sprang undan, men då jag om några ögonblick såg mig om, var den redan tätt i hälarna på mig. Och i detsamma steg jag i ett vattenhål i granmyren och stupade på magen med geväret under mig Hastigt rullade jag mig runt för att resa mig igen, men i samma ögonblick högg björnen sina tänder i mitt knä, skiftade sedan tag till det andra knäet och trampade på mina ben. Jag hann inte göra någonting, innan den redan försökte bita mig i magen, men fick bara tänderna i mina kläder, som revos sönder. Nu stod den på mig, och Halli stod på björnens rygg och bet och slet efter bästa förmåga.

Jag tänkte: nu river den ögonen ur huvudet på mig och samtidigt försökte jag med högra handen gripa omkring dess underkäke. Den tuggade min hand, men jag släppte inte taget ändå. Då det inte blev någon hjälp av detta, kastade jag slutligen loss och vred mig åt sidan. Då bet den mig i axeln. Rovtanden stötte mot skulderbladet. Den vred på skuldran, så att min vänstra arm blev alldeles kraftlös. Kastade slutligen loss där och försökte få mitt huvud i gapet och bet till. Huvudsvålen revs. Jag försökte få tag i kniven, men lyckades inte. Slutligen trodde den antagligen att jag var färdig och tog ett skutt från mig, ännu i sista ögonblicket stigande på mitt rivna huvud.

Då den tagit några steg bortåt, vände den sig om för att se på mig, men då satt jag redan upprätt och skulle till att skjuta, men tomhulsan satt ännu i kammaren. Då jag fått en ny patron in i geväret, var björnen bakom en buske, så jag kunde inte skjuta. Jag reste mig och började springa efter björnen, men armar och ben kändes svaga och blodet rann ner över ögonen. Då blev jag arg - jag var färdig att slåss på allvar - undan skulle jag i alla händelser inte gå. Så springo vi efter varann, björnen och hunden i en enda hög, jag ett stycke efter.

Då vi kommo ut på en mindre myr, där terrängen blev öppnare, sköt jag igen, men antagligen bommade jag emedan ögonhålorna voro fyllda av blod. Snart insåg jag, att jag inte orkade hålla mig efter björnen, jag började tröttna. Och så stannade jag.

Jag började känna efter och undersöka mina sår för att se om det alls mer skulle löna sig att sköta dem. Och slutligen trodde jag mig kunna förstå, att jag nog skulle orka nå hemmet. Det regnade fortfarande. Mössan hade blivit på överfallsplatsen.

....Hemkommen förbundos såren provisoriskt och så roddes jag till läkaren i Salla kyrkby, sjuttio kilometer, och framkommen frågade jag läkaren om min stridskamrat redan varit hos honom för att förbindas.

Mina bröder hade begivit sig iväg för att söka björnen. Men de förlorade ganska snart spåret och voro tvungna att återvända. Hösten därpå dödades den av en annan björn vid ett renkadaver i Setakumpu och blev jämte renen uppäten av sin släkting. Endast huvud, hals och ben blevo oätna, och på den avbrutna vänstra frambenet kunde vi känna igen den.

--------------

Under tiden som Mosku berättade hade tjädern kokat. Med en tillspetsad pinne prövade jag om köttet var mört och fann att vi nu kunde sätta i gång med den. Och vi började äta. Regnet smattrade mot slogbodsväggen och vattnet droppade från de tunga grangrenarna.

Uttern var flådd och skinnet spjälat.

Så snart vi ätit, skulle vi börja flå ekorrarna.

Som pärlfiskare i Maruskaområdet

I "Herrarnas Finland" - såsom rallarna i Lappland benämnde södra delen av landet - var kriget vunnet, paraderna undanstökade och hederstecknen utdelade. I norr fortsatte kriget och konflikterna sin egen existens på båda sidorna av gränsen. Denna gång voro Oulanka på Vartiolampi byar i vår besittning, men det nordliga Dvinaområdet däremot i den av den kanadensiske översten Burton  ledda Murmanska röda legionens.

........På morgonen hade vattnet i ån fallit så pass mycket, att man nästan överallt kunde nå botten med armen. Hårt satt det emellertid, innan vi lyckades upptäcka de första musslorna. För en ovan person är det inte alls så enkelt att finna musslor. Endast sällan äro de synliga och även då så pass täckta av slem och vattenvegetation, att det är vanskligt att upptäcka dem. Vanligtvis ligger musslan i skuggan av en sten eller inne i bottensanden. Förekomsten av pärlor i musslor är enligt min erfarenhet beroende av bottnens beskaffenhet. Som exempel härpå kan jag nämna, att det längs denna två mil långa Saukkojoki finns musslor överallt men pärlbärande musslor bara inom en kilometers sträcka.

En av oss öppnade mer än tusen musslor utan att ändå finna en enda nämnvärt värdefull pärla. En annan stirrade förgäves genom sina glasögon mot vattnet, och under den andra dagen, medan han stod på en sten i det risslande vattnet, hörde jag honom yttra med låg men innerlig stämma:

 - De jäklarna må hålla sina pärlor själv. Sade så, vadade till stranden och vandrade sakta mumlande till kojan.

Vi andra två hade däremot god tur. Min kamrat fick tre förstklassiga pärlor, och av de mina funna 64 pärlorna voro omkring tio användbara. I allmänhet äro nio tiondelar av pärlorna glanslösa, dåliga till färgen eller oregelbundna.

Under dessa dagar hade vår proviantsituation blivit betänklig. Under den första dagen hade jag lyckats skjuta ett per knipor, om också på bekostnad av en av mina hörntänder, vilken den i munnen kvarglömd pipan krossade vid rekylen från geväret. På morgonen efter det vi byggt dammen samlades ovanför denna en kolossal massa abborrar - det stod svart av dem. Några don att fånga dem med funnos emellertid inte, men slutligen hittade vi på sjöstranden en rutten ryssja: någon hade fångat gäddor där en eller annan vår. Av ryssjans minst ruttna delar konstruerade vi en håv, och med den lyckades vi verkligen håva in halvtannat kok av fiskarna. Men sedan var det slut, och i rättvisans namn är jag tvungen erkänna, att den av kniporna och resten av abborrarna kokade fisk-fågelsoppa inte var precis det delikataste man kunde få, om man i Lappland också brukar säga, att "nog blir det mat till och med av en yxskaft, om man bara använder tillräckligt mycket smör".

Den tredje dagen hade vi praktiskt taget inte längre någonting att äta, och till närmaste gård var det en hel dagsvandring. Dessutom skulle det vara försmädligt att nödgas lämna pärlfisket för en så bagatellartad sak som maten. Men då vi den tredje dagen på kvällen sutto spritt nakna framför elden och torkade våra kläder, ville samtalet inte flyta riktigt fritt. Och snart förenade vi oss enstämmigt i den förhoppningen, att om vi bara kunde få en ren inom synhåll, så -------.

Flockens yngste, Sauli, hade redan varit ett par tre gånger bakom närmaste ås för att spana, men varje gång hade han vid återkomsten suckat med bittert sinne:

 - Ingenstans syns några renar.

Emellertid beslöt jag denna kväll koka vårt sista kaffeförråd och sände Samuli ner till ån för att hämta vatten. Några ögonblick senare kunde vi höra genom den öppna dörren hur kaffepannan skramlade nere bland stenarna vid ån och kort därpå ljödo häftiga steg, varpå den låga dörren fylldes av Samulis upprörda bild med rullande ögon i huvudet:

 - Där är den nu - den - vad tusan den nu heter? flämtade pojken brådskande - Renen! skriker han slutligen lättad.

 - Varför sade du inte det genast? ryta vi i kör, och i samma ögonblick rycka vi gevären till oss och störta snubblande över varandra ut genom den trånga dörren. Och där glider verkligen en ren med lätta, fjädrande språng över mon - och vi efter, nakna som Jukolas bröder. Då och då sjunker någon på knä och skjuter. Men avståndet till renen är redan flera hundra meter. Vi avancera med framstötar, några skjutande, andra springande. Skogen ekar av ropen och skotten. Lyckligtvis är skogen reslig och gles, alltså med god utsikt, och redan de första kulorna ha reducerat farten. Inom kort är vajan fälld och bäres nu med jubel till pörtet.

Vi flå den omedelbart och vattenkastrullen placeras på elden. Och nu eka pörtets väggar åter av glada röster.

Hela den natten äta vi, tömma den ena grytan efter den andra. (Men vajas öron med ägarmärkena gömmer jag i min ryggsäck och betalar senare priset till renförmannen i Salla).

Orörda ödemarker

....... Vår fjärde reskamrat har hittills ej blivit omnämnd. Det är Musti, en ettårig, kraftigt byggd lapphund, som fått komma med på sin första långfärd för att lära sig ödemarksseder. Musti äger ett kargt och lugnt sinnelag. Under sin korta liv har han aldrig varit inne i en stuga och aldrig ens velat komma in i en sådan. Han är lydig och ger inte ett ljud ifrån sig, om han får ett slag. Hemma i privatlivet har Mustis intresse hittills bestått av att söka rätt på hönsbon, och ofta fick man se hans svarta nos helt gul. I detta sitt arbete är han så grundlig, att någon ruvning aldrig blev fullbordad, och värdinnans hönor plockade i si djupa sorg fjädrarna från stjärten och vandrade hopplösa omkring på gården i sin tragiska skepnad.

Av pedagogiska skäl fick Musti inte plats i båten under färden längs älven, utan var tvungen att klara sig genom de risiga strandsnåren så gott han kunde.

......... Samma dag, då solen under sin kretsgång närmade sin högsta punkt, rodde vi i nacken av Lotjanankoski fors. Här voro vi på en urgammal pärlfiskeplats. Djupt från Kola Lappmark ha pärlfiskare fordomtima om somrarna färdats hit, uppför Lutto älv, för att söka efter de dyrbara pärlorna. Stränderna täckas av väldiga musselskalhögar från olika tidsperioder, de äldsta helt säkert hundratal år gamla. Här finns en mängd eldplatser, och i många furors sidor ha pärlletare skurit namn och årtal.

I tre dygns tid frestade vi lyckan. Musslor fanns i sagolika mängder, men inte en enda värdefull pärla blev av oss funnen. Däremot fingo vi fisk över behovet, och fjärdingen började fyllas.

Slutligen, på den tredje dagen, underättade Mosku, att nu hade han fått nog av fiskdieten för denna gång, varefter han slängde mauserpistolen från remmen över axeln och försvann i skogen. Ett par timmar senare, medan vi som bäst öppnade musslor vid kaffeelden, återvände han, bärande på en skjuten renkalv. Nu byggde vi ett ordentligt läger åt oss och lågo och drogo oss under ett par dygn samt åto på spett stekt renkött så länge det fanns någonting kvar av det.

Renköttet är verkligen läckert, i synnerhet om man gnider in en smula salt i den varma steken och sedan hänger den under en natt högt över stockelden för rökning. 

Upplysningsvis bör jag nämna, att en färdman enligt ödemarkslagen har rätt att i nödfall slakta en ren för att stilla sin hunger. Djurens öron böra emellertid tillvaratagas, för att man vid framkomsten till bebodda orter skall kunna betala den rätta ägaren eller till renhjordens disponent. I dylika fall taxeras renen mycket liberalt.

.......Joosepi är en bredskuldrad och ljusskäggig guldgrävartyp. Någon gång i tiden har han varit fiskare i Norge, men vad han därförinnan sysslat med torde ingen veta. Tidigare beställde han engelska och norska tidningar, men emedan de blevo alltför gamla innan de kommo fram, slutade han att prenumerera på dem. Hans närmaste granne bor i Kattojärvi, på tre mils avstånd, bakom den ligga många mil av älvar, myrar, moar och fjäll, innan vandrarens fot trampar på den jämna och gula sanden på statens landsväg.

Tilda använder boa av silverräv samt hatt och - då hon kommit i farten - en mun, som med hänsyn till rörlighet inte lämnar något övrigt att önska.

En höst anlända de hit väster ifrån för att fånga skogarnas och vattnets vilt: björn, räv, järv, utter, mård, hermelin, ekorre, fågel samt lax, sik, pärlor och kanske något annat också. Den första vintern bodde de under en gran, den andra sommaren grävde de denna håla åt sig i Luttoälvens strandbrink, bosatte sig, anskaffade en ren, släpade om vintern samt buro om sommaren handelsvaror från Ivalo och bytte ut dem om hos skoltarna bakom ryssgränsen mot pälsverk och pärlor samt renprodukter. På Luttoälvens strand uppstod den ena byggnaden efter den andra. Man skaffade sig en ko, köpte renar, spadade upp potatisland, och nu står där på stranden ett gammalt blockhus, som släpats hit från andra trakter och som med tiden skall bli bostadshuset på en ståtli gård.

Av Raja-Jooseppi har blivit en aktningsvärd ödemarkskolonist, den finska kulturens förkämpe, och på rikets karta har man på platsen för hans bostad präntat - "Raja-Jooseppi".

Mosku och författaren på väg utför Luttoälven.

Saarikoskis fånge

Förlisning i älven.

........ - Ro - bläng inte!

Med det samma brister högra åran och den vänstra slår ett slag i tomma luften. Styrmannen vrider sig som ett nystan omkring styråran, koncentrerande all sin kraft i den. Båten svänger i skummet, aktern stiger upp i luften - ett krasande - fören böjes och båten brister med ett brak tvärt av som om den vore av bark.

Under några ögonblick synes ingenting, sedan komma några båtbräder fram nedanför forsen.

Om någon från stranden kunnat följa med detta skådespel och nu förflyttat sin blick till de ställen, där båten för en stund sedan försvann, skulle han haft svårt att tro sina egna ögons vittnesbörd.

Där stodo på var sin sten två män, soldaten högre upp, jäms med fotknölarna i vatten, stödjande sig på en stake. Sergeanten längre ner, närmare stranden, på en torr sten. Helt säkert skulle ingen av dem kunnat förklara hur de hamnat på sina stenar. Allting hade skett på ett ögonblick och alldeles omedvetet.

Kangasniemi övervägde möjligheterna. Laakkonen kan inte simma, alltså kan han inte rädda sig genom att kasta sig i forsen, såsom officerarna vid ett liknande tillfälle gjorde i våras i Luttofallet.

 Undersökte sina tändstickor: asken hade blivit våt, men de stickor, som lågo i en lapsk tändsticksdosa, hade bevarats torra. Ur den tog han stickor och ett stycke plån samt praktiserade dem i sitt krusiga hår. Därpå kastade han sig iklädd skjorta och byxor i skumvirvlarna, utan att se sig tillbaka.

Till en början behövde han inte simma, det var nog med att beslutsamt manövrera förbi de i det svarta vattnet framskymtande grönaktiga stenarna. Det var inte långt kvar av forsen och den klarades med bara några smärre kollisioner, och sedan återstod en energisk simning till stranden.

....... I all hast rev Kangasniemi omkull ett par stubbar, bar samman några torra kvistar, tände på, bröt några grangrenar under sig samt började tina upp sina lemmar och - somnade.

Under tiden stod soldaten Laakonen jäms med vristerna i det iskalla vattnet på sin sten i Saarikoski, rörde energiskt på tårna för att bevara känslan i fötterna och funderade över världens små händelser.

------------

På eftermiddagen stakade fältväbeln Jokela i sällskap med Kyynelvuonolappens son sin nätbåt uppför älven. Då de kommit ungefär en kilometer uppåt från övre delen av Kumpusuvanto, ropar den i fören stakande lappojken:

 - Vad kan det vara för en eld, som brinner där på stranden? Månntro någon skolt vågat sig ända hit?

Fältväbeln sänder pojken att undersöka saken närmare, och snart springer denna förfärad tillbaka och berättar om den vid elden liggande nakne mannen: Jokela skyndar i pojkens sällskap till platsen, börjar massera den medvetslösa sergeanten och befaller att förstora elden samt koka kaffe. Så snart man klätt på den nakne alla de kläder, som Jokela kunde avstå, och hällt hett, livgivande kaffe i hans mun, fick man höra, att en man vid middagstiden blivit stående på en sten i Saarikoski.

 - Jag kommer med er, sade sergeanten på ett sätt, som inte tålde motsägelse.

Det blev ett hårt arbete. Än gällde det att staka uppför skummande forsar eller starka strömmar, än var man tvungen att drag båten i rep förbi de värsta forsarna eller till och med släpa den över land. Med krokiga ryggar och svetten strömmande över ansikte och kropp trälade männen uppåt, långsamt men säkert, förbi fors efter fors. Tyvärr dock alltför långsamt, ty i Enare är en oktoberdag inte lång.

Då man anlände under Saarikoski var det redan säckmörkt: en svart älv med vita stränder och i den svarta forsen ett helvete av vitskummande vrålande vattenkaskader. Man kunde inte längre se om Laakkonen fortfarande stod på sin sten, men det förföll omöjligt.

Och om han också var där nu, så var han det säkert inte längre på morgonen. Männen drogo eld på tändstickor för att varsko, att hjälp skulle anlända, men de letade också efter liket nedanför forsen på båda sidorna om selet. Sedan drogo de med sorg i hjärtat båten upp genom Saarikoski för att för alla eventualiteters skull vara färdiga att hjälpa på morgonen.

I forsnacken fälldes sedan en fura, man rustade till en mer än vanlig god nying, kokade fisk och kaffe. Men maten smakade inte, och sömnen ville heller inte infinna sig till någon. Allvarlig var också fältväbeln, som ändå genomlevat så många hårda stunder i krig och fred. Männen drogo skoplaggen av sig och sträckte ut sig på granrisbädden. Den som betraktat dem från sidan skulle lätt ha kunnat finna ut, att de försökte inbilla varann att de sovo. Om en stund öppnades ett öga för att konstatera am stjärnorna fortfarande brunno lika klart, eller också höjdes ett huvud för att lyssna efter något ljud.

Fältväbeln väckte Kangasniemi till kaffe. Pojken hade försvunnit ur lägret. Stjärnorna miste sin glans och bleknade så småningom. Ovanför forsen kunde man se dimma.

Då hördes ett rop längre ner ifrån stranden. Jokela stelnade till, där han satt på huk vid elden. Kangasniemi satte sig upp med ett ryck. Åter hördes ropet. Och nu urskildes ur mörkret pojkens rop:

 - Där stå han!

 - Vad - vad säger du? - Vid Gud, där står han verkligen!

Alla tre springa utefter stranden.

Och där stod han sannerligen, stödd mot staken, framträdande ur dimman som en bildstod. Det blev liv och rörelse. Kvickt tändes en teckeneld här samt en stockeld vid en granrisbädd nedanom forsen. Om en halvtimma skulle man se att styra.

Det var en oerhört svår uppgift att styra båten till spakvattnet under den sten, på vilken Laakkonen stod. Utsikten att misslyckas voro många, möjligheterna att lyckas ytterst få, men ingen betänkte sig ens ett ögonblick. Försöka skulle man.

Så snart dagen ljusnat så pass mycket, att man kunde se strömgången, startade man omedelbart.

Båten svängde in i forsen och rusade framåt i säkra svingningar - förd av Paatsjokiälvens skickligaste fors-styrman. I den första tvärskärningen tog båten inte in ens en droppe vatten - hur går det i den nästa?

Farten tilltar, dånet växer. Styrmannens ansikte är som hugget i sten. Roddarna fixera uttrycket i det, medan de ro kraftigt och jämnt.

- Ro!

Med fräsande läte störtar båten in i skummet, gör en tvärvändning, lägger sig på sida - någon hoppar upp och trampar ner den motsatta relingen - och så styr den skälvande framåt, förd som av ett under genom virvlar och mellan stenar och stannar i spakvattnet under Laakkonens sten.

Soldaten försöker stiga i båten.

 Stig inte, vi lyfter dig.

 - Jag kan nog komma själv.

Att svänga båten tillbaka in i forsen var ingen lätt manöver, men också den lyckades.

Då soldaten Laakkonen blivit buren från båten till nyingen och fått hett kaffe inom sitt skinn sade han lugnt:

 - Ännu hade jag kunnat stå där en dag.