"Den samiska kulturen kommer att
utrotas"
Om inget görs kan den samiska kulturen
var utdöd inom en generation, skriver fem professorer. Hela den samiska
kulturen hotas. Markägare tvingar i rättegång efter rättegång bort
samerna och deras renar från vinterbetesland där de funnits i urminnes
tider. Nu måste lagen ändras så att den tar hänsyn till rennäringens
egenart och historia. Annars överlever inte den samiska kulturen. Det måste
också bli markägarnas sak att bevisa att samerna inte har rätt att
nyttja vissa områden, skriver professorerna Hugh Beach, Louise Bäckman,
Öje Danell, Daniel Lindmark och Peter Sköld.
Ibland måste man stanna upp och fundera över vart
utvecklingen bär hän - innan det är för sent. Sveriges allra äldsta
kultur, den samiska, håller just nu på att lösas upp. Dess framtid avgörs
nu, under vår livstid. Inom en generation kan den samiska kulturen i
Sverige vara så gott som utdöd.
Nu pågår en viktig rättegång vid Umeå tingsrätt. Den handlar om
omfattande privata markområden i Västerbotten. Marken används sedan
urminnes tid också av samer för renarnas vinterbete. Bakom stämningen
står en stor grupp privata markägare. Vi tänker inte kommentera rättegången.
Det är tingsrättens uppgift att avgöra. Däremot är det hög tid att
tala om vad denna och liknande rättsprocesser innebär för samernas överlevnad.
Allt pekar på att vad vi nu bevittnar är del av en mycket större
utveckling. En utveckling där samernas livsvillkor avgörs i landets rättegångssalar.
I augusti i år förlorade en sameby en tvist om betesområden i Jämtland.
I fjol förlorade renägare i Härjedalen rätten till vinterbeten i en
annan tvist. År 2002 förlorade två samebyar rätten till renbete mellan
Boden och Luleå genom tredskodom eftersom samerna inte hade ekonomiska möjligheter
att driva rättsprocessen. År 2001 förlorade en sameby i Dalarna ett
liknande fall. Även den gången genom tredskodom då same-byn inte hade
ekonomiska möjligheter att driva processen.
Det är fullt tänkbart att markägare i område efter område fortsätter
att stämma samerna och tvingar bort deras renar från vinterbetet. Det
skulle få drastiska konsekvenser för hela rennäringen.
Det är inte möjligt att bedriva renskötsel inom ett litet begränsat
område. Renen är en vandrare som följer naturens och årstidernas växlingar.
På vintern flyttar den mot kusten och skogsområden där det huvudsakliga
vinterbetet finns. Allt detta är villkor för rennäringens fortlevnad.
Det handlar om en farofylld och tilltagande konflikt mellan dagens
otidsenliga lagstiftning och den samiska kulturens framtid. Av Sveriges
cirka 20 000 samer är var femte renägare. Men långt fler berörs av
rennäringen. I dag är renskötseln samernas viktigaste återstående
kulturbärare. Familjer och hela samebyar knyts samman av rennäringen.
Det vore ett dråpslag inte bara för samerna utan för hela Sverige, om
ren-
ägare efter renägare tvingades upphöra med sitt yrke. Språket,
identiteten och traditionernas överlevnad är starkt beroende av en
levande rennäring. På sikt riskeras hela den samiska kulturen.
Vi är inte ensamma om att varna för en sådan utveckling. Renägarna själva
har de senaste åren försökt göra sina röster hörda utan något större
gensvar. I och med de aktuella processerna påminns vi om den svindlande
tanken att det är en mångtusenårig kultur som nu står på spel.
Kommande generationer ska inte behöva fråga sig - hur kunde de låta det
ske?
Att låta en levande samisk kultur utplånas är inte bara oförlåtligt i
ett historiskt perspektiv. Det vore också en enorm förlust för det
moderna samhället.
Inom den samiska kulturen finns betydande kunskap om viktiga samtidsfrågor.
Det handlar inte minst om århundraden av djupgående kunskap om det vi i
dag kallar hållbar utveckling. Det finns många exempel på hur forskare
nu på allvar tillägnar sig samernas kunskaper om samspelet i naturen,
djurhållning, viltkunskap och kosthållning. Att inte värna om den
samiska kulturens möjligheter att överleva är att låta en unik källa
till kunskap gå förlorad.
Vi måste se de pågående processerna i ett större sammanhang. Vi får
inte inbilla oss att detta först och främst handlar om juridik. Eftersom
den avgörande frågan är: vill vi att den samiska kulturen ska ha en
rimlig chans att överleva? Den frågan är politisk snarare än juridisk.
Regeringen talar ofta om behovet av att stötta samisk kultur. Statsrådet
Ann-Christin Nykvist har utsett Bo Dockered att medla i konflikten mellan
markägare och samebyar i Härjedalen. Förhandlingarna ska bland annat
handla om eventuell ersättning för skador på markerna.
På kort sikt är medlingsinsatsen välkommen. Renskötseln behöver
betesmarker för att inte omedelbart gå under och det är givetvis rätt
att markägarna får ersättning för eventuella skador.
Men på sikt löser detta inte det större problemet - förutsättningarna
för samisk kultur att överleva vår egen generation.
Även andra politiska särintressen har ställts mot rennäringen. Dagens
skogs- och rovdjurspolitik liksom samhällsplaneringen försvårar rennäringens
livsförutsättningar. Följden har blivit en ytterst ansträngd
situation. De aktuella marktvisterna kan få vågskålen att slutligen
tippa över.
I ett större perspektiv utgör emellertid lagstiftningen i sig ett ännu
allvarligare hot. I domstolarna måste nu samerna bevisa att de
"sedan urminnes tid" bedrivit rennäring i vissa områden. Det
är inte lätt för ett folk som i årtusenden brukat naturen utan att lämna
spår efter sig. Dessutom har samerna i generationer levt med enbart en
muntlig berättartradition. Samerna själva har nästan ingenting
nedskrivet från äldre tider. Rätten till markerna har berättats från
generation till generation.
Därför uppstår nu allvarliga kollisioner mellan de två kulturerna.
Samernas rätt till marker har vunnits genom långvarig närvaro i områdena.
De har genom historien varit garanterade tillgång till markområden och
till och med betalat skatt i vissa perioder. Men att äga marker har inte
varit nödvändigt på samma formella sätt som för bönder. Samerna har
aldrig behövt hävda sin rätt genom lagfarter eller annan dokumentation.
Det är därför i dag näst intill omöjligt för samerna att
frambringa skriftliga bevis på att de nyttjat marker. Trots det ska
samerna nu övertyga domstolarna om förhållanden som varit självklara
genom historien, men som i dag inte längre är det. Det är uppenbart vem
som i det läget ständigt riskerar att komma till korta.
Den andra kollisionen gäller bevisbördan. Trots att det är samerna som
blivit stämda är det upp till dem att bevisa att de bedrivit rennäring
i vissa områden.
I normalfallet ska den stämmande parten bevisa sin rätt, men här är
det tvärtom. Det är uppenbart att lagstiftningen kolliderar med
regeringens ambitioner att värna om rennäringen.
Sveriges riksdag och regering måste inse att det nu är allvar och
agera därefter. Om samerna ska ha en rimlig chans att hävda sina rättigheter
i svenska domstolar är det nödvändigt att bevisreglerna ses över.
Det finns all anledning att studera de norska erfarenheterna. Där gäller
omvänd bevisbörda. I Norge är det markägarna som har att bevisa att
renskötarna inte har nyttjanderätt till vissa områden. En sådan
lagstiftning tar stor hänsyn till renskötseln. Den tar hänsyn till att
renskötseln är starkt arealkrävande, att den normalt inte är
dokumenterad eller lämnar varaktiga spår i naturen och att behovet av
betesmarker kan variera från år till år beroende på renstammens
variationer och väder och vind. I Norge har följden blivit att rättegångarna
mellan mark- och renägare helt upphört.
För tre år sedan tillsatte regeringen en gränsdragningskommission.
Kommissionen ska bland annat utreda samernas tidigare och nuvarande
markanvändning. Enligt direktiven bör kommissionen bidra till att
behovet av domstolsprocesser "bortfaller eller i varje fall
minimeras". Det är en önskvärd ambition. Men kommissionens
slutsatser saknar rättskraft. Därmed kan de rättsliga processerna mot
samerna komma att rulla vidare med oförminskad fart.
Vill det sig riktigt illa kan svenska domstolar till slut ha kommit fram
till att det aldrig funnits någon renskötsel i Sverige.
Den enda rimliga lösningen - om man vill att den samiska kulturen ska
ha en chans att överleva vår generation - är en översyn av den svenska
lagen. Svensk lagstiftning bör liksom norsk ta hänsyn till rennäringens
egenart och historia. Framför allt måste bevisbördan ändras.
Det skulle ligga i linje med Sveriges internationella åtaganden. FN har
flera gånger påtalat att Sverige bryter mot samernas rätt till land.
Samerna är ett av världens erkända urfolk - och EU:s enda. Många tusen
år innan Sverige blev till som nation befolkade samerna den norra delen
av Sverige. De visade vägen in mot silverfjällen och järnmalmsbergen,
till det som skulle bli Sveriges tunga gruv- och järnmalmsindustri,
ryggraden i det framväxande folkhemmet. Sedan många tusen år har
samerna en kultur så särpräglad att människor från hela vår omvärld,
i växande skaror kommer till Sverige för att få ta del av den.
Den samiska kulturen är oersättlig och det finns ett starkt egenvärde i
att värna om dess möjligheter att överleva. Ansvaret vilar tungt på
dagens generation. Ytterst är det våra lagstiftande politiker som måste
fatta beslut nu. Politisk passivitet i dag får förödande konsekvenser
som inte kan åtgärdas i morgon.
Det är nu vi måste bestämma oss: Vill vi att den samiska kulturen
ska ha rimliga förutsättningar att överleva, eller nöjer vi oss med en
torvkåta på Skansen?
Hugh Beach
Professor i kulturantropologi, Uppsala universitet
Louise Bäckman
Professor emeritus i religionsvetenskap
Öje Danell
Professor i renskötsel, Sveriges Lantbruksuniversitet
Daniel Lindmark
Professor i historia, Umeå universitet
Peter Sköld
Professor i historia, samisk samhällsutveckling
och kultur, Umeå universitet